Minna Höggren: ”Högstatusmännens valmöjlighet är oändlig”

Jag har stämt möte med Minna Höggren på ett café på Kungsholmen i Stockholm. Den typen där en kopp te kostar 57 kronor. Några minuter sen rullar hon in på cykel en eftermiddag i mitten av november när mörkret och kylan inlett sin belägring av huvudstaden.  

Det finns en film på YouTube med Minna Höggren. Hon befinner sig någonstans i de sena tonåren och intervjuas om varför hon startat Femfight, en feministisk organisation för unga tjejer.  

Nu har tonårens mjuka ansiktsdrag stramats åt en aning, men tempot och malmöitiskan finns kvar. Efter några år som frilansjournalist arbetar Minna Höggren idag på Aftonbladets kulturredaktion. Hon skriver krönikor och recenserar böcker och filmer. Vinklarna är ofta hur världen och kulturen ter sig från en ung tjejs ögon. 

Nu kan hon lägga till författare på CV:t. Debutboken Kärleksgapet kom nyligen ut. Frågan hon ställer är om det finns ett kärleksgap, en växande klyfta mellan könen, och hur vi kan komma till rätta med det. 

– Jag har alltid varit intresserad av och nyfiken på kärlek och romanser. Jag hade min första pojkvän i första klass i grundskolan och relationer har alltid intresserat mig. 

Minna Höggren verkar vilja vända på varje sten för att få svar. 

Varför och hur blir vi kära? Blir djur kära? Flockas personer med otrygg anknytning till dejtingsidorna? Hur fungerar dejtingappar där kvinnan skickar första meddelandet? Hur påverkar samhällsstrukturen kärleken och sexualiteten och vad hände med jämställdheten? 

Arbetet med boken tog henne från New York till Rom. Hon har pratat med sociologer, teologer, biologer, läkare, journalister, präster och politiker. 

– Jag har också varit i flera små orter i Sverige för att intervjua människor, och vart jag än rest har jag snappat upp samtal om dejting och kärlek. 

När hon flyttade till Stockholm från Malmö för några år sedan blev hon som många av sina vänner mer aktiv på Tinder. Det var en slags ”peak woke” ålder, säger hon. Tjejer skulle ta för sig och ta plats. Jämställdhet i relationer var ett självklart mål. Sakta började dock en insikt krypa inpå henne. Den feminism och jämställdhet i sökande efter kärleken som tidigare varit självklar var en illusion på Tinder. 

– Även om tjejer börjar använda apparna på samma villkor som killarna så får de rätt snart en känsla av att vara utnyttjade och exploaterade. Det stämde inte med den värld jag kämpat för och var uppväxt med. Därför började jag skriva Kärleksgapet. 

Jag ber henne beskriva den här dissonansen närmare.  

– Du kan ha haft en underbar kväll och känner det. Din dejt bekräftar det. Sen är han borta. Betyder inte underbar samma sak för honom? Så börjar man förhandla med sig själv och drar slutsatsen att det är en själv som är problemet. 

Hon lutar sig tillbaka och funderar. Det finns ju en motsägelse i att många i dag har möjlighet att avskärma sig samtidigt som de ska försöka få ihop det via dejtingapparna. 

– Många arbetar hemma och slipper på gott och ont konfronteras med situationer och människor man inte gillar. Sen ska vi försöka hitta den stora kärleken på dejtingappar där nya val hela tiden är tillgängliga. Men för att verkligen träffa någon måste man ju lära känna en person. 

Dejtingapparna förstärker även våra så kallade ”icks”, små triviala fel hos den andra som inte möter våra förprickade preferenser. Det är en svår knut att lösa, konstaterar Minna Höggren. 

–  Jag säger inte att man ska strunta i sina individuella preferenser. Sociologen Carin Holmberg menar att kvinnor frivilligt underordnar sig och att män frivilligt överordnar sig. Om ens preferenser påminner om detta kan det vara läge att börja ifrågasätta det. 

Tinders egen statistik visar hur krass spelplanen är. Hela 75 procent av användarna är män och de hugger i princip på allt som rör sig. Kvinnor är däremot mycket mer selektiva. När män i genomsnitt ”gillar” 1 av 3 profiler är siffran för kvinnor 1 av 16. Vinnarna är högstatusmännen. 

– Det blir en ond cirkel. Högstatusmännens valmöjlighet är oändlig eftersom kvinnorna tenderar att välja dem. Samtidigt blir män bortvalda medan kvinnorna som jagar efter högstatusmännen också är förlorare eftersom de här männen vet att nya möjligheter till en dejt och sex väntar runt hörnet. 

Därför ger många helt enkelt upp och här finns det också ett gap mellan könen.  

–  Kvinnor verkar ha en bättre förmåga att snabbt skapa nya sammanhang än män, så jag tycker inte att man ska måla upp singellivet som ett helvete. Samtidigt finns det en sorg i tanken ”nu lever jag här ensam i harmoni”, liksom. 

Män har, för att generalisera, närmare till isolering och bitterhet. I värsta fall blir de så kallade incels. Sverige är ett av de mest inceltäta länderna i världen, enligt FOI (Totalförsvarets forskningsinstitut). En oroande utveckling då incels sprider kvinnohat, hyllar våld och förespråkar självmord. 

Det verkar som att människans ursprungliga och primitiva biologi och neurologi regerar på dejtingapparna. Men kan inte sociologin - som gör anspråk på att blottlägga samhällets strukturer - vara till hjälp? 

–  Absolut. Sociologin kan hjälpa oss att ifrågasatta samhällets oskrivna regler och värderingar. Den visar oss att samhället är föränderligt och att våra egna attityder förändras över tid. 

Samtidigt konstaterar Minna Höggren att ”sociologin är som en snäll gammal släkting som säger att det inte är ens eget fel när man fuckar upp.”  

Och hur är det med politiken? Genom åren har reformer som särbeskattning, individuell föräldraförsäkring, sexköpslagen och samtyckeslagen införts. De har onekligen påverkat människors intima relationer. Skulle politiken kunna göra mer för att minska kärleksgapet och ensamheten? 

–  Vi har till exempel många unga tjejer med psykisk ohälsa som skulle behöva konkreta politiska reformer för att må bra. Man kunde införa sex timmars arbetsdag så att människor får mer tid att faktiskt umgås och man kan satsa mer på kultur på glesbygden. Ett bra kulturutbud kan få kvinnor att bo kvar i mindre orter. 

Så ok, vetenskapen kan erbjuda förståelse. Men till vilken nytta om vi bara trasslar in oss i ett teoretiserande? Samtidigt börjar det komma en reaktion mot apparna. Minna Höggren tror att människor är sugna på något annat. Att det kanske går och träffa någon ute i ”verkligheten.” 

– Jag läste att fler söker sig till Svenska kyrkan och att fler bokklubbar bildas. Det kan ju vara ett tecken.  

Så finns det något hopp för framtida relationer, för att minska kärleksgapet och för att ge bot för ensamheten? 

Hon finner, lite otippat, tröst i en av religionens urgamla dogmer: Att livet innebär lidande. Att vi måste lära oss att härbärgera lidandet och bejaka vår sårbarhet. 

– När jag skrev boken var det ett sätt att försöka få kontroll. Du får kontroll genom att skaffa dig kunskap. Men just frasen ”härbärgera lidandet” som en teolog jag talade med sade, gav ett annat perspektiv. Tänk om vi i stället för att ständigt försöka skydda oss mot lidandet lär oss att leva med det. 

Men att vara bräcklig, sårbar och exponera sitt lidande är inte något som direkt tas upp i en feministisk grundkurs eller ger många ”likes” på dejtingapparna. Ändå är det vägen framåt, menar hon.  

– Om vi bara går omkring och upprätthåller en fasad och trots det inte träffa någon eller blir lämnad, ja då kanske det kan vara en utväg att våga visa sig sårbar. Jag tror i alla fall på det. Vi måste börja ta sårbarhet och lidande på allvar och se människan. Inte bara avfärda. 

Min pratstund med Minna Höggren är över. Hon låser upp cykeln och börjar trampa västerut i novemberkylan. Hem till lägenheten och pojkvännen som hon träffade via nätet och gemensamma vänner. 

***

Läs även: Annica Wennström: "De kidnappade min kultur"

Läs även: Incelsmännens guru är tillbaka