Monique Wadsted: ”Jag blev bra på att försvara det skapade”

Den 8 december 2004 trycker Monique Wadsted på ”send” och några sekunder senare ligger polisanmälan mot The Pirate Bay i it-polisens mejlkorg. Så börjar historien om det mål som nu, tjugo år senare, blir tv-serie med Helena Bergström i rollen som Monique.  

Vi ses över en sushi ett par kvarter från hennes kontor på Strandvägen i Stockholm. Någon minut efter utsatt tid glider hon in, iförd en klänning med vid kjol och smalt liv, håret i en halvtofs, uppsatt med spänne. Det vilar något vilt och samtidigt återhållet över hennes rörelser. Hon gestikulerar och är svår att artbestämma. Aristokrat eller bohem? Uppfordrande blick, de stora ögonen har samma färg som en nyfödd, mörkblå fast ändå inte. Extravagant, tänker jag. Det slår mig att ingenting hos henne påminner om Helena Bergström.  

Du är uppvuxen bland skapande människor, din mamma och många i din familj är konstnärer eller kreatörer. Hur kunde du undvika en konstnärlig bana?  

– Mina föräldrar satte mig först i Montessori-lekskola och sen i Kristofferskolan, Sveriges första Waldorfskola, för att den var icke-konfessionell och hade fokus på språk, både engelska och tyska från första klass. Mamma, från en orientalisk judisk familj i Alexandria, brukade säga ”du kan bli vad du vill, flygvärdinna eller statsminister” men uppmuntrade egentligen skapande. Min danske pappa var ingenjör och vd och sa inte så mycket.  

Hade Kristofferskolan i stället för skapande i form av konst, musik och skådespeleri, fokuserat på kreativt skrivande, och det som i USA heter ”speech”, hade hon kanske blivit poet.  

– Orden har alltid kommit lätt till mig, medan det som har krävt en stark relation mellan hjärna å ena sidan, och hand och kropp å andra, har inte legat för mig. Jag tecknade inte bra, och var ingen skön varelse med balans mellan känsla – hjärna – kropp. Det tog tid att hitta min väg.  

Somliga människor skrider fram genom livet, Monique känns mer som en snavare som till slut ändå har stigit rätt. Som tonåring praktiserade hon på Teaterbåten, och hoppade av estetisk linje på gymnasiet för att gå med i en fri teatergrupp i Solna. Hon gick ett år på förberedande teaterskola i Norrköping och sökte sen till scenskolan och en konstskola, men kom inte in någonstans. Hon planerade att skriva in sig på en dockteaterutbildning i Tyskland men valde i stället en maskkurs på halvtid i Stockholm. För lite försörjning började hon som parkleksbiträde i Tanto, där hon gjorde minikarriär och snabbt blev chef för både parkleken och ungdomsgården.  

– Jag hade utan framgång kämpat för att bli något konstnärligt. Nu satt jag i Tanto som chef för en sammanslagen parklek och ungdomsgård. Det var ingen dålig plats, men inget jag hade strävat efter eller önskat, och det räckte inte för mig. Jag behövde inte en plats, utan en väg. 

Snart 24 år gammal kompletterade hon betygen på Komvux för att skapa möjligheter. Där mötte hon två uppmuntrande lärare som förklarade något som hon inte hade fått veta i Kristofferskolan, nämligen att hon hade läshuvud borde läsa vidare. Vad var hon egentligen bra på? Monique som inte trodde på gud bad förtvivlat efter ett tecken.   

Fick du något tecken?  

– Nja, jag kämpade, vred och vände, och skrev listor. Försökte dechiffrera mig själv och kom på tre saker: jag var bra på att göra saker för andra och jag ville vara ekonomiskt oberoende. På sin höjd kunde jag stå ut med att vara beroende av min pappa, men ingen annan man. Slutligen visste jag att jag behövde något som både utmanade och engagerade hela mig. Advokat var det enda som klickade i allt på min lista.  

Det sades att de som gått i Waldorfskola inte klarade av att läsa på universitetet. Det visade sig vara tvärtom. Blockläsningen som Monique var van vid från tiden på Kristofferskolan passade utmärkt.  

– Jag bestämde mig för juristlinjen, och chockerade omgivningen. Någon sa att jag högst skulle klara två veckor: ”Du kommer att bli uttråkad!” En av mina studiekamrater tyckte att juristlinjen var för lätt och föreslog att vi skulle läsa dubbelt. Sagt och gjort, jag blev klar på drygt tre år. Jag satt ting på Stockholms tingsrätt och började på advokatbyrå. I min ansökan skrev jag en enda mening: ”Jag är intresserad av att utvecklas till en av Sveriges främsta processförare”. Det blev jag kanske också på ett sätt.  

Monique började som biträdande jurist på Mannheimer Swartling. Där fick hon lära sig grunderna i affärsjuridik. Hon arbetade under en delägare som hade klienter som marknadsförde konsumentvaror, och blev därför som ung biträdande jurist inriktad på reklamfrågor. Det ledde så småningom till flera uppmärksammade mål, som Canal+ mot TV1000 och Duracell mot Philips. År 2000 hade hon sitt första mål i Högsta domstolen. Många skulle följa, och den naturliga utvecklingen blev varumärken och upphovsrätt, medier, kultur och underhållning.   

När världen gick från analog till digital var nätet nästan tomt. Monique blev pionjär. När Resumé lanserade sin webbsida fick hon ansvar för den del som kallades ”Marknadsrätt på internet”, där man bland annat kunde läsa domar som hon fick skickade till sig på diskett från Marknadsdomstolen.  

2007 blev Monique programledare för tv-serien ”Rättens tjänare” i TV8, där hon intervjuade prominenta jurister – såsom ordföranden i Högsta domstolen – om deras bakgrund, hur de såg på livet och på sin gärning. Programmet blev en föregångare till dagens specialiserade intervjupoddar.  

Vad hände med skapandet?  

– Jag blev inte konstnär, i stället blev jag bra på att försvara det skapade. En del av att vara advokat är också att skapa. Jag tänker att jag inte är linjär i mitt arbete, och därför kanske hittar det svårhittade och fångar det svårfångade. Jag söker förutsättningslöst. Det finns alltid något mer att hitta.  

Monique har alltid varit en tvärtomflicka. Hennes föräldrar ville ha en konstnär men fick en advokat – en rättens tjänare. Autonomin passade hennes natur, och föräldrarna blev stolta, även om henne mamma fortfarande pushar på.  

Varför är konstnärlig frihet och upphovsrätt viktigt? 

– Ett samhälle behöver skapande människor. Allt skapande är viktigt, oavsett om det utförs av amatörer eller proffs, är kommersiellt eller ideellt, bra eller dåligt – och oavsett om någon är intresserad av det eller inte. Det behöver finnas utrymme för skapande, för att det skapade ska kunna sippra ut i världen och inspirera till nytt skapande. Upphovsrätten är konstruerad för att kunna ge skydd åt just den form du bestämt för ditt verk. Lagen ska samtidigt inte stoppa flödet av idéer, utan underlätta inspiration och utveckling av det som synliggjorts. Ett exempel är att man inte får kopiera och sprida en bok hur som helst, men att göra parodi går bra. Parodin och satiren kopierar inte, den kommenterar och kritiserar. Du får måla solrosor, men inte utan lov plagiera Vincent van Goghs solrosor.  

Två stora samhällsrörelser under 2000-talet har varit kampen om upphovsrätten mot ett helt fritt internet, och metoo-rörelsen. Du har stått ”på fel sida om opinionen” som advokat för Hollywood, och företrätt en av dem som hängdes ut under metoo. Hur har det varit? 

– Det är en ynnest att få uppdrag där man får möjlighet att slåss för det man verkligen tror på och tycker är rätt, även om det periodvis inte har varit helt positivt för min karriär. Vissa har undvikit att anlita just mig.  

Var det värt det?  

– Ja.

***

Läs även: Johan Rheborg: "Prestige är ett gift"

Läs även: Det nödvändiga samtalet mellan far och son