När staten krängde hamburgare och konkurrerade med McDonald’s 

Mellan 1976 och 1991 startade och drev den svenska staten snabbmatskedjan Clock. Bakom försöket låg tjänstemän som drev det statliga SARA – restaurangerna. Det var ett försök att erbjuda alternativ till kedjor som McDonald’s och Burger King. Clock såldes och sedan gick det utför.

Så vad rörde det sig om? Socialism mot kapitalism. Sverige mot USA. Staten mot kapitalet. Eller? Som vanligt ska sanningen visa sig vara mer komplex än så. Mer i linje med Blå tågets progglåt (mer känd i Ebba Gröns punkversion) ”Staten & kapitalet”, hur de sitter i samma båt. Det visar den nya dokumentären CLOCK: Socialist Burgers Inc av Gustav Górecki som nu visas på SVT.  

Det är fortfarande tomt och rent när vi möts på McDonald’s på Folkungagatan i Stockholm, bara ett stenkast från byggnaden där en av Clockrestaurangerna brukade ligga. 

Själv hade Gustav Górecki varken varit på eller hört talas om Clock. 

I Mjölby där han växte upp fanns igen sådan restaurang, man hängde på McDonald’s. Det var en kollega som berättade för honom om hur familjen bojkottade ”Donken”, som det kallas i folkmun, av ideologiska skäl. I stället käkade man på Clock.

Det tog fem år att göra filmen på halvfart. Det handlade om resurser såväl som att hitta rätt. Det var under det senaste året som det verkligen lossnade för honom. Då hade han efter att hoppat runt på en massa reporterjobb, gjort en första dokumentärfilm om kampsport, Slåss som en tjej (2015), och sedan arbetat med reklam. Efter ett par år började det kännas själlöst. Då startade han egen firma och började arbeta med filmen. Att studera dokumentärfilm på folkhögskola och få ihop rätt team var till stor hjälp för att komma vidare.

Dokumentären tar utgångspunkt i Clock, men är också historien om ett Sverige som gick från att vara ett mer sammanhållet och kollektivistiskt land, till ett där allting säljs ut. Där befinner vi oss i dag.

–  Jag ska inte recensera varenda privatisering, men det går inte att bortse från att vården, tågen och skolan funkade bättre förr.

Filmen är också existentiell. Det är en historia om vilket slags folk vi är. Det gäller också i kontrast till vilket slags folk vi var. Förr engagerade sig många svenskar i Lions-klubbar, bostadsföreningar, idrottsföreningar och välgörenhetsorganisationer. I dag är det få som engagerar sig i sådant som inte ger dem personlig vinning. 

– Jag tror att många går runt i dag med känslan av att någonting i samhället är brutet. Så mycket i kulturen handlar om att man ska bli framgångsrik personligen. Många känner inte igen sig i det individualiserade samhället där man ska satsa på sig själv, hålla på med aktier och där målet är att bli rik. 

Filmen väcker frågan om statens mål och vad som sedan blev resultatet. Clock slog igen efter utförsäljningen, men började få problem redan innan.

– Statens ambition var inte nödvändigtvis att ”nu konkurrerar vi ut McDonald’s”. Tjänstemännen som skötte SARA tänkte nog att ”vi har ett uppdrag att vara lönsamma”. Det som funkade på 70-talet var hamburgare och snabbmat. 

Så från deras synvinkel var det frågan om att överleva och hålla sig relevant. Nu när man tittar tillbaka på det utifrån kan man fråga sig om det inte någonstans handlade om en rädsla för att världen knackar på och det globaliserade samhället, förkroppsligat genom McDonald’s.

Pengarna skulle gå till statskassan och till restaurangkedjan SARA. 

Det hade inte gått särskilt bra. Restaurangerna fick stämpeln som mossiga. Att starta Clock skulle därmed vara ett försök att vara hipp och ta igen sig. Det handlade också om att besökare nekades sprit vilket var anledningen till att många överhuvudtaget besökte SARA, då kvaliteten på maten hade rykte om sig att vara låg och ojämn beroende på vilket ställe man åt.

I dokumentären får vi se hur besökare ibland bara beställde in en skål med ärtor för att få tillstånd att beställa sprit. Skålen kunde slussas runt bland gäster. Man rörde inte maten. Man var där för att supa. Men det visar sig också att SARA trots viljan att vara tillgänglig är diskriminerade. Män fick köpa större ranson med sprit. Människor som ansågs ha dåligt leverne fick köpa mindre sprit (ofta ingen alls), där ingick också den som fick stöd av socialen. En klasslag på det sättet. Gustav Górecki berättar om en ytterligare aspekt som inte finns med i filmen.

– Staten hade fått in massa pengar från casinospelen och enarmade banditer som fanns på SARA-restaurangerna för de var nästan de enda som drev krogar. Vinsten vid årsskiftet 1969-1970 tal var 22 miljoner. Det täckte precis upp alla förluster, så de behövde hitta andra sätt att vara lönsamma på.

CLOCK – Socialist Burgers Inc är också rolig. I filmen används voiceovers ur perspektivet från en amerikansk gotcha-journalist (sensationsjournalistik där man vill sätta dit folk). Här görs det med glimten i ögat. Filmen har hela tiden arbetats fram i samarbete med producenten Julia Wickström Giraldeau och klipparen och producenten Petter Hansson. Att det blev en amerikansk röst var från början Petter Hanssons förslag. 

– Det skulle kännas mer Hollywood och roligt! Vi märkte att greppet tillåter oss att vara mycket spetsigare och elakare. Att ge kängor åt både Sverige och USA via den här reportern.

Från början försökte teamet få skådespelaren Will Ferrell att göra rösten. 

För att han har en svensk fru och kopplingen till Sverige. Men också för att de tyckte att han har en rolig ton, och spelar i Anchorman (2004), en komedi om en löjlig reporter som inspirerat Gustav Górecki. De hörde av sig till Ferrells agent men fick nej. Det var flera som tackade nej. När de till slut testade en skådespelare blev resultatet inte som önskat. Rösten som används nu är AI-generad. 

Materialet vi får ta del av kommer främst från SVT:s arkiv, det varvas med intervjuer med både forskare och inblandade parter i både ”Donken” och Clock. För att rama in berättelsen finns skådespelare som gestaltar olika händelseförlopp, bland annat Röda armé fraktionen-inspirerade attentat mot Donken.

– Det sker två sprängdåd samma sommar, vi har med ett i filmen. Det är mot samma Donken på Sveavägen. Och om man försöker läsa på om dom här händelserna finns det väldigt lite skrivet. Mycket för att det här ingick i samma rättegång mot kidnappningen av Anna-Greta Leijon. Vi tyckte att det var relevant i sammanhanget, för det var ett politiskt motiverat dåd.

När vi träffas har Guldbaggegalan precis varit. Jag ber honom utveckla sina tankar om den samtida dokumentära filmens status här i Sverige.

– Trots att vi har använt AI som röst i vår egen film tror jag att med dess framväxt kommer den dokumentära filmens status att växa, autenticitet blir viktigare. Jag känner många som känner att svensk spelfilm inte är spännande och kul och inte sätter på en sådan. Men skulle absolut titta på en svensk dokumentär. Sen tycker jag att det görs för mycket True-crime och dylika. 

För det mesta är det gottande i död och våldtäkter och trauman som jag tycker är makabert.

Gustav Górecki verkar säker på vad han vill visa med filmen. Men jag undrar vilka frågor han hade innan han gjorde filmen, och besvarades dem. Och vilka frågor han lämnades med efter att filmen var klar.

– Varför fanns den här jättekonstiga hamburgerkedjan? Den frågan tycker jag är är besvarad: för det var ett helt annat samhälle där man förväntade sig att staten kom med mer service än man gör i dag. Ingen förväntar sig att staten ska driva hotell eller restauranger i dag. SARA drev ju också varenda stadshotell på den tiden. Någonting jag hoppas att folk ska tänka på när de sett filmen är: vad ska vi med det offentliga till?

Läs även: "Det måste också finnas humor mitt i sorgen"

Läs även: Livet i Khaddafis läger