Nelly Bonner: ”När pappa dog blev hans värld tillgänglig för mig”

När Lars Noréns beryktade En dramatikers dagbok (2008) publicerades så förnyades den autofiktiva genren genom både sin registrerande stil och det gigantiska omfånget med onumrerade bibeltunna bladen. Hela kulturetablissemanget var tvunget att förhålla sig till det han skrev

En person som förekommit i dagböckerna sedan de började publiceras är Nelly Bonner. Första boken börjar 2000 och publicerades 2008. Då var hon 22 år, i dag är hon 46. Att han älskade henne högt är givet för den som har läst dem. Hon beskrivs alltid med värme och känslighet. Den nära relationen mellan far och dotter fortsatte i vuxen ålder. Det framkommer i böckerna.

– I dagböckerna går han inte in på djupet men skriver ändå om hur frekvent kontakt vi hade, och kärleken han beskriver, den stämmer, det är min bild också.

Nelly Bonner är en varm och vänlig person. Just nu fördelar hon sitt arbete på Majemaförlaget med rollen som vd för Lars Natten Norén AB. En dag i veckan lägger hon sin tid på att förvalta sin fars kvarlåtenskap och hans konstnärliga arv. Det gör hon med hög integritet och landar därför ofta i att tacka nej till intervjuer. Vårt möte hör till ett av undantagen.

Vi möts under två isande vintereftermiddagar. Den första gången på Vetekatten på Södermalm och den andra på Rönnells antikvariat, en av faderns favoritplatser.

Här finns en egen sektion med Noréns poesi. På väggarna hänger några affischer från när boken med samma titel utkom. Fragment innehåller femhundra textfragment och urvalet med affischer från boken kurerades i samarbete med Albert Bonniers förlag 2015. Numrerade och signerade exemplar kunde därefter köpas. Nelly Bonner har minnen från den utställningen, och att de har besökt antikvariatet många gånger ihop.

– Lars hade en speciell anknytning till Rönnells. Han tyckte mycket om de som arbetar där. Det jag minns är att vi har varit här många gånger, köpt en hel del böcker. Och nu senast releasen för En liten roman. Jag tror han skrev den för att han blev väldigt drabbad.

Det är den kortprosa på knappa hundra sidor som Norén lämnade på sitt skrivbord för publicering efter hans död och som bokförlaget Faethon givit ut. Den handlar om dödsdömda Lisa Montgomerys öde. Ett fall tagen ur vekligheten.

Romanen hittades i arbetet med att skapa ett arkiv över Lars Norén och var ännu inte avslutad. Där fanns också pjäser. En av dessa, Communion, kommer att ha urpremiär på Göteborgs Stadsteater i slutet av september. Den beskrivs som ”ett körverk där Norén utforskar den mänskliga gemenskapen”. Tanken bakom varför just den här teatern valdes som plats kan hon ännu inte berätta ännu, men hon kan se att samtliga pjäser rör sig i en viss riktning.

– På Lars skrivbord låg det ett x-antal texter, bland annat tre avslutade pjäser. Jag tycker det går att se att de här är skrivna under sista tiden i hans liv, så som han skrev då. Pjäserna han skrev runt 2020-talet. Vad som händer med materialet som ännu inte publicerats får tiden utvisa.

Nelly Bonner säger att arbetet med faderns texter är ett arbete där hon får lära känna hans konstnärskap. Efter att han dog i slutet av januari 2021 i sviterna av covid har hon också funnit ett ljus i sorgen som visar hur liv och litteratur kan sammanföra människor.

– När pappa dog blev hans värld tillgänglig för mig. En del handlade om att jag ville förstå mer av hans värld och kontaktade människor som kunde ge mig det. Jag hade min sfär som Nelly och nu fick jag också Lars sfär. Det har vuxit i och med hans död. Den här sfären har lärt mig förstå mer om Lars konstnärskap. Jag har fått otroligt mycket hjälp av kunniga människor runt omkring som skapat en trygghet för mig i den här nya rollen. Hans vänner blev också mina vänner. Nya vänner som jag inte hade innan.

I vår tid är det inte ovanligt att barn till kulturarbetare skriver böcker om sina föräldrar, såriga uppgörelser, och ofta när de är döda. Några kända exempel är Jan Myrdal, Linn Ullmann, Johanna Ekström. Något som är Nelly Bonner främmande. Hon vill inte heller prata om deras privata relation offentligt.

Enda gången hon har deltagit offentligt i egenskap av Lars Noréns dotter var i intervjuer angående Bukowskis och auktionen av hans ting hösten 2021. Norén gav tydliga instruktioner till sina barn inför den dag då han inte längre fanns.

Hur många saker barnen fick välja från hans hem skiftade, ibland var det tio saker, ibland femton. Resten skulle sälja för att inte belasta dem. För honom låg inte minnet i sakerna.

– Annars kommenterar jag bara Lars i egenskap av arbetet som vd. Jag har inte behov av att tala om min far i det offentliga rummet. Jag kan tala om honom i egenskap av att förvalta hans konstnärliga arv. Han har berättat det han vill berätta om sitt liv och sin familj. Jag är helt ointresserad av att profilera mig på Lars Noréns konstnärskap.

Jag ber henne berätta hur det känns att vara med i dagböckerna.

– Som dotter ser jag det som en kärleksförklaring. Han beskriver sin oerhörda kärlek och ömhet till mig som dotter. Det är så fint att ta del av och ha kvar så här i efterhand att kunna om sin fars liv under 20-års period. Det är nästan halva mitt liv.

Det går inte att säga annat än att det just nu pågår en Norén-renässans.

På larsnoren.se finns en hel radda med aktuella Norén händelser. Han uppmärksammas också internationellt med föreställningar i Frankrike och Spanien. En kommande kommande fransk översättning av den sista dagboken planeras också att komma ut i slutet av april i Belgien.

Nelly Bonner menar att Lars Noréns dramer spelas mer i Frankrike än i Sverige. Exakt varför är svårt att definiera. Däremot vet hon att där finns det människor som arbetar aktivt med hans dramatik och texter.

När vi träffas är kanonutredningen högaktuell. Om man är för någon slags kanon, bör inte Lars Noréns Morire di classe, trilogin om klassernas död, ha en given plats i en sådan? Dramerna berättar något väsentligt om ett Sverige där Socialdemokraterna svikit och klassklyftorna ökar. Nelly Bonner som är utbildad lärare och i dag arbetar på Majemaförlaget med läromedel, värjer sig starkt mot en kanon.

– Jag är mycket kritisk till kulturkanon och läslistor. Vem ska besluta vad som är ”god” kultur? Lärarna har all kompetens att välja själv i stället för att utgå från Skolverkets läslistor. Precis som kulturutövarna har kompetens att välja den konst de vill utöva. Se i stället till att alla skolor har ett på heltid bemannat skolbibliotek dit de lärare som behöver råd kan få stöd. Alla skolor borde ha skolbibliotek med anställd bibliotekarie.

Nelly Bonner inger respekt när hon vägrar kokettera med sin fars liv offentligt och i stället gång på gång insisterar på att prata om hans konstnärskap och arkivet som hon är med och skapar i Centrum för Näringslivshistoria. Hon berättar att det har varit en lång process med att gå genom allt material och sortera upp och hitta system som passar materialet han lämnat efter sig.

– När det gäller arkiveringen fick vi hjälp av en närstående person då det var en blandning av arbetsmaterial och privata saker. Det vi gör nu är att titta på sådant som det finns frågetecken kring och digitaliserar delar som tidigare enbart funnits i pappersform. Det ska inte vara personbundet till mig. Sedan att fortsätta signera avtal och säga ja och nej som vd. Det känns ärofyllt att få förvalta min fars konstnärliga arv och kvarlåtenskap.

Hon har också ambitioner med hur hon vill förvalta Lars Noréns arkiv och låta det möta världen:

– Det finns en tanke på att öppna en del eller flera delar för utvalda personer som kanske vill göra något speciellt med materialet. Hittills har vi sagt nej till alla. Om någon har en idé är man välkommen att höra av sig, kontaktuppgifter finns på hemsidan.

Läs även: Matilda Tjerneld: ”Jag var självkritisk och styrd av Jante”

Läs även: Henrik Meinander: ”Helsingfors är de ofullbordade katastrofernas stad”