Per Hedström: ”Jag försöker förhålla mig så fritt som möjligt till intellektuella moden”

Det finns arbetsplatser som jag blir en smula avundsjuk på. Tänk att varje morgon gå in i en byggnad där man hälsas av vita statyer i entrén. Själv är jag bara på besök och jag tycker att de skeptiskt tittar tillbaka. Förmodligen ser de mindre kritiskt på Per Hedström, de vet att han är deras vän.  

När Nationalmuseum för ett par år sedan när ansågs befinna sig i kris (översatt – skulle få ont om pengar) intervjuades Per Hedström flitigt och beskrevs som pressad. Men den man som möter mig utstrålar inte debattlust utan trivsel. Nationalmuseum tillhör inte de institutioner som ifrågasätts. Att kulturarvet ska vårdas och finnas tillgängligt är de flesta överens om. Men vad som ska visas är inte självklart. Det är därför jag vill träffa utställningschefen. 

– Epokutställningar är nog de minst ideologiskt färgade men det är omöjligt att göra en utställning som saknar ingångsperspektiv. När man valt ämne och sedan ska göra något med materialet – då kommer man inte undan frågorna.  

När grannen Moderna Museet, som har hand om konsthistorien efter 1910, hade sina glansdagar var det ett misslyckande om inte utställningarna väckte debatt eller helst gräl. Vad gäller Nationalmuseum är den enda kritik jag hört att skyltarna vid konstverken är lite barnsliga skrivna och typsnittet för litet. Per Hedström ser förvånad på mig. 

– Vi får mycket lite kritik av det slaget men jag har hört att kolleger på andra museer får mail hela tiden om att det inte går att läsa skyltarna. För små bokstäver, för mörkt. Och går inte texten att läsa kan man ju låta bli att skriva den!  

Nationalmuseum har en stor och trogen publik. 2023 kom närmare 400 tusen besökare. 155 personer arbetade där och man fick en kvarts miljard i statsanslag. Uppdraget är prestigefyllt men doften av "halvhjärtad husmanskost" i bottenplanet påminner om det oglamorösa råjobbet för att få en utställning på plats.  För att inte tala om att få dit publiken. 

– Kärnpubliken har vi inga problem med alls, den är stor och trogen. Men uppdraget är att nå alla. Det är en demokratifråga, vi har ju landets samling av äldre konst- och design. Den måste helt enkelt vara tillgängliga för så många som möjligt. Vi jobbar hårt med att bli bättre på detta. 

Per Hedström låter som vilken kulturchef som helst som är orolig för statsanslagen. Men det är han inte. Trots att han för några år sedan var flitigt intervjuad om nedskärningar är han avspänd till den grad att en konspirationsbenägen person skulle ana oråd. Det var trots allt inte så länge sedan myndigheten för kulturanalys talade om risken för politisk styrning. 

– Jag uppfattar inte styrningen som hård. Myndigheten för Kulturanalys var ju lite mer negativ. Men det kan bero på att deras granskning omfattade regionala och lokala verksamheter, där är ju politiken närmare. Antingen det eller så är jag väl naiv... det kunde vara väldigt mycket besvärligare. 

Per Hedström har arbetat i bortåt 20 år i olika roller på Nationalmuseum. Förmodligen behövs avspändhet för att styra en så tung institution som Nationalmuseum. Medan konstlivet i övrigt präglas av snabba paradigmskiften kräver utställningarna på Nationalmuseum tid.  

– Arbetet brukar börja tre år innan en utställning öppnas. När man vill be ett utländskt museum om att få låna verk måste man vara ute minst ett år i förväg, annars läser de knappt mailen där ber om lov. Sedan tar forskningsinsatser som föregår en del utställningar tid. Och så har vi pandemier, inflation, försäkringar, transporter och annat.  

Nationalmuseum är en pansarkryssare på kulturens hav men färdriktningen väcker inte så stor uppmärksamhet. Grannen Moderna Museet har alltid haft högre svansföring. Legendariske Pontus Hultén som var chef där startade trenden av starka kuratorer som gör utställningarna till verk i sig. Nationalmuseum är försiktigare. Dess mest kända tjänsteman var Carlo Derkert, legendarisk presentatör av konst. Och Per Hedström brinner för samma sak: att väcka intresset för konst. 

– I grunden är det mest angelägna för mig är att vi måste göra något som är tillgängligt. Vi måste tala och göra saker på ett sätt så att det är angeläget för många människor. Det är den största frågan, oavsett vilka perspektiv vi väljer när vi visar konst.  

Medan man på kontinenten kan göra utställningar som riktar sig till de redan kunniga och inte vill skriva korta presentationstexter eftersom de blir onyanserade, räds inte Hedström förenklingar. 

– Jag skulle vilja säga tvärtom: jag tror att texter som avsiktligt är skrivna för en 12-åring ofta kan uppskattas av en 50-åring. Man förstår vad det står, meningarna är inte för långa. Man måste fånga något och berätta något intressant. Det är avgörande för ingången i konst. 

Per Hedström är ingen vän av stora ord men kanske håller Nationalmuseum diskret på att byta skepnad. Den senaste stora utställningen om romantiken innehåller också samtidskonst. Greppet är effektivt men inte nytt, också museer känner av trender. Den som besöker västvärldens stora museer kan notera att det är vanligt, för att inte säga obligatoriskt de senaste åren, att lyfta fram kvinnliga konstnärer och post-koloniala perspektiv.  

– Den sortens ideologiska och politiska perspektivfrågor är väldigt närvarande. Det är extremt polariserat mellan någon sorts populistisk anti-woke rörelse på ena sidan och på den andra intellektuella moden med starka strömningar. Är det ett dilemma? Nja, personligen försöker jag förhålla mig så fritt som möjligt till intellektuella moden.  

En kommande utställning som han talar om med entusiasm gäller Hanna Pauli (1864-1940) som vi kommer att få en ny bild av enligt Per Hedström. Detta eftersom museet fått till gång till opublicerade brev och fotografier. Näst år kommer Nationalmuseums besökare också att kunna se Pierre Bonnards sensuella målningar av unga kvinnor och interiörer. Utställningen bygger dels på verk som finns i Nationalmuseums samlingar men också på inlån från Musée d'Orsay som senaste gången de lånade ut en tavla till Nationalmuseum fick se Monets målning besprutat med rödfärg av miljöaktivister. Men Per Hedström förblev lugn. Konst är en liten värld och han viste att just den här aktionsgruppen brukar ge sig på konstverk bakom glas.  

Historiskt måleri till trots är Per Hedströms favorit Brooklyn Academy, en allt annat än traditionell institution, känd för experimentell och provokativ konst långt från Manhattans kulturpalats.  

– Brooklyn Museum i NY är djäkligt bra. Verksamheten bygger på att man når dem som bor där. Det har en engagerad, lokal publik och är lite av modell för oss när det gäller att medvetet jobba med ny publik. Vi kan väl också jobba med förankring i staden. Visserligen ligger vi inte i Bredäng, Skärholmen eller Rinkeby men det tar ju inte så lång tid att ta sig hit! 

Det framförs med eftertryck efter att jag påpekat att det inte finns lika många etniska grupper på Blasieholmen som i Brooklyn. Men Per Hedström och hans kolleger har mer att locka med: ett bildspel av regissören Johan Renck med fotografen Anders Peterséns bilder. Och 2027 kommer en utställning om historiskt måleri (som Cederströms Karl XII:s likfärd) som ska visa hur retoriska grepp från 1800-talsmåleriet återkommer i spelfilm. Det låter intellektuellt och marknadsmässigt smart men det viktigaste för Per Hedström personligen är den ögats glädje som han kände redan när han som ung studerade surrealismen: 

– Jag vill inte så gärna jobba med utställningar som inte har wow-känsla. Själva grejen med konst är att den ska tittas på. En utställning måste ha verk som är visuellt fascinerande, det kommer först för mig. Det är skälet att jag jobbar med just konst och inte på ett historiskt museum som visar dokument. 

Jag kan ge mig på att statyerna nickade instämmande.  

***

Läs även: Vägen ur filmkrisen?

Läs även: Jan Troell: "Jag ska försöka springa ifatt tiden"