Per Wästberg: ”Jag har aldrig varit nedslagen”

Han har ett långt författarliv att se tillbaka på, Per Wästberg. Det blir förstås så om man redan som 15-åring debuterar med en novellsamling och sedan fortsätter ett långt liv i litteraturens tjänst. Totalt har det blivit drygt 70 böcker, en del av dessa har också översatts till en rad olika språk.  

Nu är han aktuell med boken Tidvatten och i dagarna fyller han 90 år. Boken Tidvatten innehåller minnesporträtt av nära vänner och betraktelser ur det långa författarlivet. Den består av fem delar, där ”Mot ett bokslut” är en. Han är noga med prepositionen ”mot”: det handlar inte om ett bokslut, inte än. 

– Det ligger i sakens natur att jag inte kan räkna med att leva i trettio år till, även om jag önskar att jag hade trettio år kvar, säger författaren och Svenska Akademiledamoten Per Wästberg. 

Han tar emot hemma i sin våning, ett stenkast från Östermalmstorg i Stockholm. Vi sitter i det rymliga vardagsrummet och går också in i det rum som han både kallar bibliotek och arbetsrum. Det är högt i tak och bokhyllorna når hela vägen upp. Per Wästberg visar mig de olika delarna av bokhyllan. Han sorterar sina böcker geografiskt.  

– Du är väl intresserad av tysk litteratur? Här står de, säger han och pekar mot en del av bokhyllan där det står signerade böcker av Nobelpristagarna Günter Grass och Heinrich Böll bland annat. 

Sedan berättar han om hur det var när Günter Grass kom på besök och krävde att bara bli serverad olika sorters sill med tillhörande O.P. Andersson, Skåne och Renat brännvin. Eller om hur det var när de åkte till Mariefred för att lägga blommor på journalisten Kurt Tucholskys grav.  

Att sitta hemma hos Per Wästberg är att få oändligt många personliga förstahandshistorier om litteraturens allra största. Några av dem återfinns i de minnesporträtt som inleder Tidvatten. Det porträtt som känns varmast och mest inkännande är det Per Wästberg tecknar över sin före detta Akademiekollega Kristina Lugn. 

– Vi var väldigt olika, men jag upplevde henne som en märklig, andlig syster i livet.  

Han berättar om den stora brev- och mejlväxling som ständigt pågick mellan dem, fram till hennes död 2020, där de avhandlade allt mellan himmel och jord. Detta trots, eller kanske tack vare, sina skilda temperament: hon var i stunder deprimerad, gick i terapi och hade en mörk, drastisk humor medan han själv beskriver sig som en obotlig optimist.  

– Jag har aldrig varit nedslagen egentligen. Oftast har jag vaknat på morgonen och tänkt ”jag hoppas att det ska hända något kul eller något intressant i dag”.  

När hans första roman, Halva kungariket, publicerades år 1955 var han 21 år gammal. Författaren och kritikern Göran Hägg kallade den en gång för ”Sveriges mest optimistiska roman”. 

– Det är nog sant. Jag har ibland sagt mig att jag är för lycklig för att vara författare, då ska man ju ha en olycklig, traumatisk uppväxt. Men jag får väl sägas vara undantaget då. 

Men, lägger han till. Med tanke på världssituationen i allmänhet och kanske specifikt kriget mellan Israel och Hamas och den ökande antisemitismen runt om i världen, är det svårare att vakna och se dagen an med tillförsikt.  

– Det är inte bara för att jag har judiskt påbrå på mödernet som jag reagerar så. Hamas är en fruktansvärd terrororganisation. Man kan kritisera Israel på många punkter, men det gör det inte mindre deprimerande när människor i Sverige gick ut och firade Hamas slakt av oskyldiga människor i oktober.   

Per Wästberg började skriva för Dagens Nyheter när han var 20 år gammal och var under åren 1967–1982 chefredaktör och kulturchef där, i dag skriver han oftast för Svenska Dagbladet. Men som ”gammal journalist” prenumererar han på båda morgontidningarna och får även dagligen The New York Times och Le Monde i brevlådan. Han läser dem alla under förmiddagen, till skillnad från tidigare då han började dagarna med att skriva och lät dagstidningarna vänta till eftermiddagen.   

– Det är självklart en tung start med tanke på världsläget. Så vissa dagar drar jag mig nästan för att öppna dem.  

Han pekar mot soffbordet där Fokus, Le Point och The Economist ligger prydligt ordnade.  

– De där prenumererar jag också på. Sedan räcker det med tidningar. Jag måste hinna läsa böcker också.  

Varje dag läser han mestadels skönlitteratur under sex till sju timmar. Till viss del för att han behöver göra det som Akademiledamot, men också för att han ständigt är nyfiken på den senaste litteraturen. I Tidvatten skriver han om den revolution det innebar att som femåring lära sig läsa och att litteraturen sedan dess varit hans ”opiat”, ”hjärtmedicin” och ”flytetyg i livet”. Såhär vid 90 anser han att litteraturen också har blivit hans sätt att besöka andra platser i världen.  

– Jag har rest massor i mitt liv. Jag har varit i 80 huvudstäder och tillbringat mycket tid i en rad olika länder. Nu håller jag mig till Stockholm och Paris. Och då är läsandet ett bra surrogat. 

Resandet har varit centralt i Per Wästbergs liv, vilket också speglats i hans litteratur. Efter studier vid Harvard university i USA, var han Rotarystipendiat i Rhodesias huvudstad Salisbury (1980 ändrades landets namn till Zimbabwe och två år senare fick huvudstaden namnet Harare) och blev chockad av den öppna rasism han mötte där.  

– Det blev en vändpunkt för mig. 

Per Wästberg engagerade sig som opinionsbildare och skrev texter som kritiserade Rhodesias styre. Han utvisades därför till Sydafrika, där han fortsatte sitt arbete. Han lärde känna Nelson Mandela när denne fortfarande var en fri advokat som arbetade för de svartas rättigheter. Snart blev Per Wästberg hemlig kurir. Han hjälpte till att smuggla pengar till ANC och andra organisationer och påverkade det svenska politiska stödet till frihetsrörelserna i södra Afrika.  

– Olof Palme menade att mina böcker betydde mycket för det svenska engagemanget, och jag får väl lita på att det stämmer, säger han och ler blygsamt.   

Senare blev Per Wästberg svensk, och så småningom internationell, ordförande i PEN. År 1964 var han med och grundade svenska Amnesty. Kampen mot orättvisor och för det fria ordet är alltså något han ägnat sig åt i hela sitt liv. I Tidvatten skriver han kort om den diskussion om yttrandefrihet som uppstått i kölvattnet av de Koranbränningar som genomförts i Sverige under senare år.  

– Böcker är värdefulla uttryck för civilisation och som sådana anser jag att de inte ska få brännas offentligt. Detta oavsett om det handlar om en roman av Vilhelm Moberg, Bibeln, Torarullarna eller Koranen. Men betydelsen av sådana manifestationer kanske heller inte ska överdrivas. En bok försvinner inte för att man bränner den.  

Det går att läsa många av Per Wästbergs böcker som en hyllning till skrivandet, läsandet – och därmed till böckerna. Det gäller även för Tidvatten, där han konstaterar att han är bland de sista som i skolan fick möjligheten att läsa klassiker som Fänrik Ståls sägner, Nils Holgerssons resa och Hemsöborna. Men någon av regeringen införd litterär kanon vill han inte se. 

– Svenska Akademin har gjort ett gemensamt uttalande mot en politiskt styrd kanon och det står jag bakom. Det måste vara friare. Idealet är en engagerad och beläst svensklärare som kan ge sina elever en god litteraturbildning. Dessutom är det viktigt att bevara biblioteken. De öppnar tusen dörrar. 

Nu fyller Per Wästberg snart 90 år och firas under en afton av Svenska Akademien. Det blir musik och uppläsningar ur Tidvatten. Själv ska han berätta om hur det var innan han som femtonåring debuterade.  

– Jo, jag hann faktiskt också att bli refuserad några gånger. 

***

Läs även: "Snart vänder det för de intelligenta"

Läs även: Janken Myrdal: "Jan Myrdal hade för vana att ljuga"