Peter Sjölund: ”Vallonerna gjorde Sverige till stormakt”

Släktforskaren Peter Sjölund har gått och blivit kändis. Tidningar, tv, böcker, föredrag. Det som av en slump blev ett fritidsintresse i tonåren har med tiden blivit (mer än) heltidsjobb.  

Förra året blev han promoverad till hedersdoktor men han minns själv inte vid vilken fakultet. Hans forskningsområdet är nämligen inte akademiskt. Genealogi var tidigare mest en nördig hobbysysselsättning för äldre män, men i och med dna-forskningens intåg har hippfaktorn ökat. 

Sjölunds riktiga genombrott som släktforskare var då han på fem veckor löste ett fall som gäckat polisen i 16 år. Totalt 60 poliser och därtill FBI hade varit inkopplade i det tragiska fallet gällande 8-årige Mohammad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson som blev mördade på öppen gata i Linköping 2004. 

– När jag klev in var det bara två poliser kvar och de skulle snart gå i pension. Jag blev deras konsult och byggde ett släktnät tillbaka till 1700-talet för att sedan åter gå framåt i tiden. En fredagskväll hade jag ringat in två bröder som de enda möjliga förövarna. Jag ringde förundersökningsledaren, som var på studentmottagning, och sa att jag hade hittat honom. 

Det så kallade ”kalla fallet” gick därmed att lösa. Sjölund erkänner att händelsen är det enskilt största som hänt i hans liv – ja bortsett de båda barnens födelse förstås – men han tycks alls inte sensationslysten, utan verkar på allvar hysa empati med offren och deras anhöriga samt i viss mån även förövaren Daniel Nyqvist, som i dag sitter inlåst i rättspsykiatrisk vård. 

– Han hade bott i misär i sin lägenhet så för honom är det ju bättre att sitta inspärrad. De anhöriga är tacksamma för att ha kommit till ett avslut, trots tragiken. 

Dubbelmordet blir till Netflix-serie under hösten. Peter Sjölund har läst manus och anar att hans alter ego – i Mattias Nordkvists gestalt – kommer att framstå som en tämligen mossig släktforskare. Det bjuder han på. Själv har han inte hunnit följa inspelningarna på grund av flitigt arbete med den senaste boken. Dess titel, Alla är vi valloner, ifrågasätter just det påståendet. 

– Under alla år jag har släktforskat har jag återkommande stött på folk som säger att de inte vet något om sin släkt utom att de härstammar från vallonerna. Min egen mamma var likadan. Eftersom vi var mörkhåriga var vi ju valloner menade hon. 

Redan tidigt i sin släktforskarkarriär kunde han kullkasta den tesen.  

– Men i alla år har jag undrat varför så många vill hävda sitt påbrå från just vallonerna när folk knappt vet vad valloner är för någonting. 

Det var på 1600-talet som ett 1000-tal valloner med familjer invandrade till Sverige för att arbeta i järnindustrin. De hade de hantverkskunskaper som saknades i Sverige och bidrog på så vis till en mer effektiv järnhantering. 

– Vallonernas invandring är en av anledningarna till att Sverige blev en stormakt. De var jätteviktiga då de kom, men samtidigt inte särskilt många och en hel del av dem flyttade dessutom tillbaka. Långt ifrån alla som i dag säger att de är vallonättlingar kan alltså vara det. 

Peter Sjölund har en teori kring varför detta påstådda släktskap ändå fortfarande vidmakthålls i så många familjer.  

– På slutet av 1800-talet började vallonerna lyftas fram som de exemplariska arbetarna, Till och med Strindberg skrev att de var av ”stark rastyp”. Sedan kom rasbiologerna och hävdade att alla mörka människor är hemska människor, utom vallonerna. Och det är klart – de som levde under kriget och funderade på om någon i släkten hade sameblod, eller tattarblod som man sa på den tiden, slog säkert gärna till med vallon i stället. Sedan har det hängt vidare i flera generationer. 

I boken gör han inte bara upp med vallonerna. Han tar också tag i annan historieförfalskning, såsom alla de släktträd som hyfsats till för att det ska verka som om blått blod flutit i ättens ådror i århundraden. 

– Det finns mycket hittepå, bland annat kring kungar som skulle ha spritt sin säd och lämnat bar efter sig på bygden. För vissa är det viktigt med det glamourösa, men du är ju samma person vare sig du har kungar i släkten eller inte. 

Just den tanken fick honom att söka vidare efter berättelser om det vanliga folket. 

– Alla har vanligt folk i släkten. När jag började forska hittade jag fantastiska människor som levt i undanskymdhet, folk som antingen har gjort konstiga saker eller varit med om konstiga saker. Jag ville ge dem kött och blod och har gjort enormt mycket research för att skapa liv i dem genom att leta fram temperaturer, levnadsomständigheter, när det var fullmåne och andra intressanta fakta. 

Boken har tagit tid och kraft att skriva. Så pass mycket att han har fått ”bokförbud” hemma i Åm, där han bor i en 1700-talsgård med hustru Anna-Lena, och de delvis utflugna barnen. 

Delar familjen ditt intresse? 

– Min fru säger att hon hellre umgås med levande människor än döda. Min son är en siffernisse som läser datateknik i Umeå och min dotter läser till kriminolog. Hon var med i mitt dna-team för ett par år sedan. 

Dna-teamet består av fem personer som har som främsta sysselsättning att hjälpa människor spåra okända släktningar, främst pappor. För Peter Sjölund, som fastnade för släktforskning då han som 18-åring besökte biblioteket i Härnösand, är det ett drömyrke. 

– Många säger att de har världens bästa jobb, men jag har verkligen det. Från början handlade det bara om glädjen att lösa gåtor, men nu – att få hjälpa folk att hitta sina pappor – det känns som världens mest meningsfulla jobb också.  

Teamet har vid det här laget hjälpt cirka 200 personer att finna sina tidigare okända pappor. Och fler kan det bli. Det påstås att så många som 1 av 100 personer har en annan pappa än de tror, något som givetvis kan väcka känslor. 

– Dna kan knyta ihop avklippta släktband. Det tycker jag är så fint. Största risken med ett dna-test är att upptäcka att du inte är släkt med någon du trodde du var släkt med. Det kan förstås vara jobbigt, men även om du upptäcker att din pappa inte är din biologiska pappa är han ju fortfarande din uppväxtpappa.   

Själv har han inte hittat något anmärkningsvärt i sin stamtavla, förutom att han via Y-kromosomforskning kan konstatera att hans anfäder var bland de första som kom till Skandinavien.  

– Det känns ju bra att vara typ först. 

Peter Sjölund skrattar. Han är ett bra exempel på att det är rätt att följa sitt hjärta. Sedan han började med släktforskning har sysselsättningen utvecklats från att vara något för äldre herrar i dammiga arkiv till något framsynt för unga som läser kyrkböcker på nätet.  

Förr året medverkade han i serien Genjägarna i SVT. Nu står föreläsningar i USA närmast på agendan. Vid årsskiftet kom det ett kuvert i brevlådan hemma i Åm. 

– På baksidan var det präglat med riksvapnet. Det visade sig vara en inbjudan till kungamiddag på slottet, så jag och hustrun fick leta fram finstassen. Då jag kom på plats i Vita havet stod platsen bredvid mig tom och jag hann tänka att det skulle bli pinsamt för den som var sen. Så visade det sig att jag fått Kronprinsessan Victoria till bordet. Vi käkade middag i två timmar och hade så himla kul – hon var lättsam, rolig och smart, och ville veta allt om släktforskning.  

För att vara en som inte bryr sig nämnvärt om det där med blått blod ser Peter Sjölund påfallande upprymd ut vid minnet. 

***

Läs även: Vad träden avslöjar om oss människor

Läs även: David Goodhart: "Snart vänder det för de intelligenta