Richard Dinter: ”Det finns ingen demokratisk rättvisa” 

Det kreativa arbetet är ett risktagande utan garantier. Man får ja, man får nej. Många snubblar på mållinjen. Vissa ger upp. Andra fortsätter.

– Det handlar i grund och botten om att bemästra paniken över att inte duga.

Regissör och journalist Richard Dinter är, efter flera år av arbete, klar med Den refuserade filmen. Han söker medverkande som vill dela med sig av sina refuserade verk och motgångar. Han skickar ut förfrågningar till ett 40-tal kreatörer. Få återkopplar. ”Ingen vill ju framstå som en loser”. Till slut ställer sex modiga upp.

Resultatet blir en dokumentär som undersöker vad det är som får människor som filmare, konstnärer och författare att fortsätta trots att de blir refuserade, eller hela tiden står inför risken att bli det. Richard Dinter söker svar på frågan ”Vad är det för drivkraft som gör att de utsätter sig?”

Den refuserade filmen refuseras ett antal gånger under tillblivelseprocessen. SVT vill visa den men filmfestivalerna tackar nej. Tema och verklighet fortsätter att följas åt. Richard Dinter är en etablerad röst på Sveriges Radio och har gjort ett program om refuseringar.

– Det kom att bli ett av de mer nerladdade programmen. Inte för att det var så bra, utan för ämnet. Ingen vill kännas vid det. Men man vill titta in på andras refuseringar.

Under arbetet med radioprogrammet 2017 hade Richard Dinter fått syn på olika reaktionsmönster vid refuseringar; De som vill kasta ut datorn genom fönstret, de som säger ”De fattar ingenting – kolla bara Astrid Lindgren som refuserades för Pippi, jag är som hon.” Och så de som tystnar eller bara vill dö. I Den refuserade filmen ville han ta ämnet ett steg längre och flytta fokus från självaste avvisandet och i stället lämna plats för ”Men vad ville du göra?”

Som ung ville Richard Dinter bli poet men klarade inte av motståndet. Utbildade sig till radioproducent. Jobbade åt kulturredaktionen på Sveriges Radio mellan 1999 – 2017. Gjorde experimentell radio och kulturradio. Fick en bas.

– Men sen plötsligt försvann det. Man skulle inte göra de här essäistiska grejerna och då blev det stopp.

Richard Dinter hade ingen tanke på att göra film men så gick han en kurs för radioproducenter och fastnade för det. ”Den refuserade filmen” är hans sjunde film.

Under arbetet med Den refuserade filmen ligger Richard Dinter i skilsmässa och bor varannan vecka på arbetsrummet. Han försöker koppla bort allt annat och hitta en rytm. Lägger sig tidigt, vaknar i gryningen, läser böcker och ser film för att hitta inspiration. Kämpar med rutiner, dricker kaffe, tar en vända runt kvarteret, skickar ett mess, lyssnar på samma låt för tusende gången, går på toaletten.

Under denna period pratar han ofta med en av de medverkande, en författare som snubblat på mållinjen många gånger. ”Det kanske inte var meningen”, säger författaren vid ett tillfälle, som att det fanns en högre makt med i spelet. Han har skrivit en roman om en man som blir lämnad av sin fru och ska hantera situationen som frånskild med ett barn. När manuset är klart blir han lämnad och boken refuseras. Nu måste han hantera samma resa som han ägnat år att skriva om.

Dramaturgiskt är det en framgångssaga att fortsätta trots motstånd. Alla som håller på tror att det ska rädda hela livet om de lyckas. Det är lätt att känna skam om man blir refuserad. Men om man vågar gå vidare och ta emot kritiken kan man också se det som en läroprocess.

– Man måste hitta en annan drivkraft att tycka om det man gör. Bekräftelsen måste komma ur självaste arbetet oavsett resultat. Det finns ingen demokratisk rättvisa, konstaterar Richard Dinter och förklarar:

– Refusering som begrepp är en stark bild av avvisandet. Man jobbar mot den. Räds den. Fruktar den. Det handlar om väldigt starka krafter, att ge sig hän. Som ett narkotiskt rus. En slags kick man måste ha. Ett sökande efter kontakt och att det är något som bara måste ut.

– De egentliga motiven till en idé kan jag sällan förklara, vare sig för filmkonsulenter eller andra. Det är därför jag gör film, för att komma åt något som jag inte kan säga på ett annat sätt.

Det blir till slut en film om hur livet och skapandet går in och ut i varandra och om de medverkandes lust, drivkrafter och besvikelser, hur de kämpar med sig själva och sina projekt. Richard Dinter iakttar och lyssnar. Ledighet och jobb flyter ihop. Framgång och motgång flyter ihop. Kanske kan det kreativa arbetet jämföras med att vara bonde. Djuren tar inte ledigt för att det är helg. Inte heller de kreativa processerna.

Det är först en bit in i klippningen som han får fatt i det som filmen egentligen handlar om när han plötsligt får syn på pusselbitar om sig själv i ramberättelsen om en pojke som är osynlig och som behöver en film för att kunna göra sin röst hörd.

– Den refuserade filmen var väldigt smärtsam att göra för att den rörde vid något som jag hållit på med så länge. För mig hänger skilsmässa ihop med refuseringar. Livet är det jag kämpar med.

– Och filmen kom för mig att i slutänden handla väldigt mycket om en pojke med svårigheter i nära relationer. Som är kvar i huvudet. Han tystnar och skapar inre ljud som ska överrösta världen. Det är som att jag inte riktigt får kontakt. Det är som att jag blir synlig via mina verk men inte i en relation. Trots att jag uppfattas prata mycket så känner jag tomhet och tystnad inom mig. Att jag inte riktigt når ut med mig själv och den jag är utanför verket.

– Jag skäms alltid lite efter premiärer då jag ofta fått höra Varför ska du blotta dig så här i en film, varför kan du inte göra det i en relation? Det mönstret går igen i livet. Öppnar dörren. Stänger dörren. Öppnar. Var är du Richard? Nu ska vi knacka hål, säger frun. Varför gömmer du dig? Vad är det som är så farligt att visa?

I ett filmuniversum känner sig Richard Dinter skyddad och har full kontroll, i livet är det mycket svårare för honom. Han försvinner lätt i väg i sina tankar. Flyter undan. Blir trött, går från bordet i en middag och sätter mig och spelar gitarr för att han måste tanka.

Richard Dinter har en återkommande revanschlängtan inom sig för att upplevas som osynlig. Den värsta refuseringen i hans liv var lumpen. Bröt ihop av skrikande befäl. Så en dag mötte han en lumpenkompis i en blomsteraffär som sa ”Där är ju du som inte fanns”. Den känslan av att inte räknas, inte finnas, var vidrig.

– Det finns något som jag inte begriper med livet och mig själv och det måste finnas där i allt jag gör, något obegripligt. Folk är så rädda för det obegripliga, omätbara. För mig utgör utforskandet av det okända självaste drivkraften. Man kan tro att jag har valt att bli en fritt verkande konstnär som styr över dagarna.

– Men, det är ju för att jag inte vågar inordna mig. Inte vågar ha en chef. Jag är ju livrädd för att göra fel. För mig är det läskigt att vara på en fast plats där någon annan dikterar villkoren. Men jag har ett självförtroende i associativt tänkande och har gjort min nackdel, osäkerheten, till min fördel, som en kreativ röst.

***

Läs även: Matilda Tjerneld: ”Jag var självkritisk och styrd av Jante”

Läs även: Henrik Meinander: ”Helsingfors är de ofullbordade katastrofernas stad”