Ryske fallskärmsjägaren: ”Vi utsattes för desinformation från vår egen ledning”

– Jag förstod i det ögonblick vi befann oss på ukrainsk mark att vi var i krig. Men det rådde stor osäkerhet kring vilka vi krigade mot. Efter en vecka förstod jag att allt tal om Nato bara var lögn. Det blev tydligt att sanningen var att vi krigade mot Ukraina.

Fallskärmsjägaren Pavel Filatiev krigar inte längre mot Ukraina. Han har lämnat den ryska armén, flytt till Frankrike och sökt asyl. När Fokus ringer sitter han på ett café i Paris – ett nytt café för varje intervju, av säkerhetsskäl. Han har nämligen inte bara lämnat armén, utan öppet kritiserat den ryska regeringen och militära ledningen i ett land där det inte ens är tillåtet att kalla kriget ett krig.

Hans kritik publicerades först digitalt, sedan i bokform, snart på svenska: Zov (Lind & Co), som betyder ”rop”, är en blandning av dagboksanteckningar, reflektioner och gliringar mot systemet.

Man slås av hur osexigt kriget framställs. Det är inte bara lera, explosioner och den ständiga strävan att få tag på cigaretter. Det är också ryggvärk, smuts, hunger, infektioner, tappade tänder och en kropp utsliten av ständigt adrenalinpåslag. På dagarna reser Filatiev fram och tillbaka över ukrainsk mark i en lastbil utan bromsar, på nätterna sover han på frusen mark i en sovsäck med trasigt blixtlås. Om han har tur.

Inte nog med de fysiska problemen: soldaterna hade ingen aning om vad som pågick. De visste inte vart konvojen var på väg eller var fienden befann sig (brist på samband mellan de ryska styrkorna är något som enligt flera bedömare, inklusive svenska FOI, förklarar de uteblivna ryska framgångarna). I början av kriget visste de knappt ens vem de krigade mot.

– Vi hade ingen internetuppkoppling, tittade inte på nyheterna. Vi deltog i kriget men såg det inte skildras. Men vi utsattes också för desinformation från vår egen ledning. Vi fick höra rykten om att vi hade tusen polska yrkessoldater framför oss, att vi krigade mot Nato. Efter en vecka förstod jag att det var skitsnack. Vi träffade ju inga utländska soldater. De vi stötte på var ju ukrainare.

Filatiev deltog i attacken mot Cherson och tillbringade resten av sin tid i kriget nordväst om staden. I sin bok skriver han om kyla, ryktesspridning, ständiga omgrupperingar, beskjutning: ”En del skjuter sig själva i armar eller ben eller exponerar sig själva avsiktligt för att bli träffade, så de kan inkassera tre miljoner rubel och komma ifrån det här helvetet.”

Själv lyckades han undvika att bli träffad, men under en artilleribeskjutning fick han jord i ögonen. Vid det laget hade han haft sina kontaktlinser i sedan krigets början, så ögonen var redan torra. Han fick hornhinneinflammation. Efter två månader i fält evakuerades han till Krim, där han fick vård för ögonen – men när han skrevs ut led han fortfarande av smärtor i ryggen och benen.

Till slut betalade han för en privat läkarundersökning. Diagnoserna regnade över honom: diskbråck, kotförskjutningar, deformerad ryggrad, muskelsvaghet, kroniskt utmattningssyndrom.

– Men på ett militärsjukhus i Ryssland hade jag betraktats som fullt frisk.

När han inte fick någon vård försökte han lämna armén av hälsoskäl. I stället stämplade regementsledningen honom som desertör. Femton år i fängelse hotade. Att han valde att publicera sin minst sagt öppenhjärtiga kritik av Rysslands militärledning, i ett land där det blivit förbjudet att ”misskreditera” armén, gjorde inte situationen bättre. 

Till slut valde han att lämna Ryssland. På Charles de Gaulle-flygplatsen rev han sönder sitt ryska pass, spolade ner det i toaletten och vände sig till kameran med orden: ”Putin, dra åt helvete.”

Tonen i Zov är bitvis likadan. ”Vårt mäktiga land klarar inte av att klä, utrusta och föda sin egen armé”, skriver Filatiev. Stridsvärdet och förberedelserna var ”bara en pappersprodukt”. Armén är underfinansierad, utrustningen är skräp, träningen obefintlig, lönerna usla och korruptionen genomsyrar allt. Men när jag frågar vad som var värst, gör han en avfärdande gest.

– Inget av det. Att min regering över huvud taget inleder en sådan här sak är det värsta.

I Filatievs ögon består Ryssland av tre enheter: ledningen, soldaterna och folket. Ledningen är både den politiska och den militära, som tillsammans har kört armén i botten och inlett en etiskt förkastlig invasion av Ukraina. Soldaterna är de som strider för Ryssland – inte för Putin, är Filatiev noga med att betona, utan för moderlandet. Han beskriver dem som människor som egentligen inte vill kriga, men som drivs av en blandning av laglydighet, lojalitet mot kollegorna och patriotism.

Folket är resten av Ryssland, människor som endera inte är beredda att stå upp mot ledningen, eller till och med tar avstånd från soldaterna och ger dem skulden för ledningens misstag.

– Det finns en stor klyfta mellan Rysslands ledning, folket och armén. Det ryska folket har svårt att känna att det här är vår armé och vår ledning. Regeringen och militärkommandot är det ryska folkets fiender. De gör saker värre för Ryssland, agerar inte i den ryska nationens bästa intressen, säger Filatiev.

Även det ryska folket får en släng av sleven.

– Jag riskerade karriär och frihet för att berätta min historia, medan stora delar av folket inte är beredda att riskera någonting.

Filatievs berättelse har ifrågasatts, dels förstås av ryska myndigheter, men också av journalister som påpekar att det inte går att verifiera allt han skriver. Själv noterar jag frånvaron av blodiga scener i Zov. Mötena med ukrainsk civilbefolkning och tillfångatagna soldater framställs som spända men relativt civiliserade, i kontrast till rapporteringen om krigsförbrytelser mot fångar och civilbefolkning.

Såg du inga tecken på ryska krigsbrott?

– Tekniskt sett räknas det som krigsbrott att ta saker från civila, och det såg jag hända. Men jag såg inga soldater skjuta på civila om det är det du syftar på, säger Filatiev.

Vi kommer in på mediebilden av Ryssland. 

– Ju mer jag tittar på västerländska medier, desto sämre tycker jag om dem. Jag ser ingen objektivitet. Det målas upp en bild av att alla ryska soldater är mördarmaskiner, något som jag vet är en lögn. Inte heller framgår det att ukrainarna också begår krigsbrott, torterar krigsfångar. Det råder ingen tvekan om vem som är skyldig till det här – det var Ryssland som attackerade Ukraina. Men pratar vi krigsbrott så är den objektiva sanningen att det pågår på båda sidor av konflikten.

Framför allt ogillar Filatiev hur både ryska och västerländska tv-kanaler förmedlar bilden att Ryssland är i krig mot västvärlden. Bilden förstärks av västerländska politiker, säger han.

– När folk i Ryssland ser att hela västvärlden skickar vapen till Ukraina börjar de se väst som en fiende. De får Putins världsbild bekräftad. Det gynnar honom. För mig är det skrämmande  att idén att Ryssland och Europa är i krig mot varandra börjat slå rot bland folk i Ryssland, medan västerländsk media å sin sida har börjat sprida samma idé. Men med det sagt tycker jag inte att Ukraina borde lämnas åt sitt öde.

Läs även: Kriget som förändrade allt

Läs även: Johanne Hildebrandt: Krigsreportrarna är knappast oberoende