Shima Niavarani: ”Jag vill inte bli betraktad som ett wild card”

Shima Niavarani vet hur man får publiken att skratta. Hon har en utsökt känsla för tajming och bett i repliken, liksom en sprudlande energi och en stark närvaro på scen. Men det som verkar så enkelt och självklart för denna skådespelare, artist, manusförfattare och regissör, även när man möter henne privat – att bjuda på sig själv, engagera sig, interagera – kostar också på och kan ibland dränera henne.  

– Jag är som ett tomt ekande vacuum efter att jag stått på scen och väldigt tråkig att umgås med när min energi tagit slut, säger hon.   

Som andra introverta personer behöver hon tanka energi i sin ensamhet. Ett bra sätt för henne att varva ner efter framträdanden är att gå hem och lyssna på musik, gärna klassisk med stråkar.  

Det är nu 13 år sedan Shima Niavarani senast satte upp en egen show. Hon säger att hon kommer köra slut på sig själv den här gången också. När vi ses en eftermiddag på ett hotell i Stockholm har hon inte ätit något under hela dagen. Vid halv fyra hämtar hon sin lunch i receptionen. Med tanke på att hon skriver manus till, spelar i och regisserar sina egna shower är det begripligt att hon är stressad. I den här showen har hon dessutom skrivit en del av musiken. Hon tar alltså greppet om det mesta men det hänger inte ihop med något kontrollbehov, säger hon, utan med att hon har en stark vision som hon vill genomföra. 

– Jag har inga kontrollbehov alls i kreativa processer, jag vill få mina medarbetare att känna sig fria. Om någons kreativitet tämjs eller hämmas, då mår jag inte bra. 

De senaste 15 åren har Shima Niavarani ägnat sig nästan helt åt film och tv. Hon har byggt upp en "kommersiell eller folklig plattform" då hon medverkat i tre olika julkalendrar och i tv-serier som 30 grader i februari, Sjölyckan och Stjärnorna på slottet.  

Hon slog igenom som 19-åring med sin show Autodidakt i enmansakt. Efter det har hon medverkat i runt 40 olika scenproduktioner, har regisserats av bland andra Thommy Berggren och spelat i pjäser av till exempel Bernard Shaw och Bertolt Brecht. 

Redan från start betraktades hon som "nyskapande", säger hon, och gör citattecken med fingrarna.  

– Jag tror folk har trott att min intention är att spränga gränser, riva murar. Men jag ville inte bli betraktad som ett wild card. Jag ville vara en del av Teatersverige.  

Och det blev hon. Hon var en av de första skådespelarna födda utanför Europa som fick spela roller som tidigare oftast hade gestaltats av späda, blonda kvinnor. Hon blev en del av etablissemanget och öppnade på det sättet dörrar även för andra vars utseende inte överensstämde med vithetsnormen. 

Shima Niavarani är född 1985 i Teheran. När hon var fyra år flydde hon tillsammans med sin pappa till Sverige, från kriget mellan Iran och Irak. Innan dess hade hon och hennes pappa levt ett år under jord, för att inte bli upptäckta av regimen. Hennes mamma och hennes storebror Shebly Niavarani befann sig då redan i Sverige. Familjen bosatte sig efter sin återförening i Upplands Väsby.  

Flykten var traumatisk men hennes pappa tog hand om henne "på ett storartat sätt" och lotsade henne genom svårigheter, som att under en månad bo hos flyktingsmugglare i Istanbul.  

– Jag tror jag började se världen med vuxna ögon väldigt tidigt. Det har säkert gjort att jag lätt kan få katastroftankar. Jag är mentalt förberedd på att obehagliga saker kan ske och att jag måste kunna möta det.  

Hon är diagnosticerad med "generellt ångestsyndrom", men när hon arbetar känner hon sig trygg – kan utmana sig själv, testa saker och veta att det inte är på riktigt.  

– Det vanliga livet upplever jag däremot att jag inte behärskar fullt ut.  

Som barn var hon blyg, men när hon fick framträda för människor blommade hon upp. Redan som nioåring började hon skriva poesi och låttexter. 

– Jag hade skrivandet som en stämgaffel för att kunna formulera allt det jag gick igenom. Jag kunde ta ton med det och hittade ett emotionellt språk som gjorde att scenen kändes som min plats i världen.  

Men att stå på scen är dubbelt för henne. I sitt sommarprat i P1 2020 beskriver hon stunden innan hon ska kliva upp på scen i sin show Shima Niavarani är en übermensch, hur hon vid ett tillfälle kaskadspyr ner i en toalett.  

– Jag är alltid väldigt nervös när jag går upp på scen, det är som att det mörknar inombords, rena paniken. Jag har höga krav på mig själv och kan få för mig att jag inte är kapabel.  

Hennes sätt att hantera panikkänslorna är att vara mycket noggrant förberedd, se till att hon kan sina repliker, alla scenerier. 

– Om det roliga vinner över det läskiga, då klarar jag av panikkänslorna.  

Som exiliranier har Shima Niavarani engagerat sig i det hon själv kallar för en pågående "feministisk revolution" i Iran. Hon har använt sina sociala medier som en megafon för unga kvinnor och män i Iran som vill sprida sina protester och sitt budskap. Hon har även skrivit långa inlägg på sitt Instagramkonto, framför allt riktat till svensk media, i vilka hon sätter händelserna i en historisk kontext och skriver att hon vill att västvärldens ledare ska sluta värdera "det globala politiska schackspelet om ekonomi och olja" högre än människovärde och mänskliga rättigheter.  

Men tidigare har hon valt att vara tyst, beroende på riskerna det innebär att uttala sig både för henne själv och hennes släktingar. En enda intervju har hon gett, det var i TV4:s program Nyhetsmorgon.  

– När de ringde bad jag att de inte skulle vinkla på min upplevelse som kulturperson med rötterna i Iran, alltså göra det till en personlig grej. Jag vill att folk ska förstå att protesterna inte handlar om religion eller kultur överhuvudtaget. Det är en politisk fråga.  

Shima Niavaranis nya show kretsar kring att vi lever i en väldigt orolig tid: inflation, pandemi, krig i Europa, högerpopulism, ökande klimatförändringar … 

– Jag tror att unga i dag känner en hopplöshet, att det inte finns en framtid och att de är besvikna på tidigare generationer.  

Titeln anspelar på en av musikgruppen Ramones största hits, Sheena is a punkrocker.  

– Begreppet punk är viktigt för mig. Den här föreställningen har inget med den rörelsen att göra, det ingår inte ens punkmusik i den, men hela idén med punken bygger på att man har sagt upp kontraktet med samhället och går sin egen väg.  

Samtidigt har punken idag blivit etablerad, älskad av etablissemanget just för detta, konstaterar hon. Det är ungefär som med henne själv – en rebell som blivit omfamnad. 

Showen handlar också en hel del om hur svårt det är att uppnå frihet. 

– Vi blir aldrig fria från oss själva, varandra eller det system vi lever i – kapitalismen. Vi har viss valfrihet inom systemet, men den yttersta friheten existerar inte.  

Tunga ämnen, men Shima Niavarani vill sprida en känsla av samhörighet hos publiken och "avväpna salongen med humor". Enligt henne handlar humor framför allt om tajming, att ha musikalitet.  

– Jag brukar tänka att jag är som en dirigent och har en orkester inuti mig – där landar den repliken, där lägger jag den minen. Publiken är en del av den melodin. Deras skratt ska komma på rätt ställe, så att jag kan spela mot det. 

Det händer väldigt sällan att publiken skrattar på "fel" ställen, men i så fall tar hon in det i föreställningen "och skriver om det notpartiet". 

I privatlivet kan hon ibland ta till humorn som en skyddsmekanism mot svärta och smärta, och som en form av socialt ansvarstagande genom att till exempel lätta upp en obekväm situation.  

– Men jag har aldrig använt humor som ett verktyg för att folk ska tycka om mig. Jag försöker inte försvara mig själv med hjälp av humor. Jag tänker bara att det är ett sätt att bli förstådd. Egentligen är jag en ganska allvarlig person.  

 ***

Läs även: "Som mest hade jag tio prickar i registret"

Läs även: "Jag har förträngt att jag upplevt krig"