Sofia Andruchovytj: ”Konsten att berätta kommer och går”

Det fanns en tid när författare förkroppsligade allt som var viktigt i en epok. En tid innan tv, radio och internet. Jag hade aldrig trott att jag skulle träffa en sådan författare men nu sitter hon framför mig. En späd, koncentrerad kvinna som skrivit en av detta decenniums märkligaste romaner. 

Hon heter Sofia Andruchovytj och hennes bok Amadoka handlar inte om 1800-talet. Men hon har samma totala tilltro till litteraturen som fanns innan första världskriget. Genom romanen förändras världen. I sin bok sätter hon ihop Ukraina av fragment från medeltiden till i dag. 

Amadoka har två personnamn som underrubrik: Romana och Uljana. Den bok som nu finns är egentligen bara halva romanen, nästa år följer fortsättningen. Sammantaget blir det mer än tusen sidor, fyllda av människor, egendomliga historier, politiska fakta, kärlek, våld – ja, allt som behövs för att bygga en värld. Boken skrevs innan invasionen men efter Krimkriget och har blivit en internationell framgång. Sofia Andruchovytj är van vid att intervjuas men svarar ändå som om varje fråga vore ny. Men vad ska man fråga en författare som lyckats få med ett helt lands historia plus dess kollektiva undermedvetna i en roman?  

Jag väljer att börja i de första sidorna eftersom jag gillar akvariefiskar och i Amadoka finns ett igengrott akvarium som intresserar en patient på ett sjukhus. Senare i boken återkommer vatten gång på gång, ja bokens titel Amadoka kommer från en mytisk sjö. 

– Akvariet fanns där från början, vatten är med i allt jag skriver. Jag var redan igång med skrivandet när jag hörde talas om den mystiska sjön. Om man får tro Herodotos var Amadokasjön den största vattensamlingen i Europa. Det finns medeltida kartor där sjön är placerad där det nu finns ukrainska städer och floder. Sjön en underbar metafor för det jag försöker säga med boken. Vatten är något som kommer och går, betyder så mycket för den mänskliga historien, och minnet fungerar på samma sätt, konsten att berätta fungerar också så. Det kommer och går.  

Romanens narrativ sprider sig i alla riktningar, som ett floddelta, tills man inte vet vilken flodarm som är början och slutet på systemet. Verklighet, myt, sanning och lögn hänger ihop och Sofia Andruchovytj vill ha det just så oklart. Hon är hur redig som helst när hon svarar på mina frågor och har gjort mängder med research om allt från arkeologi till kirurgi. Men syftet är inte att göra en klar historia. Tvärtom. 

– Jag insåg under de fem år jag arbetade med romanen att strukturen är verkligt komplicerad och att en del läsare inte kommer att vara glada. Men för mig var det meningsfullt att göra ett försök att skapa en helhet av fragmenten från Ukrainas historia. Det var en ukrainsk identitet som skulle sättas ihop.  

Det dröjer inte många sidor innan romanen lämnar soldaten Bohdan på sjukhuset för att istället följa Romana, en energisk kvinna som påstår att soldaten är hennes man. Romana arbetar i de arkiv som finns under den berömda Sofiakatedralen i Kyjiv där också Andruchovytj suttit oändliga timmar. Där fann hon allt möjligt som hon lagt in i en raffinerad berättarstruktur.  

– När jag var ung var det var en utmaning för mig att tro att jag kunde vara författare. Jag kände att om jag skulle skriva om livet så räckte det inte med att observera saker omkring mig. För att skriva på allvar måste jag ha med historien – jag behövde bakgrunder och fakta. 2015 hörde jag några berättelser om soldater som drabbats av minnesförlust efter kriget i Krim och tänkte att det speglade situationen i Ukraina: människor som förlorat sina familjers historier. Eller som inte bryr sig om att fråga sig själva om ursprunget, om detaljer i sina egna liv. Detta ointresse är förbundet med sovjetisk historia. Under Sovjettiden kunde människor fängslas för att berätta vissa versioner av historien som inte stämde med den officiella historiebeskrivningen. 

Ukrainas historia är den malström romanen rör sig runt – allt levande sugs in i det förflutna. Romana försöker ge soldaten Bohdan hans egen historia tillbaka, men hon är ingen pålitlig vetenskapsman. Hennes berättelser är lika mycket myt som sanning, ett osannolikt förgrenat rotsystem av minnen som hon fann i arkiven och sätter ihop till nya mönster.  

Andruchovytj säger att en av hennes favoritböcker är Bouvard och Péchuchet, Flauberts oavslutade roman om två nördar som flyttar ut på landet och försöker skriva en uppslagsbok. Flaubert driver hejdlöst med sina huvudpersoner som missförstår allt. Det är en något oväntad favoritroman för en författare som vill beskriva sitt hemland men Sofia Andruchovytj gillar komplicerade romaner. Så är också hennes far, Jurij, en känd Ukrainsk författare som var med om att skapa en ny sorts litteratur efter frigörelsen från Sovjetunionen. "Han uppfattas som postmodernist men är mycket mer än så", säger dottern med ett leende.  

Hon växte upp i ett intellektuellt hem där föräldrarna och deras vänner ständigt diskuterade historien. Stalintiden är viktig i romanen och där finns också avsnitt om koncentrationsläger. Som läsare känns det som om Amadoka, vore en mytologisk berättelse, en slags reseberättelse i Odysseus anda. Men i Odyssén finns äventyrslusten, i Amadoka historiens svartaste ögonblick. 

– Jag börjar inte med att lägga upp en intellektuell handling. Jag startar med något sensuellt, med känslan för mina karaktärer, hur jag tänker på dem. Jag går från det sensuella till det intellektuella. När man har karaktärerna har man deras historier, då kommer idén om vad berättelsen handlar om. Allt hör ihop. 

Romana som ger sig av för att samla ihop historien och ge den till den sårade soldaten är ensam och letar efter någon att ha vid sin sida. Bohdans farmor Uljana blir en central gestalt som öppnar Ukrainas förflutna. På sätt och vis representerar huvudpersonerna Ukrainas historia men de är inte symboler utan levande gestalter. Andruchovytj säger att de fört in saker i boken hon inte tänkte på själv. Vem vet, kanske kommer de att hoppa ut ur romanen nästa gång jag öppnar den. De är mogna att leva sin egen historia. 

Precis som Romana och Bohdan förändras, så förändras Ukraina. Det har det uppstått en ny gemenskap genom den ryska invasionen. Amadoka är del av förändringen. 

– Jag kan notera att mina läsare uppfattar den politiskt. Så var det inte för mig när jag skrev den. En politisk vinkel förenklar för mycket. För mig var det viktigaste att visa saker så komplicerat som det var möjligt att göra i text. Jag försökte att inte förenkla, därför finns det så motsägelsefulla karaktärer i romanen. 

Det är ingen tvekan om att det här är en författare som tar litteraturen på allvar. Men hon ler när hon talar om fördelarna med att börja om. Hennes bok är inte bara en räddning av Ukrainas historia utan av modernismens experimentlust och skrivglädje som avbröts av Stalintiden men lever i hennes bok. 

– En bra sak med avbrott är att det går att börja på nytt. Vi Ukrainare tror att vi uppfinner allt. Därför finns en känsla av fräschhet i många saker i Ukraina även om de är kända i resten av världen!   

Själv har Andruchovytj redan hunnit skriva en ny bok som hon karaktäriserar som "liten".  

– Den är verkligen kort, inte förbunden med historien utan en samtida berättelse om relationer mellan människor. Privata historier om passioner, om hur människor tappar förbindelsen sinsemellan, om hur saker bli kaotiska. Jag fann ett sätt att inte nämna kriget. Men i Ukraina läser man boken som en skildring av livet efter kriget.  

Gammaldags artigt tar vi farväl. Sofia Andruchovytj skall till Avignon där man vill göra pjäs av hennes bok. Sedan väntar fler resor. Ukraina reser alltid med.  

***

Läs även: Per Hedström: "Jag försöker förhålla mig så fritt som möjligt till intellektuella moden"

Läs även: Vägen ur filmkrisen?