Sofia Häggman: ”Mumier kan lära oss mycket”

Sofia Häggman från Vasa i Österbotten reste till Egypten med sin mamma när hon var sexton år. Det blev många gravar och många tempel på en vecka, konstaterar hon. Framför allt blev det inledningen till en karriär och en livsstil. 

Hon blev fascinerad av hela Egypten, inte bara det faraoniska utan också det moderna Egypten, dess historia, människor och natur, och det så till den grad att hon så småningom skaffade sig ett hus och fjorton dadelpalmer i den lilla oasen Siwa i öknen i västra delen av landet, så långt bort från Kairo man kan komma i Egypten. 

Resan till Egypten ledde till studier i egyptologi i Helsingfors och Uppsala och en tjänst som intendent vid Medelhavsmuseet i Stockholm. Sofia Häggmans doktorsavhandling 2002 handlade om statsförvaltningen i Egypten under faraonisk tid. På Medelhavsmuseet, där hon anställdes 2005, gör hon utställningar.  

– Mumieforskning är en liten del av egyptologin, men på museet är mumierna det stora dragplåstret. Det är naturligtvis intressant att hålla på med dem, undersöka dem. Jag har lärt mig mycket om de forna egyptiernas hälsa och levnadsvillkor, om hur vanligt det var med dåliga tänder, vilka sjukdomar man led av, men har även kunnat se vilka som hade ont eller haltade och så vidare. Mycket handlar om den egyptiska befolkningen i stort, inte bara om enskilda kroppar. 

Men det fanns ingen heltäckande bok för vuxna om mumier. Nu har Sofia Häggman åtgärdat denna brist. I höstas kom hennes milt sagt heltäckande bok om mumier med den självklara titeln Mumier – fakta forskning fiktion (Natur och Kultur). 

Boken handlar om i stort sett allt som har med mumier att göra, bland annat om konsten att mumifiera, om de olika lager av kistor som hyser mumierna, om mumier i litteratur och film, om mumier som läkemedel, om en något udda form av underhållning i fina salonger i 1800-talets England: "uppackning" av mumier, alltså mer eller mindre offentliga föreställningar där mumiernas svepning avlägsnades. 

I det faraoniska Egypten med dess blomstrande kultur balsamerade, mumifierade man sina döda för att förbereda dem inför övergången till livet efter döden. De mäktiga – som kungar och viktiga tjänstemän – lades inte bara i konstfullt smyckade kistor, de utrustades också med smycken och annat i sina gravar för att klara det nya livet. 

Seden att balsamera och mumifiera de döda började omkring år 3 400 f Kr, pågick i flera tusen år till några århundraden efter Kristi födelse. De forntida egyptierna hoppades förstås att de döda, mumierna, skulle få vila ostörda i sina ofta fantastiska gravar, väl förberedda för ett evigt liv. Så skedde sällan. Gravar plundrades redan under faraonisk tid. Nu är de flesta gravar plundrade, även om man fortfarande kan hitta helt intakta gravar. Bevarade föremål gör att vi vet mycket om livet även före döden i det faraoniska Egypten. 

Gravplundrarna var särskilt aktiva under den 20:e dynastin (1190-1069 f Kr) skriver Sofia Häggman. Det berodde på ekonomisk nedgång och politisk oro under just denna tid. Kungagravarna i Thebe plundrades dock i ganska begränsad omfattning. De tömdes sedan under ordnade former vid övergången till den 21:a dynastin, sedan det Nya Rikets siste härskare Ramses XI lät förlägga sin grav till en annan ort. Därefter påbörjades inga nya gravar i det som kallas Konungarnas dal. 

Bruket att mumifiera de döda upphörde gradvis i Egypten men fortsatte i vissa områden ända in på 700-talet e. Kr. Mumierna hade nog fått ligga ostörda i sina gravar länge om det inte på medeltiden hade uppstått en omfattande och märklig efterfrågan i Europa på mumier i mald form som läkemedel. Detta läkemedel användes ända till slutet av 1800-talet och ansågs vara bra mot allt möjligt, bland annat blåmärken och förgiftning 

Sofia Häggman förklarar pedagogiskt i sin bok att detta egentligen berodde på en felaktig översättning och tolkning av det arabiska ordet för bitumen: mumia, ett ämne som ansågs vara läkande och som förväxlades med den kåda som egyptierna hade använt vid mumifiering. 

Mumier blev alltså en eftertraktad vara i Europa medan de i Egypten hanterades som en till synes outsinlig källa till inkomst, skriver Sofia Häggman i sin bok. Men på 1600-talet ändrade handeln med mumier i viss mån karaktär – de blev mest eftertraktade som fascinerande föremål för kuriosakabinett och museer. 

– I dag finns ett tiotal mumier i Sverige, men en del är inte äkta utan hopplock från olika mumier. De mumier som fördes hit på 1700-talet kom sällan i sina egna kistor och kunde vara sammanfogade av kroppsdelar från olika individer… Den första hela mumie som kom till Sverige togs som krigsbyte i Prag 1648. Man kan förstå att trupperna var intresserade av Silverbibeln, guld och annat, men av en mumie… 

Mumien från Prag brann sannolikt upp i slutet av 1600-talet på Stockholms slott, där den var utställd tillsammans med bland annat en mumifierad struts. 

I Medelhavsmuseets samling finns en mumie efter en liten pojke. Den köptes av hovpredikanten, pedagogen och riksdagsmannen Gustav Beskow under en resa till Egypten 1860. Den hamnade så småningom på Norra Latins skolmuseum där den fascinerade många elever innan den 2005 kom till Medelhavsmuseet. 

– Länge trodde man att det var en liten flicka som dött efter ett fall från hög höjd och man spekulerade i att det var en prinsessa. Nu vet vi att det är en pojke och vi tror att han dog av ett hårt slag mot bröstkorgen, möjligen av en spark av en häst eller något annat djur, säger Sofia Häggman. 

I sin bok berättar hon om gravplundrare men givetvis också om alla tiders mest spektakulära gravfynd, Tuthankamons så gott som intakta grav. Den upptäcktes 1922 av den brittiske arkeologen Howard Carter, utsänd av Lord Carnarvon som hade sitt säte på slottet Highclere i Hampshire, England, numera mest känt för TV-serien Downton Abbey. 

Lord Carnarvons död tre år efter upptäckten ledde inte överraskande till omfattande spekulationer om huruvida han hade drabbats av en förbannelse som skulle ha stått skriven vid ingången till graven. Men nej, det finns över huvud taget inga sådana allmänna förbannelser i egyptiska gravar, noterar Sofia Häggman, bara i en del fall hot om gudomlig rättvisa i ett kommande liv. Lorden dog förstås av naturliga orsaker, han hade vissa hälsoproblem. 

Är det egentligen etiskt försvarbart att visa mumier på museer? 

Sofia Häggman sliter med frågan. 

– Nu pågår en diskussion om hela hanteringen av mänskliga kvarlevor på museer. Ska vi ställa ut eller inte? Diskussionen grundas i krav från olika ursprungsbefolkningar. ICOM (det internationella museirådet) har vissa riktlinjer: mänskliga kvarlevor ska behandlas med respekt. Men mumier har inte förekommit i den diskussionen. Jag tror att det beror på att ingen gör anspråk på dem, med undantag för kungliga mumier.  

– Mumier betraktades i Egypten i första hand som en källa till inkomst. Men nu håller det nog på att vända. Framför allt unga egyptologer i Egypten säger numera att mumierna är en del av den egyptiska kulturen, att de faktiskt är kvarlevorna av dagens egyptiers förfäder.  

Vi går in i museet och tittar på några av de utställda mumierna. Framför mumiepojken från Norra Latin återkommer Sofia Häggman till det etiska dilemmat. 

– Om man avlägsnar alla andra mänskliga kvarlevor från utställningar… Varför ska vi då inte ta bort de egyptiska? Är de mindre mänskliga än andra mänskliga kvarlevor? Även om ingen i Egypten kräver dem tillbaka? Ja, det finns många bottnar i den här diskussionen. 

Men hur är det nu med Sofia Häggmans hus i oasen Siwa? Hon hade nyss varit där och hon hade köpt några fler palmer. 

– Mitt hus har förfallit under pandemin. När jag köpte det låg det i utkanten av byn. Nu är det helt omgivet av högre hus. Jag ska byta och köpa en tomt längre ut mot öknen, där det är lite lugnare. I slutet av nittiotalet var det så tyst och fridfullt i oasen, men nu är nästan alla åsnor och vagnar utbytta mot ökenfordon och motorcyklar. Alla kör dem som om de vore åsnor, med oljud och trafikolyckor som följd. Ja, det har blivit stökigt, men jag trivs fortfarande. 

***

Läs även: Hon söker sanningen om sin ukrainska familj

Läs även: Han häcklade Hitler men förlät Zarah Leander