Stig och Cyril – lika oskiljaktiga som Keith Richards och Mick Jagger

Det är märkligt hur vissa offentliga personer kan gå under radarn samtidigt som de är överallt. På något sätt alltid aktuella. Journalisten och författaren Cyril Hellman och hans poddparhäst sedan nästan ett decennium, författaren, dramatikern och kritikern Stig Larsson, är kanske det perfekta exemplet på detta.

Tillsammans har de sedan 2016 podcasten Cyril & Stig – I otakt med samtiden, där de med ojämna mellanrum bjuder in gäster helt efter eget tycke, smak och intresseområde. Jag blev själv inbjuden i höstas och efter att under åren sporadiskt ha lyssnat på dem kunde jag inte annat än att tacka ja.

När jag träffar dem igen i början av februari är de aktuella med ännu en skrivarkurs och jag är nyfiken på hur de ser på sin relation, att lära ut skrivande och det offentliga kulturklimatet. Det ska visa sig vara svårt att stanna vid de ämnena, för de har mycket att säga om allt.

Det är en söndag runt lunchtid som jag ringer på hemma hos Cyril Hellman. I det lilla köket sitter Stig Larsson med en cigarett redo att tändas. Cyril ställer sig vid spisen och rör i grytan som puttrar. En liten bänk skiljer matbordet för tre från matlagningssektionen, så det går utmärkt att både prata och laga mat samtidigt. Det känns snabbt familjärt, kanske för att vi redan setts en gång, kanske för att det är så de bara är. Prestigelösa.

Hur vänskapen inleddes är de oense om i detaljerna, vilket ska visa sig gälla andra frågor också. Stig ger mig den kortfattade versionen, det är tydligt att han har fått frågan förut, för svaret kommer snabbt som en memorerad läxa.

– Ja, det här var väl 2012 eller något sådär va? Det börjar med att jag hittar en bok som ligger på Rosa Drömmar och så läser jag den och tycker att den är väldigt bra, så jag recenserar den i Expressen. Och efter någon vecka dyker Cyril upp där och erbjuder mig en drink. Vi börjar snacka och sen blir vi kompisar.

Året var 2011 och boken som Stig hittar är Cyrils dokumentärroman Mitt mörka hjärta från samma år. Vänskapen har de vårdat sedan dess och de gemensamma projekten har hunnit bli många och varierade. Deras podcast är inne på sitt nionde år och de har sedan länge arbetat med premissen att avsnitten behöver en gäst för att det ska uppstå ett samspel i samtalet. Dynamiskt och dialogiskt är målet.

– Vi har ju haft som policy att vi inte ska förbereda oss så jävligt. Det är kanske dumt va? Men jag gillar ju inte det där med att man sitter i flera dagar och funderar ut vad man ska göra, ha ett manus. Precis det är ju helt emot mitt sätt att skriva. Jag vill att det ska uppstå något i stunden, säger Stig.

Och det gör det. När man lyssnat på några av deras poddsamtal märker man att det finns en oförutsägbarhet i vart ämnena tar vägen. Oftast är de överens om vem som ska bli inbjuden, men inte alltid. Som när Stig ville ha med poeten Elis Monteverde Burrau, för att han är en rolig person. Men Cyril vägrade, berättar Stig. Och så uppstår en ordväxling där Cyril anklagar Stig för att ibland låta fåfängan styra gästönskemålen, medan Stig menar att Cyril missar nya mediala fenomen.

– Alltså du fattar inte själva grejen. När någonting sker som är nytt i media så märker jag det väldigt snabbt, före andra, säger Stig.

Stig syftar på program som Svenska Nyheter och Cyklopernas land, som han uppskattar mycket, och nämner särskilt ett avsnitt från den 31 januari i år där både Elis Monteverde Burrau och Messiah Hallberg medverkar. Det är program med medverkande som vågar kritisera den tillgjordhet som finns i kulturvärlden. Sådana program är viktiga i det magra mediala utbud som erbjuds i dag, säger Stig.

– Jag menar att det handlar om den här Mello-diseringen av kultur. Att alla är så tillgjorda och löjliga och pratar skitkonstigt. Man tittar på tacktalen på filmgalan och man tittar på Babel och man tittar på Kulturnyheterna och de skrämmer ju i väg varenda jävel från att hålla på med kultur. För så där tillgjord är det fan ingen människa som kan vara.

Det är framför allt tillgjordheten som irriterar och även om de inte alltid är överens om vilka gäster som ska bjudas in till podcasten är Cyril och Stig överens om att kulturvärlden och människorna i den är för ängslig och glättig. När de själva ska locka in till kulturens och litteraturens värld gör de det bland annat via sin skrivarkurs, som de erbjudit under många år. Senast var i somras på Österlen, för första gången med endast manliga deltagare, i februari planeras en blandad grupp i Stockholm. De samarbetar bra som skrivlärare, säger Stig, eftersom de har olika bakgrund och behärskar olika områden. “Jag är good cop!” ropar Cyril från köket och Stig instämmer.

– Jag är den verkligt hårda. Alltså, det funkar ju inte annars. Men sen arbetar jag ju inte med dramaturgiska modeller och så. Det gillar jag inte, utan jag arbetar mer intuitivt.

Cyril medger att han tidigare varit emot skrivarskolor, vilket är märkligt eftersom han inte haft några problem med konstskolor eller filmskolor, men tänkt om. Ett problem är att en kreativ skola kan ha lärare som är där för att de inte kan försörja sig på att skapa själva, menar han.

– I fråga om min och Stigs kurs är inte det fallet. Även om vi i perioder är fattiga gör vi det inte enbart för pengar utan tycker det är kul, det är närmast en utilitaristisk handling att lära ut det vi kan.

Jag har inget minne av att jag blivit utlovad lunch, men plötsligt är den serverad framför mig. En generös portion mustigt doftande kött- och svampgryta med kokt potatis och grönsaker. Önskas vinbärsgelé till? undrar Cyril innan han sätter sig.

– Brukar ni äta söndagsmiddag ihop?

– Ja, det har vi gjort några gånger, säger Stig som börjat hugga in.

– Min mormor var ganska borgerlig så jag är faktiskt uppväxt med söndagsmiddagar, säger Cyril som serverat sig själv sist.

– Vad har ni för andra borgerliga traditioner, ni två?

– Bara kulturkonservativa, vi gillar borgerliga bildningsideal, säger Cyril glatt.

– Ja, men jag är högervänster, förtydligar Stig allvarsamt.

Ingen av dem ger mycket för att vistas i den slutna kulturvärlden, utan umgås hellre med vanligt folk, som de båda uttrycker det. Vanligt folk blir ju inte rädda för vad som helst, menar Stig.

– Det är som att kulturfolk vistas i sådana här safe rooms hela tiden. Men det är ju plågsamt att komma in i ett safe room. Och det är kvävande för allt intellektuellt utbyte. Det är en likhet mellan mig och Cyril. Vi passar bättre i folkliga sammanhang än i intellektuella sammanhang.

Och det är uppenbart att det trots visst käbbel och tjafs finns en genuin värme och vänskap mellan dem båda. De får mig att tänka på Les Big Birds låt “Two Man Gang” och raderna “Vårat gäng är bara du och jag. Alla andra kan dra åt helvete.”

– Det finns ju drama queens, yngre fans till Stig kanske mer än mina yngre fans, som försöker slå in en kil mellan oss, men det har ju inte gått. Det är lite som med Keith Richards och Mick Jagger, att det blir två läger. Men du kan ju inte skilja på Mick och Keith på det sättet, konstaterar Cyril lika nöjt som tvärsäkert.

***

Läs även: Nelly Bonner: ”När pappa dog blev hans värld tillgänglig för mig”

Läs även: Matilda Tjerneld: ”Jag var självkritisk och styrd av Jante”