Susanne Åkesson: ”Fåglarna är som kompisar för mig”

Susanne Åkesson är Lundaprofessor i evolutionär ekologi och djurens navigation. Vi sitter i det växthus som hon skapat själv liksom det mesta i sin trädgård. Hon har just kommit ut med boken Bevingade vänner med undertiteln Hur jag fyllde min trädgård med fåglar. 

Så jag frågar vad hon är mest intresserad av. Fåglarna eller trädgården? 

Hon börjar svara: 

– Det är en svår fråga…  

Men avbryter sig: 

– Nu flög staren in där i holken! 

En stund senare blir rödstjärten ”som sjunger här just nu” också närvarande i vårt samtal utan att jag faktiskt hört den, liksom jag aldrig såg den där staren som flög in i holken. Däremot kunde jag klart och tydligt se kajan som hade satt sig överst på skorstenen; kanske just den kaja som byggt sitt bo där i år. 

Bevingade vänner handlar bland mycket annat om de 21 fågelarter som Susanne Åkesson hittills noterat som häckande i sin trädgård. Korta epitet i kapitelrubrikerna gör fåglarna till individer. Den ovan nämnda staren beskrivs som ”en kolonihäckande imitatör”, rödstjärten som ”vemodig flyttare från Västafrika” och kajan som ”social skorstensfejare”. 

–Ja, fåglarna är som kompisar för mig. Trädgården är lika mycket deras som min. Det är deras hem också, och deras sång och läten ger ytterligare en dimension, liksom en förstärkning av det här rummet som är trädgården.  

Susanne Åkesson minns exakt när och var hon bestämde sig för att bli fågelskådare: den 25 oktober 1975 i den vildvuxna trädgården till sina föräldrars nyinköpta gård i Roslagen. Hon var elva år gammal.  

– En lärare i skolan hade talat om flyttfåglar. Hon berättade att ljudet från flygande knölsvanar kommer från vingarna, inte från näbben, och hon sade att de som tittar på fåglar skriver upp vad de ser. Jag lånade böcker på biblioteket och min brors nya kikare och gav mig ut. 

Den första exkursionen gick alltså till föräldrarnas trädgård en solig höstdag med klar luft och gyllene löv i Roslagen. Där registrerade Susanne Åkesson vad hon såg i sin anteckningsbok, bland annat en månghövdad gråsparvsflock som småpratade i en nyponbuske och nötskrikor som flög in i ett gammalt härbre för att hämta sädeskorn. ”De metalliskt blå fläckarna på deras vingar blixtrade till när de flög förbi min kikarblick”, skriver hon i boken. 

Framför allt fick hon syn på en nötväcka som slog till på en ask i trädgården. 

–Jag trodde inte mina ögon. Kan en fågel gå på en trädstam med huvudet neråt. Hur är det möjligt? 

Sedan dess har Susanne Åkesson ett speciellt förhållande till denna robusta, självsäkra, tuffa fågel med liksom en banditmask runt ögonen.  

Hennes observationer den där soliga höstdagen avgjorde saken. Hon bestämde sig direkt, hon blev fågelfantast, och senare alltså professor i Lund med forskningsprojekt inte bara om fåglar utan också andra djur, som ökenmyror i Sahara och havssköldpaddor på ön Ascension i södra Atlanten. Hon undersökte hur de navigerar och rör sig över stora avstånd. Sedan 2002 ingår hon i expertpanelen i Naturmorgon i P1. 

Nu är hennes forskning framför allt inriktad på flyttfåglar och hur de förflyttar sig. Sedan många år är hon koordinator för ett större forskningsprojekt initierat av Vetenskapsrådet och Lunds universitet där man bland annat utvecklat en ny teknologi för att följa flyttande småfåglar. I stället för satellitsändare som kräver alltför tunga batterier förser man dem med ljusloggar, små mikrodataloggar, som placeras i något som liknar en liten ryggsäck på fågelns rygg. 

– I ryggsäcken finns ett litet batteri, en ljusmätare, en liten klocka och ett minne. Utrustningen är så lätt att vi kan följa till och med lövsångare, som bara väger tio gram. Sändare behövs inte, men vi måste återfånga fågeln och ladda ur all information som finns i minnet. Man måste återfånga dem på samma ställe, eller i samma revir, där man fångade dem första gången för att sätta på ryggsäcken, och så kan vi ta reda på var de har varit.  

Fåglarna ger Susanne Åkesson avkoppling och spänning. Det ger energi att till exempel få ge sig upp och tälta i fjällvärlden för att titta på fåglar, en vecka eller så, i vildmarken. Att besöka nya områden är nästan som att börja fågelskåda på nytt, tycker hon. Hur är det då med favoritfågel, har hon någon sådan? 

– Svårt att välja, men jag gilla ju tornseglare väldigt mycket eftersom jag jobbat mycket med dem, och de har alltid bott där jag bott. De är så fascinerande, så fantastiskt anpassade till ett liv i luften. 

Ljusloggar visar att de flesta tornseglare (”rekordhållande flygentusiast”) flyger kontinuerligt i upp till tio månader när de lämnat sina bon, kanske med avbrott under några timmar vid enstaka tillfällen. 

– De lever av insekter som de fångar i luften, de äter och sover på vingarna. De kan ju inte sova och röra vingarna samtidigt, men med hjälp av loggarna har vi kunnat konstatera att de stiger uppåt på natten, till kanske två eller tre tusen meters höjd och sedan glider nedåt på vingarna för att sedan stiga uppåt igen, i samband med gryningen. 

Tornseglare häckar helst under tegelpannor. Det hus i Dalby utanför Lund som Susanne Åkesson och hennes familj flyttade in i år 2000 har plåttak. Där vill inga tornseglare häcka, men efter några år installerade hon tillsammans med en vän och tornseglarentusiast ett antal holkar på husets oinredda vind som tornseglarna kunde nå via specialborrade hål i husgaveln. 

–Du ser hålen på gaveln där… Nu har vi en liten koloni med tornseglare på vinden, men också några starar. Det är därför det är lite vitt på väggen. 

Men för en av de första tornseglare som flyttade in på vinden gick det riktigt illa. Den dödades av en främmande stor huskatt när Susanne Åkesson var bortrest. I sin bok refererar hon en skrämmande undersökning av Naturskyddsföreningen: det finns omkring 1,4 miljoner tamkatter i Sverige som tillsammans dödar cirka 13 miljoner fåglar om året, ungefär fyra procent av de svenska fåglarna. 

Susanne Åkesson skriver om alla sina fåglar med ömhet, nyfikenhet och stor förståelse, även de arter som ofta allmänt betraktas som besvärliga och irriterande, som kajor, skator och duvor. 

– I min värld finns inga elaka fåglar. Många tycker kanske att skatan är elak som tar koltrastens ungar, men jag ser det inte som elakhet. Det är deras livsföring, de har anpassat sig till att vara predatorer när de kan och det behövs. Skatan har också fiender. Förra våren såg jag, och fotograferade, en pilgrimsfalk som flög förbi med en skata i klorna. 

Susanne Åkesson ger förstås tips i sin bok om hur man inreder sin trädgård för att fåglar ska tycka om att vistas och häcka där. Träd, buskar och häckar är bra. Att hon var höggravid hindrade henne inte från att själv anlägga en dubbelhäck, alltså en häck några meter innanför en redan befintlig häck, inte bara för att locka fåglar utan också för att hon ville skapa ett bra gömställe för små barn. Nu kan hon glädjas åt att till exempel ärtsångare (”rytmikens unikum”) gärna lägger sina bon där, och de två häckarna håller också dammet från vägen borta. 

Koltrasten (”en vinnande skönsångare”) hör till de fåglar som gärna vill ha bärbuskar och vattenbad, medan gråsparven (”en efterlängtad sandbadare”) vid sidan av vattenbad vill ha öppna sandytor. Lövsångaren (”anpassningsbar långflygare”) vill ha högt gräs att bygga sitt bo i liksom gransångaren (”oväntad tuff nykomling”). 

Om man vill ha många sorters fågelarter i sin trädgård bör man anpassa holkarna efter deras olika krav och önskemål. Rödstjärten vill gärna se ut över trädgården när den ruvar och behöver därför en holk med ett lågt placerat, brett ingångshål i stället för ett konventionellt runt hål.  

Susanne Åkessons nästa projekt i trädgården är att göra en bäck till den lilla damm hon redan skapat – och hon gläds åt att inte bara ha fåglar i sin trädgård utan också igelkottar. 

– Den där lådan bakom dig är ett igelkottshus. Förra gången jag hade en journalist här klev en igelkott ut, men oftast ser man bara deras spillning – de är ju nattdjur. 

***

Läs även: Hanna Sahlberg: "Jag har spelat in ljudet av byar som rivs"

Läs även: Ann Heberlein: "Jag har valt att blunda för varningssignaler"