Vägen ur filmkrisen?

Mer alternativt än så här kan det inte bli. Jag står mellan några fallfärdiga hus omgivna av upplagda båtar och försöker hitta svensk films framtid. Det är förstås svårt på ett intellektuellt plan, men framförallt svårt rent praktiskt. Nummer 86 finns helt enkelt inte. Höstvinden snor runt och det är lockande att ge upp men på 86 C ska jag träffa skaparna av en ny film som ryktesvis sägs kunna vara ett exempel på hur svensk film ska ta sig ur krisen. 

Så kanske är det helt rimligt att irra runt på en plats som ser ut som en korsning mellan julkalenderns hittepåmys och en tidig film av Gus van Sant om människor på drift. Den kombon kanske kan få publiken tillbaka? 

Lyckligtvis kommer Kim Ekberg ut ur en fallfärdig byggnad. Där inne finns hans kollega Sawandi Groskind. Jag har varit på åtskilliga filmbolag, från Warner Brothers i Hollywood, över Joinville-le-Pont i Paris. Men den lokal som jag nu går in är tveklöst den egendomligaste. Det ser ut som om Pettson fått låna en lada och bestämt sig för att fylla den med så många prylar som möjligt: sågar, stora plankor, konstiga bord och gamla lampor. Förstås finns här en stor grå katt som tittar misstänksamt på mig. Jag ser nog inte tillräckligt indie ut. 

Kim Ekberg och Sawandi Groskind är definitivt indie. För ett par decennier sedan kom regissörer till filmen via teatern, senare kom de via filmskola, ännu senare via reklam. Kim Ekberg kom via dataspel. 

– Jag gillade dataspel och till dem hörde tidningar. Där nämndes regissörer som Quentin Tarantino och Jean-Luc Godard. Så jag tog reda på vilka de var. Och sedan såg jag Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" och förstod att man kunde göra något sådant i Sverige! 

Sawandi Groskinds väg till filmen var en annan: 

– Själv skulle jag bli fotbollsproffs, men det blev inte av. Jag hade ingen ordentlig utbildning men när jag var 19 år hamnade jag på en "workshop för vilsna ungdomar". De hade en konstlinje där fick jag höra talas om att det fanns en filmskola i grannstaden.  Jag hade inte förstått att man kunde arbeta med att göra film. Jag kommer inte från en kulturell familj. Men jag sökte och kom in.  

Sawandi Groskind slutade snabbt på filmskolan men hamnade på en konstskola där han gjorde en kortfilm som väckte uppmärksamhet. Men alla skolor till trots är vägen till färdig film lång och slingrig genom den rika växtlighet av stipendier, utvecklingsstöd och kurser som utgör det officiella filmsverige. 

– Man ska slussas till talangutveckling, scriptlab, scipdoctor... Få tror att man bara kan göra en film. Speciellt i filmskolan får man en känsla av att det är omöjligt. Att vi sitter här bevisar väl inget. Men det finns en film. Och i den har vi varit ganska fria. Och den går på bio – det är ett faktum! 

Sawandi Groskind ler. XXL hade premiär på Göteborg Filmfestival i början av året och nu är det alltså dags för distribution på vanliga biografer. Det var inte givet för det här är en egensinnig film, en blandning av Roy Anderssons vardagsmiljöer, franske klassikern Robert Bressons 50-tals existentialism och ett kryddmått samtida nutidstrots. 

Att det alls blev en gemensam film beror på att Sawandi Groskind börjat skriva ett eget långfilmsmanus men insåg att det kunde vara bra att arbeta tillsammans med någon och mailade Kim Ekberg som han inte kände men sett en kortfilm av. Ekberg var rätt dyster när Groskind hörde av sig. 

–  Efter Valand började jag utveckla en film som jag höll på med i sju år. Jag fick en massa utvecklingspengar men sedan tog det stopp. "Jobba mer på manuset. Här får du hundratusen till". Sammantaget hade jag nog fått en miljon för ingenting. Tyckte det var ett hån mot skattebetalarna. När jag träffade Sawandi var jag på väg att lägga ned.  

Sawandi Groskind fyller i att medborgarlön vore bra, den skulle betyda mycket för konsten. Det låter som ett samtal filmstudenter kan ha i alla länder. Men skillnaden är att Ekberg & Groskind verkligen satte igång.  Nu är XXL den på väg till filmfestivalen i Lübeck där publiken får träffa de två syskonen.  

Filmarna sitter bredvid varandra i den otroligt stökiga lokalen och jag tycker att jag hört den här historien förr. Inte exakt förstås. Deras gemenskap kring film är av det slag som fanns på Cinemateket i Paris i slutet av 50-talet när Godard, Chabrol, Truffaut, Rohmer och alla de andra samlades dagligen för att se, prata och så småningom göra film. Men livet som filmare tycks mer isolerat nu. 

– Vi åkte till en stuga som Sawandi hyrt för att skriva på filmatiseringen av hans morfars biografi. Men det var efter covid så vi var pratglada och talade om familjer och syskon. Det ledde till att vi började vi skriva ned idéer om syskonskap: scener som vore roliga att göra. Vi bestämde oss för att göra något ganska enkelt och komma igång snabbt, säger Kim Ekberg. 

Berättelsen de fick ihop handlar om en bror och en syster som är 30-någonting men inte liknar varandra varken utseendemässigt eller psykologiskt. Normalt hade detta lett till månaders omskrivningar av manuskriptet med råd från olika experter, men Ekberg och Groskind använde manuspengarna till att göra film, inte till att skriva. Skådespelarna hittades via casting, filmarbetarna fanns i vänkretsen och var utbildade, men alla fick hjälpa till med allt.  

XXL börjar med vardagsrealism men blir snabbt något helt annorlunda. Det är vinter i Stockholm men sommar i Helsingfors. Och när syskonen missar båten hem vandrar de på botten över Östersjön. Allt är gjort med små uttryck. Skådespelarna och bildspråket är återhållet. Helsingfors ser rätt vardagligt ut. 

– Om man är filmare och älskar Robert Bresson kan det bara bli på det sättet. Det finns inget val, säger Sawandi Groskind om staden där han nu bor. 

De har regisserat filmen tillsammans, utan långa diskussioner. Kanske är den där snabbheten, att inte sitta och vänta kärnan i deras skapande. En svensk spelfilm som får filmstöd av Filminstitutet kostar i snitt 26,2 miljoner kronor att göra. XXL har kostat omkring 2 miljoner. Det syns förstås i filmen, precis som det syns i Godards Till sista andetaget. Ekberg och Groskinds film har inte den franska lättheten, men väl en koncentration som bränner till.  Att jag associerar till nya vågen beror inte minst på att Ekberg och Groskind övergivit videokamerorna för att istället använda råfilm och 16millimeters kamera. 

– Grundidéen var lite Eric Rohmer. Syskonen skulle prata, åka på semester. Det skulle vara nedtonat. Då är det roligt med skådespelare som kan lära dialog och sätta scenen på första försöket. Med analog film kan man inte göra oändligt många tolkningar som med video. Man blir mer koncentrerad, säger de bägge och fyller på varandras meningar. 

När XXl fungerar som bäst rymmer filmen en lite saktmodig frihet, något som också dess upphovsmän kan utstråla. Man kan inte gissa vart berättelsen är på väg. Vi får se syskonens vandring i Helsingfors, ett besök på teatern där repliker plötsligt får klinga skönt en också en mystisk scen på en kyrkogård. Huvudpersonerna pratar förstås mindre än i en fransk film men så kameran kan vandra iväg och visa vad som finns på ett museum istället för att följa syskonen. 

– En film kan röra sig framåt på så många olika sätt. Hur kroppen rör sig, vad man får för stämning av att se en hand eller fot kombinerad av ett visst ljud. Skissen är intressantare än det färdiga verket, säger Groskind. 

Varken Kim Ekberg eller Sawandi Groskind använder stora ord. Men de ser lite nöjda ut där de sitter i det bråtiga rummet medan det blivit svart utanför fönstret. Kim Ekberg är på gång med en ny spelfilm. Sawandi Groskind har börjat spela in en film om sin mamma, en hybrid mellan dokumentär och fiktion. 

Väntan är över. 

***

Läs även: Att filma det som skaver

Läs även: Daniel Gustafsson: "Översättning är inte bara ord"