Vittorio Zito: ”Att skuldbelägga Europa vore populistiskt”

Havet ligger förrädiskt lugnt och inbjudande. Vid staden Roccella Ionicas strandpromenad skvallrar inget om tragedin som ägde rum på en strand några mil bort, i februari. Himlen och havet skimrar i turkost, om några månader börjar turistsäsongen, här på Italiens klack, längst i söder.  

– Det är två världar som möts, det är det. Turisterna som vill njuta av stränderna och migranterna som drunknar på väg mot ett bättre liv. Men det är ju inte turisternas fel. Att skuldbelägga dem och alla oss i Europa vore en populistisk väg att gå i debatten, säger Vittorio Zito. 

Han är borgmästare i Roccella som de senaste åren blivit en alltmer betydande hamn för migranter och flyktingar som söker sig över havet från Grekland till Kalabrien. Många kommer från Afghanistan, Pakistan och Syrien men också från olika afrikanska länder. Staden har bara 6200 invånare men har tagit emot mer än 10000 migranter. 

– Man kallar oss ibland för "det nya Lampedusa". Det är inte riktigt sant, för trycket där är mycket hårdare. Däremot ökar det hela tiden här med, det kommer allt fler migranter och det är ett alltmer akut läge, säger Vittorio Zito. 

Natten mot den 26 februari kom ännu en överlastad båt in mot Kalabriens kust, denna gång mot grannstaden Crotone. Överfarten till Kalabrien är farlig, den går till stora delar över öppet hav med långt till kuster. Det är djupt nästan hela vägen in till land, men med dolda grund och kraftiga vågor in mot stranden.  

– Ofta är det när folk ser stranden och tror att de klarat sig, att de nått sin dröm, Europa, som båtarna går på grund, säger Zito och blickar ut över havet. 

Båten med migranter som sjönk vid en strand utanför Crotone, hade setts av Frontex övervakning men man såg inga migranter, då alla var tvingade av de fyra misstänkta turkiska människosmugglarna ombord att stanna i det överfulla lastutrymmet under däck. Smugglarna hade tagit allas mobiltelefoner. Bara ungefär hundra meter från land gick den fallfärdiga båten emot ett rev i vågorna och slogs i bitar. Larmet kom allt för sent och gick först till en kvinnlig aktivist i Tyskland, inte till sjöräddningen, och tros ha varit ett samtal från en av smugglarna. En av dem drunknade, tre tog sig i land och har senare gripits och häktats; en av dem greps i Österrike dit han flytt. 

– Få på båten kunde simma, det var mörkt och höga vågor. Så var tragedin ett faktum, säger Vittorio Zito. 

På stranden har ortsbor gjort träkors av vrakspillrorna, synliga tecken för de 91 döda som hittills hittas, varav 35 barn och unga. Hur många som fortfarande saknas vet ingen. Bilderna på raderna med små kistor, många anonyma och bara märkta med nummer, kablades ut över världen och väckte bestörtning. 

– Här var fullt av medier, regeringens representanter, hela världen tittade hit under ett ögonblick, säger Vittorio Zito och fortsätter: 

– Sen tittar alla åt ett annat håll och så fortsätter det. Båtarna kommer att fortsätta komma och folk kommer att dö. Vi här i stan blev alla djupt påverkade av tragedin. 

Han rycker uppgivet på axlarna och vi börjar gå under palmerna och apelsinträden, in mot stadens lilla centrum, förbi tidningskioskens rubriker om tragedin. 

Katastrofen har på nytt blåst liv i debatten om migranterna, en fråga som tycks lika evig som olöslig för Europas styrande. I Italien har oppositionen rasat och känslosamma demonstrationer anordnats mot regeringen. Giorgia Meloni och hennes allierade i högern klargör samtidigt att de inte tänker backa. Och man har opinionsundersökningarna i ryggen, där nationalkonservativa Italiens Bröder är överlägset största parti och Meloni får högst förtroendesiffror av alla partiledare.  

Vittorio Zito började sin politiska karriär som ledare för det lokala partiet Roccella Prima di Tutto (Roccella framför allt). År 2019 vann han valet till borgmästare och fann sig snart tvungen att hantera betydligt svårare problem än gatubelysning och sophämtningsfrågor. Migranterna kom i en allt stridare ström. 

– Visst är det en stor utmaning, men jag är en person som försöker hitta lösningar och väjer inte för svårigheter. Det är mitt ansvar enligt vad lagen säger att hjälpa folk i nöd. Jag är stolt över det jobb vi gör här tillsammans med hjälporganisationerna. Och jag är stolt över vår befolkning här, hur den ställer upp. 

Samtidigt säger Vittorio Zito att ortsbornas attityd kanske varit annorlunda om migranterna velat stanna. Vi går förbi järnvägsstationen där nya tåg väntar på att gå norrut. Få migranter vill stanna i södra Italien och Kalabrien, landets fattigaste region. 

–     Vi är bara en nödhamn här. De som kommer hit vill vidare. Till norra Italien, till jobben, och framför allt till England, Frankrike och Tyskland. Eller Sverige. Det är Europa som lockar, inte Italien. Därför är detta också en situation som hela Europa måste hantera, hela EU. 

Den italienska underrättelsetjänsten varnar i sina rapporter för att sommaren som kommer kan innebära ett människoflöde som blir större än under krisen 2015, särskilt med tanke på situationen i Libyen och Tunisien.  

Enligt underrättelsetjänsten är detta också en del i Rysslands påverkansoperationer, för att försöka destabilisera EU, som vid Polens gräns mot Vitryssland i fjol. Italiens regering varnar för att minst 900000 personer väntar på att korsa havet. 

– Ett hav är inte så lätt att stänga. Och vi är skyldiga enligt lag att hjälpa folk i sjönöd. Politiskt tycker jag också att vi ska ta emot folk, det hycklar jag inte med. Att säga att ingen får komma, det går inte, säger Vittorio Zito, men tillägger: 

– Samtidigt går det inte heller att säga att alla ska få komma hit, det är också helt orealistiskt. Och flyktingar är en sak, ekonomiska migranter en annan, även om det är klart att dessa människor drömmer om ett bättre liv här. Det här är en smärtsamt svår debatt, men den måste tas med öppna ögon, av hela Europa. 

Vi tar en espresso i baren på det lilla torget, vid ett bord sitter en grupp äldre män och spelar kort i vårsolen. Fem minuter bort ligger hamnen där Röda Korset och andra organisationer har sina baracker och där migranterna, majoriteten män, bor i väntan på att slussas vidare. Familjerna får i den mån det går lite bättre boenden, en båt med 650 personer kom in häromdagen och kvinnorna och barnen sover nu hos nunnorna på ett kloster i närheten.  

Hamnpolisen övervakar allt och en bit därifrån på stranden ligger ett övergivet skepp i stranden, vågorna slår i sin eviga rytm mot skrovet. 

– Det finns ju många sidor av den här saken. Även människosmugglarna. Flera överlevande har berättat att de betalat över 8000 euro (90000 kronor) för resan per person, till smugglarna. Det är enorma pengar för en båt med upp till 200 personer, en båt som var ett vrak och gick i bitar och där folk drunknade instängda, säger Zito.  

Han tror inte att smugglarna kommer att sluta med sin verksamhet, det är för mycket pengar inblandade. Den italienska regeringen har efter katastrofen sagt att människosmuggling ska ge 16 års fängelse och i det fall folk skadas och dör vid överfarten 30 års fängelse. Till och med påve Franciskus sa i sin söndagsbön att de cyniska smugglarna måste stoppas.  

Inrikesminister Matteo Piantedosi säger att Italien kan komma att sätta in militära fartyg på Medelhavet om situationen eskalerar i sommar. Regeringens mål är att skeppen aldrig ska lämna Libyen, Tunisien, Turkiet och alla andra stränder på andra sidan havet – och man kräver hjälp från EU. 

– Den här frågan väcker så mycket känslor och är så komplex. Men vi måste hantera den, både akut och långsiktigt. För en sak är säker, människorna kommer att fortsätta anlända, säger Vittorio Zito. 

Solen är på väg ner, inga båtar syns ute, allt är bara himmel och hav så långt vi kan se. 

***

Läs även: "Man väljer sina krig"

Läs även: "Skrivandet räddade mig när jag fick diagnosen"