Acceptpris: åtta miljoner

»Milsvid utsikt«, står det på mitt papper. Jag försökte få dem att ändra till »hänförande« eller »magnifik« eller »oslagbar!«, men säljaren envisades och här står jag nu på balkongen och stressröker och konstaterar att utsikten över Stockholms inlopp är fantastisk, men knappast sträcker sig längre än några kilometer. Kajen med Finlandsfärjornas flytande marmorpalats, lanternorna som glider spöklikt över det svarta vattnet, på andra sidan anar jag Gröna­ Lunds stelnade lekfullhet och Beckholmens byggbaracker och girafflyftkranar, bortom skymtar jag konturen av Skansenberget, ljusen från Cirkus, det blinkande Kaknästornet. Men »milsvid«? Utsikten skulle i så fall behöva innefatta Lidingö, Vaxholm och stora delar av den inre skärgården.

Men … man ser ju för fan nästan till Värtan!, snäste säljaren i telefonen när jag förklarade problemet.

Ja, men det är knappt fem kilometer bort.

Milsvid – det är väl sånt man säger! Han lät jäktad och frågade om jag kunde återkomma och när jag ringde en timme senare hade han stängt av.

Sånt man säger. Det är inte han som ska stå här och dela ut ett prospekt med uppenbart felaktiga uppgifter och sen begära åtta miljoner för en fyra på Söder med en liten balkong i norrläge.

Jag huttrar i min tunna kavaj, fimpar snabbt cigaretten och lägger tillbaka i det tomma paketet innan jag vänder ryggen åt det tätnande mörkret och skyndar tillbaka in.

Homestagingfirman har gjort ett bra jobb, rensat och gallrat och skapat utrymme, burit in samma eleganta, minimalistiska möbler som man ser överallt, ställt fram örtkrukorna, fruktfaten, doftljusen, hängt upp reproduktioner på väggarna. Anonymt men ändå medvetet, opersonligt utan att vara själlöst. Luftigt. Inget att klaga på där. Rättar till bunten med prospekt på det stilrena matsalsbordet, tänder några värmeljus och ställer fram en dekorativ skål med pepparkakor, knaprar tankspritt i mig. På väg genom det nyputsat glänsande köket tittar jag reflexmässigt på klockan vid mikrougnen: fem i sex. Alldeles strax. Sista visningen. Sista chansen att få den såld.

Ni har hållit på i två månader och inte fått fram ett enda anständigt bud. Det är ju inget drag på visningarna, jag trodde folk skulle ramla in!

Nej, men 70 000 per kvadratmeter är alldeles för mycket som marknaden ser ut just nu.

Det är vad alla andra får!

Kanske, men då handlar det om väldigt exklusiva boenden.

Vi har ju utsikten!

Ja. Den har ni ju.

Jag går ut i trapphuset och tar hissen ner till entrén, det är dragigt, mörkt och lite dystert, föreningen har inte ens ställt fram en julgran. Tar fram en marshall och sätter mig på huk och tänder, får sitta länge med cigarettändaren innan lågan får fäste, det bränns i fingrarna medan resten av kroppen hinner domna i kylan. Går ut på trottoaren, kontrollerar att lappen sitter kvar väl synlig på porten, ställer fram visningsskylten och det brinnande ljuset intill. Backar några steg och beskådar; det ser väl trevligt ut. Men gatan är tom på folk och bilar, lågan lyser så ensam i mörkret, det är det sista huset på Åsögatan, här tar de söta röda kulturhusen vid, med två meter höga plank för att skydda från insyn. Urtjusigt på sommaren, men rätt ödsligt så här års. Mörkt. Liksom i utkanten av världen. Ser en mamma komma gående med barnvagn på avstånd.

Barnvänligt. Charmiga kulturkvarter. Ett stenkast från Söders puls.

Fryser och går in, hissen upptagen, flåsar uppför de fyra trapporna, går in i den tysta, kliniska lägenheten, låter dörren stå öppen och ställer mig strategiskt i vardagsrummet. Byxorna stramar över magen, jag andas tungt, måste börja springa igen. Slätar till kläderna, stryker bort en pepparkakssmula från slipsknuten, drar en hand genom håret. Ställer om telefonen till ljudlös. Provar ett leende. Nu får de komma.

Det är min sista arbetsdag innan helgerna och det känns som om jag ska gå sönder. Vi har vabbat i skift hela december, Mia har stuckit iväg för sina fotojobb och jag har rusat ut på visningarna och så har vi mötts i dörren eller i sängen, knappt hunnit sitta ner tillsammans på flera veckor.

Lilla Embla som är så sjuk. Vaken på nätterna. Vägrar svälja antibiotikan, hur mycket vi än försöker röra ut den i välling, glass, chokladsås. På vårdcentralen säger de att vi ska vänta och se, det verkar vara något med hennes lungor. Egentligen skulle jag vilja vara hemma mer men jag vill inte svika de andra.

Vi är en liten mäklarfirma, bara tre personer, satsar på att vara exklusiva och personliga med det där lilla extra. Vi har bara funnits i två år och det har gått sämre och sämre. I fjol åt vi ändå julmiddag ihop ute på Fågelbro. I år pratar Calle något diffust om en jul-after work i lokalen.

Jag ville aldrig bli mäklare egentligen, men alla sa att man tjänade så bra pengar. Jag skulle dra in stålarna, Mia skulle satsa på sina bilder – plåta mode, konst, arkitektur. På vinterhalvåret skulle vi resa, unna oss saker. Bo kvar i hyresrätten som säkert snart skulle ombildas. Det var planen.

Det känns länge sen.

Jag har inte haft ett avslut sen oktober. Marknaden innanför tullarna har blivit seg och sur. Lägenheter kan ligga ute i månader. Mia får inga uppdrag sen tidningarna skar ner sina bildbudgetar, på sistone har hon gått över till att plåta lägenheter. Mest åt våra kunder.

»Hoppas du får sålt nu då«, sa hon med ett snett leende, där hon stod i sitt nattlinne. »Vore ju kul. För dem. Och för oss.«

Hon vet inte hur rätt hon har.

Jag står här i vardagsrummet och väntar på att folk ska »ramla in«. Stel i ryggen, trött i fötterna. Stylisterna har ställt in en sån där retrotrendig läderlappsfåtölj i äkta skinn i tamburen; om man skulle prova att sitta i den? Bara för att känna efter?

Sjunker ner. Jo. Det var bekvämt. Känner tyngden släppa från fötterna. Stirrar ut genom fönstren, ljusen som blinkar nere på fjärden, skärgårdsbåtar med dignande julbord, tänker mig ner dit, de varma människorna, skratten, bekymmerslösheten. Sitta här i kostym och trånga skor när man kunde vara därnere, med kompisar, full och lycklig, på väg ut i mörkret. Tänker på Embla som ligger och hostar i soffan med Lilla spöket Laban på repeat i vår lilla hyrestrea på Gärdet. Mia som ser missnöjd och trött ut och tycker att vi borde ta lite ledigt och resa till Thailand i mellandagarna. För vilka pengar då?

Blundar lite. Jag hör väl om det kommer nån.

Allting kan tas ifrån mig. Så känner jag ofta nuförtiden. Allting. Alla. Allt.

Doften som av döende liljekonvaljer med en biton av svett. Öppnar ögonen, förstår ingenting.

»Hallå? Nån här?«

Jag hoppar upp ur fåtöljen med ett ryck – slumrade jag? – och går rösten till mötes. Hon står i köket, i en storblommig klänning, pärlhalsband, silvervitt hår, ansiktet ett finmaskigt nät av skrattrynkor. Paljetterad tjejig handväska som skär sig mot tantklänningen, dinglar fritt från den benvita handen. Åttio år, minst.

»Ja … hej«, säger jag och tvingar fram ett leende. »Välkommen.«

Mikroklockan visar 18:52. Har jag sovit genom hela visningen?

»Hej!« säger hon med uppspärrade blå ögon. »Det var låst därnere, men jag tog mig in ändå, haha!«

Porten. Jag glömde ställa upp porten.

»Ska bara …« Plockar fram mobilen ur kavajfickan med ett ursäktande flin och tittar på displayen.

Fjorton missade samtal.

Det här finns inte.

Damen har redan gått förbi mig, rundar köksön och går in i det stora vardagsrummet, rör sig smidigt trots åldern.

»Vad fint här var«, säger hon och stryker handen över dörr­posten. »Så nytt allting.«

Jag skyndar mig efter henne, lätt illamående av ångest.

»Ja, det är ju … exklusiva material genomgående, hög standard. Vägg- och takytor har fräschats upp. Så blir det en väldigt härlig rymd härinne på dagarna, de nuvarande ägarna har låtit ta ner en vägg för att öppna upp, innan var det matsal här också.«

»Det måste vara två lägenheter som har byggts ihop«, fortsätter hon, glad och kvittrande på rösten men spänd kring ögonen. »Så här stort bodde ingen på Söder på 30-talet.«

»Spännande med ett område som har en historia, eller hur?« säger jag och försöker le inbjudande. Inombords är jag bara tom och likgiltig.

Jag somnade på visningen. Jag glömde ställa upp dörren. Nu står jag här och pratar Söderkåkar med en pensionär som gått vilse.

Hon plockar upp ett prospekt från bordet och ögnar förstrött igenom det, bär inga glasögon, har tydligen bra syn trots åldern. Telefonen surrar: säljaren. Svarar inte. Fokuserar på tanten, försöker hitta på något att säga. Jag har nog aldrig haft en så gammal person på en visning, finns väl ingen som lånar ut pengar till dem.

»Det är en mycket bra förening. Stabil. Någon höjning av avgiften lär det verkligen inte bli tal om, inga dyra renoveringar heller, det mesta är … klart.«

»Så bra då«, säger hon tankspritt och går vidare, kastar ett flyktigt öga in i master bedroom där man satt in spröjsade fönster, skrockar förtjust åt det läckra badrummet med kakel från Marrakech och limegrönt tvättställ till den svartlaserade kommoden, och går in i det lilla kontorsutrymmet med fönster mot gården. Och blir stående på tröskeln.

»Här gick det en vägg innan mellan två lägenheter. Ser du? Den här dörren är lägre än de andra. Och väggen är tjockare.«

Hon kliver in i rummet och knackar försiktigt på den tunna skilje­väggen mellan arbetsrum och barnkammare. På ett ställe låter det aningen dovare.

»Hör du? Här har man satt igen dörren. Det var arbetar­bostäder här en gång i tiden. Det här var köket och så sov man där inne«, säger hon och gör en gest som om hon öppnar en dörr och går genom väggen.

Jag tittar i prospektet.

»Jag tror inte …«

Tanten ställer sig och tittar över min axel, hon är lång, aningen längre än jag, kraftig och respektingivande så här på nära håll. Parfymsvettdoften bedövande. Jag tar ett steg tillbaka.

»Du verkar veta vad du pratar om.«

Hon gör en svepande, grandios gest mot det lilla rummet – ett elegant, tomt skrivbord och en stringhylla med några pärmar, ordböcker, ett gammalt uppslagsverk, på väggen en plansch från Liljevalchs, en luggsliten persisk matta på golvet, hela rummet är max åtta kvadrat.

»Du förstår, jag växte upp här. I köket.«

Jag backar ett steg till. Lägger handen på skrivbordet.

Hon ler roat åt min reaktion.

»Hur mycket var det den kostade nu igen?«

Egentligen är det inte så dramatiskt. Sånt här händer ibland, gamla hyresgäster som ser sin lägenhet, kanske rentav sitt barndomshem, ute till försäljning och går och tittar av ren nyfikenhet. Oftast är de ganska harmlösa, på sin höjd lite tjatiga och bittra på de miljonvinster de tycker sig ha gått miste om.

Telefonen surrar: Mia. Svarar inte, måste avsluta det här först. Lika bra att få det överstökat och komma härifrån.

»Acceptpris åtta miljoner«, säger jag affärsmässigt. »Inflyttning snarast.«

Hon nickar, drar på mungiporna. Ler sitt skrynkliga småflicksleende.

»Ja … ja det är ju mycket förstås. Men nu har jag ju precis fått sålt villan ute i Saltsjöbaden, så … Tänkte det vore fint att få komma tillbaka hit. Är man född söderböna vill man dö söderböna, haha. Har du många spekulanter?«

»Inga än så länge.«

Hon plirar medlidsamt ner på mig.

»Nähä, men då så. Då tycker jag vi slår till, tycker inte du?«

Det här händer inte.

»Så du … du har pengarna på banken? Och vi … kan skriva på nu i veckan?« Hör hur min röst nästan darrar av iver. »Kanske redan ikväll?«

Hon sjunker ner i skrivbordsstolen, snurrar ett kvarts varv, sen ett halvt. Börjar prata något om lekarna härnere på berget, om fylle­gubbar och cykelsemestrar, arga hundar och trånga kyffen.

Jag lyssnar med ett halvt öra, nickar intresserat medan hjärnan försöker hinna ifatt. Känner mig plötsligt tom och ihålig. Tänker på Embla därhemma i soffan. På Mia och en strand i Thailand med varm sand mellan tårna.

»… för det var 1932, förstår du, och pappa hade förlorat allt i Kreugerkraschen. Vi fick flytta in här och ta emot inneboende för att klara hyran. Jag minns att mamma gömde undan våra leksaker i skåpen. Du kanske vill hjälpa mig leta?«

»Leta?«

»Leksakerna! De måste väl finnas här nånstans, tror du inte?«

Tanken är så orimlig att jag inte kommer mig för att säga nej, följer bara efter henne, in i barnkammaren intill, det som en gång var familjens enda rum. Här har stylisten nöjt sig med att rensa upp bland leksaker, filmer, spel och böcker. En rosa Ikea-matta och två barnsängar med varsitt berg av gosedjur, väggarna målade i saffransgult och cerise. Vi försökte få säljarna att måla om i någon mer neutral färg, men de ligger tydligen i skilsmässa och vill inte störa barnen mer än nödvändigt.

»Där!« säger hon och visar med ett darrande finger mot ett väggskåp, översållat med Hello Kitty-klistermärken.

Suckande öppnar jag skåpet. Fullproppat med kläder, nattlinnen, prinsessklänningar, från golv till tak. Tittar frågande på henne.

Hon blänger argsint på mig och pekar upp i taket.

»Du ser väl att de har sänkt taket. Sakerna stod högst upp i skåpet.«

Hon river ut trådbackarna med flickkläder och slänger huller om buller på golvet.

»Ser du!« halvskriker hon triumferande. »Det fortsätter hela vägen upp.«

Jag lutar mig in i väggskåpet och tittar upp mot mörkret. Tanten har rätt: skåpet fortsätter upp några decimeter bortom takhöjden. Det är antagligen enormt bökigt att komma åt utrymmet däruppe, man måste stå med en stege i en omöjlig vinkel. Jag anar några ohyvlade plankor, spindelnät, rester av gamla tapeter.

Sista chansen.

Jag tänker inte längre, gör allting som i sömnen. I städskåpet hittar jag en trappstege och lyckas vicka in den i garderoben. Drar av mig kavajen, kavlar upp skjortärmarna och klämmer mig mellan stegen och väggen, lyckas komma upp på första pinnen, sen den andra. Svårt att andas, kallt, luktar råvind.

Jag kommer aldrig kunna berätta det här för någon. Alla kommer tro att jag är galen.

Ett steg till, huvudet stöter i grova plankor, försöker titta upp men kan inte urskilja något. Dörröppningen och ljuset långt därnere som i botten av ett schakt.

»Nästan uppe«, viskar tanten hest.

Jag försöker få loss armen, armbågen fastnar mot väggen, drar in magen och bröstet och får upp handen ovanför huvudet, trevar längs väggen, når hyllan, får ett grepp. Vrider överkroppen, får upp andra handen också. Känner. Ingenting.

»Längre in!«

Klättrar ett steg till, sitter nästan som fastklämd i en skorsten mellan hyllan och väggen. Tar ett djupt andetag, stålsätter mig mot klaustrofobin.

Ser ingenting, sticker blint in armarna så långt det går i den lilla nischen.

Där.

Konturerna av något fyrkantigt. Drar sakta över hyllan, ut i luften, lirkar försiktigt, hasar neråt med kroppen, skrapar ryggen mot något vasst, en gammal spik eller skruv, känner spindelväv kittla i örat.

Bevarad charm.

Kliver ut ur garderoben och håller fram det dammiga, skam­filade dockskåpet i ljuset. Ställer ner det på golvet.

Tanten sitter på den ena barnsängen och knaprar eftertänksamt på en pepparkaka. Läpparna rör sig ljudlöst mellan tuggorna. Så tystnar hon, blicken slocknar, blir inåtvänd.

»Nu var du en duktig pojke«, säger hon med mild röst. »Nu kan vi leka. Vi har gott om tid.«

Jag skakar argsint på huvudet.

»Nej, nu måste jag ringa säljaren ifall vi ska hinna …«

Hon har satt sig ner på golvet, sitter som trollbunden vid dockskåpet, blåser bort smutsen, öppnar försiktigt de intakta glasdörrarna.

»Ser du här, varje rum har sin egen tapet. Pappa tog av gamla tapetrester, det var samma väggar som i våningen på Östermalm. Så kände han en gammal snickare som tyckte om att göra möbler av gamla cigarrlådor.«

Den spöklika gamla handen petar på de små dockmöblerna inne i skåpet.

»Snickaren trodde han skulle få betalt«, viskar hon sorgset. »Men det fick han förstås aldrig. Vi hade förlorat allt. Allting, allti­hop.«

Jag stirrar ner på henne. Känner vreden och besvikelsen stiga genom kroppen som ett tidvatten.

»Men titta, där är spisen«, fortsätter hon, »min lillasyster trodde det gick att elda i den på riktigt. Och sovrummet som är fullt av spetsar och broderier, mamma sydde lakan till dockorna med hålsöm, hela familjen var med och inredde.«

»Nu ska du packa dig härifrån«, säger jag bistert. »Och skåpet stannar här. Du får absolut inte ta med dig föremål från lägenheten.«

Hon tittar bedjande upp mot mig.

»Det begriper jag väl. Men … en liten stund? Eller har du bråttom nånstans?«

Klockan är strax efter tio och vi har satt oss tillrätta i det tomma vardagsrummet vid matbordet, jag har hittat en flaska vinglögg i skafferiet och värmt på den splitternya induktionsspisen från Gaggenau. Därute blinkar Kaknästornet mot mig på andra sidan Djurgården, genom det lätta, glittrande snöfallet. Telefonen i min ficka har äntligen slutat surra.

»Titta, här är herrummet«, säger den gamla damen och pekar i det gamla dockskåpet, »där sitter pappa med sin tidning, det är så mörkt och dystert så.«

»Välbevarat 20-tal i flera etage«, inflikar jag. »Fransk öppen spis och ångbastu. För den växande barnfamiljen, med generösa sällskapsytor.«

»Och här står mamma med sitt förkläde i köket, tänk alla de små sakerna som grytlappar och brödkavlar och soppslevar och köttkvarnen och … »

»Och där sitter Mia med lilla Embla och väntar på att pappa ska komma hem från kontoret med en massa pengar så att de kan klä granen och baka pepparkakshus och knäck och kola.«

Jag häller upp glögg åt oss i de små stilrena Orreforskopparna, tar en pepparkaka till. Sjunker ner i stolen.

»Och titta, där står jag i farstun och stampar av mig på fötterna. Jag har med mig en julgran som jag köpt på torget.«

Äntligen är allting perfekt. Allting som det ska.

Jag ser ut genom de små låtsasfönstren. Härifrån ser jag havet.

Fakta | Jens Liljestrand

Författare, litteraturvetare och journalist.

• Född 1974 i Västervik.
•Debuterade 2003 med reportageboken »Made in Pride«.
•Gjorde skönlitterär debut med hyllade novellsamlingen »Paris-Dakar« 2008. Tilldelades tidningen Vi:s litteraturpris samma år och gav 2011 ut romanen »Adonis«. Har disputerat på Vilhelm Mobergs utvandrar­serie.