»Alla som är såsom ­hundar ska få komma in i himmelriket«

Det fruktansvärda med min barndoms djur var att de alla måste dö.

När jag visste att kalven eller grisen eller fåret eller kon förts ut på gården gömde jag mig i mina föräldrars säng och drog kudde och täcke över huvudet. Det var skottögonblicket jag fruktade, den dova knallen från slaktmasken, ögonblicket när människan skapade döden.

Men sedan stod jag på knä vid de öppnade struparna och vispade blodet, den slaktade kamraten hade fått frid, jorde­vandringen var över, kalven eller fåret hade fått hembud. Under styckningen njöt jag av de söta dofterna från det ännu varma köttet, i mina kupade händer bar jag lever och njurar och hjärta till köket gripen av inälvornas formfulländade och skimrande skönhet. Och i mitt inre, som redan var bräddfullt av ord, diktade jag storslagna dödsannonser för de bortgångna djuren. Deras namn lät jag texta i sirlig frakturstil. Och korsen var sirade med blomster.

Än idag är pukslag outhärdliga för mig, när de förekommer i symfonier vill jag genast gömma mig i den grönmålade dubbelsängen på andra våningen hemma i Raggsjö.

Allt har varit förgängligt i mitt liv, men inte Bella, Tell, Duchess, Countess, Thisbe, Felice och Sapfo. De har gestaltat det oförgängliga. Utan åthävor och utan att ett ögonblick påstå sig vara förmer än företrädaren har de tjänstgjort som Hunden. Ofta har de sovit i min säng, de har läst samma böcker som jag, de har legat vid min sida när jag skrivit och med lätta tryckningar mot höften försökt uppmuntra mig. Deras värld har varit lika panteistisk som min och magister Ekkeharts, varje uns av skapelsen har för dem varit lika besjälat som för mig. Hunden är ett sändebud från den barndom som vi glömt. En gång var vi alla hundar.

Alla som är såsom hundar ska få komma in i himmelriket.

Små egenheter har samtliga haft. Någon snarkade ohyggligt om nätterna. En annan tålde inte pianomusik, i synnerhet inte Chopin. Och en av dem kunde bli besvärande tankspridd av råbockarnas brunstvrål utifrån skogen. Men i huvudsak har de fullgjort sina uppdrag mönstergillt, pliktmedvetet och hängivet.

Just nu, innan befattningen slutgiltigt avskaffas, tjänstgör alltså den långhåriga, vita Sapfo.

Felice mötte vi av en tillfällighet. Thisbe var ännu frisk och i sin krafts dagar, frågan om en efterträdare var inte väckt.

Man såg genast att den halvvuxna Felice hade haft en eländig barndom, hon måste bli omhändertagen, hennes rum var ett trångt hål i en diskbänk, hennes bädd bestod av skitiga trasor, hon fick aldrig äta annat än Lantmännens billigaste torrfoder. När hon upptäckte mig den gången, det var i Lammhult i Småland, då kom hon genast fram till mig och meddelade att vi sedan begynnelsen var menade för varandra.

Nästan tio lyckliga år fick vi tillsammans. Vi skrev flera böcker, vi trängde allt djupare in i Bruckners och Mahlers formvärldar, vi utförde små teckningar som ingen någonsin fick se, vi gjorde långa resor, vi delade våra måltider. Alldeles som jag ville hon helst ha inälvsmat. Och gärna en smutt madeira eller söt sherry efteråt.

Men hennes hjärta växte.

Den beskedliga lilla promenaden mellan soffan vid arbetsbordet och skivspelaren i hörnet av rummet tvang henne att börja flämta. Hennes oansenliga, svarta nästipp blev torr och började spricka. Kinderna och halsen svullnade när njurarna sviktade. På bröstkorgen syntes mycket tydligt hur hjärtat förtvivlat dunkade mot revbenen.

Och jag fick veta att ingen hjälp var att få, det fanns inget hopp.

När jag gick ut på gården och stängde dörrarna efter mig kunde jag inifrån huset tydligt höra hennes groteskt förstorade hjärta bulta.

Var hon deprimerad? Det tror jag inte. Och hon klagade aldrig eller jämrade sig. Ända till slutet behöll hon sin sorglösa livssyn. Hennes värld var ljus och oförstörbar.

Jag ville bjuda henne det mest humana och angenäma slut som tänkas kunde, inte en klinisk död på en eller annan institution.

På den tiden fanns ett sömngivande preparat som hette Rohypnol. Det gav ett ljuvligt insomnande, fyllt av storartade tankar och vacker framtidstro. Och hisnande sköna drömmar. Det var så utomordentligt att Socialstyrelsen förbjöd det, utom möjligen i vissa undantagsfall. Det kan inte längre fås på apoteken, möjligen på gatorna i Stockholm.

Jag bröt sönder fyra tabletter och blandade in dem i murkelpaté från Cherbourg, den som har en lätt doft av Calvados.

Och Felice satte sig verkligen upp och åt ur min hand. Sedan lade hon sig ner och sov några minuter, med fingertopparna mot hennes bringa försökte jag lugna hennes tygellösa hjärta.

Men efter ett tag reste hon sig upp en sista gång, lätt vaggande och stödd på framtassarna, hon lyftes upp enbart av kraften i sin vilja. Det var samma obändiga vilja som tidigare burit henne genom romantikens kaotiskt malande symfonier och modernismens hejdlöst framvällande, ordrika romanverk, ja till och med genom Heideggers samlade skrifter.

En god, tankediger stund såg vi på varandra.

Hennes ansikte var inte vackert, hade aldrig varit det. Men kinderna och pannan och de kraftiga läpparna uppvisade ändå en säregen skönhet, den sortens skönhet som man ibland kan se hos åldrade skådespelare när de slutat förställa sig.

Hennes ögon hade trängts ut en aning av det förvärrade trycket från kroppens vätskor. De var vitt uppspärrade, skiftande mellan brunt och svart och mycket, mycket stora.

Och innan hon slutligen föll över på vänster sida och var död, läste jag i hennes blick en enda, upprörd och orimlig fråga:

Torgny! Torgny! Vart är jag på väg?

»Minnen« ges ut av Norstedts förlag.