Johanna Koljonen: Det här är ingen finsk sommar

Sodankylä i finska Lappland är ett efterkrigsbygge. Små, oattraktiva hus står vid oproportionerligt breda gator, dimensionerade för en parad som aldrig kommer att anordnas i en by med 9 000 invånare. I juni går solen aldrig ner, många gäster har svårt att sova, ljuset är overkligt grått. Det måste vara som att vakna i någon annans dröm. Att stå där i gymnasiets gympasal inför trehundra illa klädda finnar, som visar att de lyssnar koncentrerat genom att se allvarliga ut och inte röra en min.

Serge Bozon, hipp fransk filmregissör, är iklädd en sandfärgad sammetskostym med farligt smala ben. »Det här är den underligaste filmfestivalen jag har besökt i hela mitt liv«.

Det är ett av ögonblicken vi alltid väntar på, gästernas bekräftelse på att Midnight Sun Film Festival är något världsunikt. Världens bästa filmfestival, tänker jag, och vänder mig i den obekväma i stolen för att begrunda publikhavet ur Bozons perspektiv. Kulturtanter i klasar, filmfestivalgubbar med grått skägg och stripigt hår, bakfulla kulturjournalister, studenter och filmfreaks från universitetsstäderna. Efteråt står han och röker och fryser på skolgården, några modiga kommer att prata med honom.

De få lokala ungdomar som är kvar i byn ser på inkräktarna med ohöljt förakt. Men de ser helst finskt och är inte här, utom drömmerskan, en sjuttonåring som köper biljett till La France för att få vara en del av världen, av Bozons eleganta kostym. Här matar hon en brinnande längtan att ta bussen till Rovaniemi, där flygplatsen och tågstationen finns, portar till livet självt. För henne får filmerna hemmiljön att kännas kvävande. För besökarna från söder är det tvärtom: Sodankyläs primitiva miljöer gör filmerna mer levande.

Kiarostami och Kusturica, Jaoui och Dardennerna, Tavernier och Taviani, Gilliam, Wenders, Jarmusch, Chabrol, Corman, Costa-Gavras och Coppola har alla stått längst fram i gympasalen och bekräftat vårt medborgarskap i filmens globala republik. En heder som här, en dagsresa från alla cocktailparties och röda mattor, espressomaskiner och stylingprodukter, i byns klena biograf, i det skitkalla cirkustältet, och i det här rummet, betyder mer än det någonsin kan göra i Venedig eller Cannes.

Jag blir Bill Murray i Måndag hela veckan. I de mörka sekunderna före varje filmvisning suckar kroppen lättat, äntligen är dagen slut, ger upp kampen mot tröttheten och sänker garden – filmen börjar – jag är försvarslös inför ljuset från duken, dess färger och överväganden. Men ute på skolgården har ingen tid förflutit. Öltältet osar av pannkakor, grillkorv och renköttspanini. En gammal man spelar melankolisk 30-talsschlager på dragspel. Ingen tid har förflutit. Jag vill tala med någon om detta. Jag har aldrig varit i Sodankylä ensam förut.

Festivaldirektören Peter von Bagh skrev en bestseller en gång som hette Elämää suuremmat elokuvat, filmer större än livet, och här ute vet jag vad han menar. Film större än kroppen, större än platsen jag hade reserverat för dem bakom ögonen, verkligare än en skolgård där sjuhundra personer med filtar köar till ett cirkustält där ett abstrakt rockband ska ackompanjera en sovjetisk science fiction-stumfilm om den socialistiska revolutionen på Mars.

Vid mitt fönsterbord på Päivin Kammari (renskav, tjugo euro) spelar jag »gud så han ser ut« för mig själv.

Tittar ut på huvudgatan, väljer en slumpvis mänska och tänker, gud så han ser ut. Det kittlande är att det bara fungerar de första dagarna, att jag kan känna medan jag sitter och fördömer hur min skala förskjuts av att faktiskt se dem, människorna.

Där till exempel, funktionella arbetskläder med omoderna detaljer, redskapsbälte och fleecetröja, fiskeväst – gud så han… Men herregud. Är det Mika? Jag stirrar förhäxat tills han vänder sig tillbaka från brevlådan. Det är, tveklöst, min första… jag har stigit upp, halvt… verkliga vän, tänkte jag först, men jag var arton när vi träffades. Han stiger in i ett enormt monster, en pickup på steroider och jag vet att det är han. Inga vänner, ingen körkort. Jag hör hans röst så tydligt att håret reser sig i nacken.

För det här är ingen finsk sommar. En finsk sommar velar in i det sista och hugger i augusti, Helsingfors blir en tiger, hela året ska levas på några svettiga dygn, rockmusik måste spelas i parker vid vatten, arkitekturen måste få liv i skymningen, plaggen behöver bli färre och färre tills de flesta bara bär ett, och mina föräldrar kan ondgöra sig över hur bonniga karlar visar ölmagen på terrasserna.

Då kan man ligga på tvättbryggan vid Brunnsparken när man är arton, precis på gränsen mellan barndom och vuxenliv, staden och havet, och känna doften av såpan från plankorna och salta vågor svalka kroppen som en puls. Då kan man berätta hur det verkligen är: Inga vänner, ingen körkort. Jag har haft epilepsin alltid. Men int mera. Och det är okej.

Jag har tvekat en sekund för länge – jag vill inte lämna datorväskan oövervakad och sedan när har jag haft sådana prioriteringar? – monsterbilen är borta. Jag försöker se normal ut, hatar när folk stirrar på mig, plockar upp vantarna, fumlar med den mysiga kudden på den mysiga stolen i den mysiga restaurangen och tittar dumt på min mobil på bordet. Intalar mig att jag hade kunnat ringa när som helst under de senaste tio åren. Det är bara för att jag rest hit ensam som det plötsligt känns viktigt.

Mika var från betongen, kantig och defensiv på ett sätt som direkt stämplar en fåordig ung man som långvarigt mobboffer. Vi kopplade det till hans knaggliga svenska, som i våra fina innerstadsgymnasier hade stämplat honom som obekvämt ofinlandssvensk. Men nu var vi äldre, vi hade för första gången valt helt själva vad vi ville göra, även om det bara var en filmkurs över sommaren. Vi antog nya bohemiska identiteter, mer eller mindre ironiskt finska smeknamn. Mitt Antonia blev Toni, efter backhopparen. Oerhört von oben, men ändå nåt slags medvetenhet om att arbetslivet, om man ville filma, skulle komma att utspela sig utanför Svenskfinlands skyddade verkstad.

Det var det året jag fattade att våra trygga små skolor och teaterfestivaler, arbetarinstitut och bridgeklubbar, och de fonderade finlandssvenska förmögenheterna som gjorde dem möjliga, egentligen hotade kastrera mig. Så jag klamrade mig fast vid Mika som utom nästan helfinsk också var oerhört begåvad. Toni och Mika, den finska filmens frälsare. Vi samarbetade en hel sommar starkt influerade av bröderna Kaurismäki, vars filmfestival i Lappland vi aldrig hade hört talas om, trots att den redan var ett fenomen.

Vår dokumentär om kvinnorna på tvättbryggan, deras rotborstar och trasmattor, vann inga priser. Vårt tekniska kunnande var klent och vi pratade hellre än klippte. Så fick jag veta att det inte var språket som fryst ut Mika i skolan, utan hans epilepsi. Dom var rädda? Jag har inte såna där anfall, men… Han visade mot skenet från gatlyktan på stranden hurdana anfall han inte hade. I stället brukade han bli tyst och kollapsa, dregla. Biverkningarna från medicineringen var bisarra. Jag fick väldigt stor tandkött. Till sist hade han bara slutat ta dem.

Jag läste att det är elektriskt i hjärnan, som går delvis att kontrollera. Så jag slutade vara epileptikern. Jag slutade äta medicinen. Och nu … han tog ett metallarmband från sin ficka, visade det för mig, och slängde det i havet. På måndagen berättar jag åt doktorn att jag inte har haft anfallena på sex månader, utan medicin. Jag ville säga att han var galen, att det var livsfarligt. Men Betty Blue hade aldrig sagt något så banalt. Jag bad honom i stället beskriva hur epilepsi ser ut från insidan.

Det är olika för varje. Jag tappar perspektiven … Avståndet kanske blir stort, eller sen ljud låter som att dom kommer från långt borta. Ljusena blir underliga, liksom klara och bleka … Han skrattade: Jag minns ofta filmerna lite bättre än dom var. Jag glömde Betty Blue, satte mig upp och sade med min vanliga röst att det där lät magiskt! Skulle han inte sakna det? Det skulle han nog men – en lite grimas – Inga vänner. Ingen körkort. Jag e hellre normal.

Jag ritar mönster i lingonsylten och ber om notan. En gång såg jag en bild på Mika i ett reportage om framgångsrika finnar. Han poserade allvarlig i sin ateljé hos Henson, omgiven av groteska varelser han byggt för kända storfilmer. Jag satt i slutredigering av ännu en skitfilm och tänkte att jag ringer honom när vi är klara. Jag går ut med den jävla datorväskan och känner mig löjlig, som om jag bara låtsades vara vuxen.

Festivalens höjdpunkt är fredagens visning av en stumfilm normala människor aldrig ens hört talas om, undantagslöst en enorm filmupplevelse. I år bjuder von Bagh på King Vidors mästerliga The Crowd med ackompanjemang av Otto Donners orkester. Filmen handlar om en vanlig man som har samhällets varmaste stöd så länge hans liv och ambitioner följer deras utstakade förväntningar. När motgångarna präglar hans liv, eller när han vill något utöver Jante, vänder sig alla emot honom. Åttio år har inte berövat filmen sin kraft. Det fullsatta cirkustältet reagerar som en man, skrattar tillsammans, flämtar, torkar tårarna.

Efteråt genar jag över ödetomten festivalgästerna använder som parkeringplats. På hörnet ser jag Mikas monsterbil, och jag vänder mig om för att se om han går i folkströmmen bakom mig. Det gör han, med armen runt en tjej. De stannar nästan i höjd med mig, tre bilar bort, hon säger att han hinner handla medan hon plockar upp Toni och så kan han köra fram bilen? Jag sneglar på barnstolen i monstertrucken och känner mig hemsk, hemsk, som aldrig ringde. Han bor här, han har ett barn, han är lycklig. Jag kan inte tillföra något, på sin höjd förstöra vem jag var, jag står alldeles stilla medan Mikas fru går iväg och han går till sin bil. Han ser mig inte.

Klockan är över elva på kvällen, men solen skiner ännu grå över horisonten. När jag håller andan – vänd dig inte om, vänd dig inte om – vänder han sig om, och kisar mot himlen och det underliga ljuset, som antar en varmare, gulare nyans. Parkeringsplatsen är plötsligt tom på folk, och ljuden från skolgården låter som om de är väldigt långt borta. Tiden stannar. Han ser på solen, leende, jag ser på honom. Två flickor i klänningar, jeans och gummistövlar klafsar skrattande runt hörnet. Mika vänder sig mot dem, vinkar en hälsning och sätter sig i sin bil.