Kuppen

Det stör matsmältningen att bli smutskastad före klockan åtta på morgonen. Gerald fick svårt att svälja frukostflingorna och undrade vad han gjort för fel.

»Skäms på er!« skanderade den ensamme demonstranten utanför.

Hur mycket Gerald än försökte dra sig till minnes gamla förseelser kom han inte på någonting elakartat. Det var faktiskt något av en besvikelse: borde inte en man kring fyrtiofem ha något att skämmas över?

Han gick igenom hela sitt townhouse, upp på ovanvåningen, förbi balkongen in mot gården, tvärs över vardagsrummet, förbi gästrummet och sovrummet och så ända upp till arbetsrummet på högsta våningen, där det fortfarande luktade nymålat tre veckor efter att de flyttat in. Genom fönstret kikade han ner på gatan.

Demonstranten, en tjock liten karl med skägg, stod och höll en skylt som förkunnade: »Smutsiga svin« med tre utropstecken. Gerald vände sig från fönstret och blickade ut över all bråte i vindsrummet: de hoprullade persiska mattorna som ännu inte hittat rätt i huset, en föråldrad Imac som det var svårt att bara slänga, tomma resväskor och sådant som i största allmänhet blivit över från den senaste flytten. Vad var det han skulle skämmas för?

När allt kom omkring hade Gerald faktiskt ägnat större delen av vuxenlivet åt välgörenhet. 83 ideella organisationer hade anförtrott honom skötseln av sammanlagt 1,6 miljarder pund. Dessa tillgångar var det hans ansvar att skydda och få att växa på Wisset-Brown, den privatbank vars välgörenhetsavdelning han basade över.

Det vilade något barnsligt (i ordets bästa bemärkelse) över många människor i den ideella sektorn, ansåg han. De var optimistiska ifråga om mänskligheten, vilket var ett slags extremhållning på samma sätt som barn var extremister – det vill säga på ett kärt och rart sätt. Särskilt eftersom välgörenhet så uppenbart inte var ett område för empati. Fast vilket område hade någonsin varit det?

Han återvände till fönstret. Ytterligare tre demonstranter hade anslutit sig till den skäggige mannen, som nu höjde en megafon till munnen och drog igång en ny ramsa. De föraktfulla orden fyllde långsamt Geralds medvetande med en oerhörd lättnad. Demonstrationen, insåg han, riktade sig mot grannarna.

När Gerald börjat intressera sig för att köpa huset hade han lagt märke till att dess grannbyggnad pryddes av en vindbiten, smutsig flagga med en exotisk gul fågel i mitten. Det var ambassaden till en nation han från och med nu kallade Kungadömet Undulatien. Han visste att det var ett i mängden av alla primitiva, varma länder men det tog honom två minuter att hitta det på kartan.

Han hade grunnat på om det var moraliskt klandervärt att bo granne med en avskyvärd regim – i synnerhet för hans partner, som jobbade på utrikesdepartementet. Men som en vän hade konstaterat: om Storbritannien nu välkomnade diplomater från Undulatien så borde väl Gerald vara vidsynt nog att bo granne med dem i South Kensington. Plus då att huset hade varit extremt överkomligt.

Tack och lov visade sig de undulatiska diplomaterna vara ett gäng glada typer, särskilt en chargé d’affaires vid namn Ústaffa som bjöd över dem på middag med ambassadören strax efter inflyttningen. Undulatierna vid tillställningen var charmerande, vältaliga och bildade allihop – och ivriga att tona ner medierapporteringen. Det enda Gerald egentligen hade emot dem var att de ställde ut soporna långt tidigare än vad ordningsstadgan föreskrev, något som på grund av mängden fisk i deras matkultur gav upphov till en fruktansvärd stank.

Där han nu stod uppe i vindsrummet blev han alldeles tagen av demonstranternas ramsa. Den var svårt medryckande: »Stick och brinn/Feta svin/Annars stryper vi halsen din.« Det var frestande att luta sig ut genom fönstret och påpeka att halsen nog var den enda kroppsdel som lämpade sig för att strypa någon. Eller? Men visst, de måste ju få ihop något som rimmade, och han kunde inte själv komma på en bättre lösning.

Den morgonen undvek Gerald ögonkontakt med demonstranterna när han hoppade upp på sin cykel och trampade iväg till jobbet på Wisset-Brown. Arbetsdagen var tillfyllest. Han hade lunchbjudning med sin fjärde största klient, en ideell organisation där några av insamlingsledarna hade rest krav på att man skulle gå över till så kallat etiska investeringar – det vill säga inga oljebolag, inga tobaksbolag, inga orangutangplågare. Gerald varnade dem och sa att han hittills aldrig hade stött på en socialt ansvarstagande fond som gav vettig avkastning på längre sikt. Man kunde ta avstamp i sina ideal – absolut, det borde man till och med göra. Men ideal var målsättningar, inte redskap.

Organisationens ordförande blev lättad: det var hårda tider och knappast läge att börja riskera sina innehav. Finanskrisen hade lett till minskad givmildhet samtidigt som hjälpbehoven ökat. Den galopperande inflationen gröpte ur tillgångarna och regeringen hade hotat att sätta ett tak för hur stora donationer de välbärgade kunde dra av på skatten. Därmed inte sagt att bidragsgivarna enbart var ute efter skattelättnader. Det var bara det att ... Hur som helst, nuvarande innehav fick bli kvar. När lunchen skulle avrundas passade ordföranden på att rädda ansiktet genom att hävda att Gerald hade »tvingat oss till detta« och varit »helt omöjlig, som vanligt«.

Osant, orättvist.

Jo, pengarna måste prioriteras. Det var Geralds yrkesmässiga plikt. Dessutom stämde det med hans personliga övertygelse. Pengar var det som sörjde för hans närmaste och deras livskvalitet: partnern, syskonbarnen, guddottern. Deras lycka gick förstås inte att köpa, men den blev definitivt mer sannolik av trevliga boendemiljöer, vettiga skolor, anständigt resande, möten med högre estetiska värden och en varierad kosthållning. Med andra ord: pengarna var inte huvudsaken, men de betalade för huvudsaken.

När han cyklade hem betade han av en rad funderingar: var han en hemsk människa, borde de äta lamm nu igen, varför fanns det ingen Waitrose-butik i närheten och vems tur var det att laga mat i kväll – hans eller Geralds? (Här ska understrykas att Gerald och hans partner levde i en klart behaglig parrelation. Det fanns bara ett besvärligt inslag och det var att de båda hette Gerald. I inledningsskedet hade detta varit underhållande. Men snart började Gerald försöka förmå den andre Gerald att byta namn till Ivor, vilket – det var de helt överens om – vore ett ytterst trevligt alternativ. Gerald envisades dock med att det var Gerald som skulle byta. De var bägge lika envisa: båda kallade den andre för Ivor och vägrade att ge upp sitt eget Gerald-privilegium.)

Så kom det sig alltså att Gerald, chef för Wisset-Browns välgörenhetsförvaltning, cyklade hem med tankar på mört lamm, färskpotatis och Riojavin (passade Rioja till lamm?). Han glömde helt bort morgonens demonstration – tills han kom fram till torget där han bodde och upptäckte att de högljudda protesterna bara fortsatte.

På kvällen var det han som lagade maten medan Ivor, som kom hem senare än vanligt, berättade om sin arbetsdag. Bland annat hade han deltagit i en vansinnig dragning på departementet där han fått två minuter på sig att skilja mellan tre olika konflikter. Den första hade sitt upphov i en bisarr gränsdragning från kolonialtiden, den andra berodde på kokainsmuggling och den tredje hade att göra med odling av cashewnötter. I samtliga fall drog horder av beväpnade män in över landet, där de begick fasansfulla övergrepp som var ett enda hån mot rättvisan. Ivor var beklämd. Han formligen öste salt över potatisen.

Demonstrationerna fortsatte dag ut och dag in. De varade till efter midnatt och återupptogs tidigt varje morgon. Det började bli lite kymigt att åka till jobbet och komma hem – Gerald kände sig som en strejkbrytare när han pressade sig igenom folksamlingen. När tv-nyheterna körde ett inslag om den hårt ansatta revolten i Kungadömet Undulatien visade man också ett klipp från demonstrationerna vid ambassaden, inklusive ett segment där Gerald iförd cykelhjälm stod och fipplade med nyckeln i låset till ytterdörren.

Protesterna växte sig starkare och nedskräpningen tilltog: chipspåsar i rännstenen, fiskrester. Gerald kom efterhand att ogilla demonstranterna och önskade i all hemlighet att de skulle ta sitt pick och pack och dra åt helvete. Men så ogin fick han bara inte vara, och som botgöring gjorde han det till en hederssak att ta emot alla deras pamfletter. En eftermiddag när han höll på att städa började han bläddra lite i protestlektyren. De fruktansvärda beskyllningarna slog an och han läste alltihop. Sedan gjorde han ytterligare efterforskningar på internet. Svårt att säga om regimen verkligen var så hemsk som det påstods eller om oppositionen bara hade en bättre hemsida.

I vilket fall var han mäkta indignerad när Ivor kom hem från Whitehall, och det dröjde inte länge förrän han började förespråka att deras grannar skulle kastas ut. De enades om att Ivor skulle ta upp saken på jobbet. Sedan var det förstås alltid bökigt att fördöma en främmande makt. Kruxet var att det fanns så många hyfsat motbjudande regimer runt om i världen – att rikta in sig på en enda stat var, som Ivor uttryckte det, »en resursfråga«.

Dessutom riskerade ett offentligt fördömande att väcka Daily Mails intresse. Tidningen kunde då börja snoka i olika biståndsprogram som av misstag råkat förse utländska råskinn med brittiska skattepengar. Som tur var visade en genomgång av färska siffror att Undulatien mottagit blygsamma 843 pund. Ordet »mango« var visserligen en smula oroväckande i sammanhanget, eftersom det var precis sådant som Daily Mail nosade efter.

Ivor satte ändå igång att propagera på jobbet, och han och Gerald försatte aldrig ett tillfälle att fara ut mot regimen. De blev rent outhärdliga att umgås med. En kväll kom Ivor hem från jobbet med en ny lyster i blicken. Han hade tvingat fram ett tre rader långt pressutskick där man tog Undulatien i Herrans tukt och förmaning. (Man baktalade givetvis inte på något sätt landets omtalat saftiga frukt, eller några av de aktuella fruktimportörerna hemma i Storbritannien.)

I några dagar var Gerald eld och lågor över deras triumf. Men demonstranterna ute på gatan hade ingen aning om hans ansträngningar och blev inte ett dugg mer hänsynsfulla. Tvärtom blev de ännu stökigare och väsnades nu dygnet runt.

En solig lördagseftermiddag bestämde han sig för att inte sitta och trycka i huset längre. Det var dags att bryta den fångenskap som föranletts av kakafonin på gatan. Han hade köpt sitt townhouse för att trivas, inte för att sitta och gömma sig. Så han traskade ut i trädgården, trädde på Ipod-hörlurarna och slog sig ner med Financial Times korsord. När han fick syn på Ústaffa på andra sidan staketet skyndade han bort till honom.

De småpratade vänligt om allt möjligt och jämrade sig över alla trafikstockningarna under OS. Men så passade Gerald på att nämna någonting om demonstranterna. Tänk om ambassadpersonalen bara skulle ta och flytta någon annanstans? Då kunde ju demonstranterna stå där med skägget i brevlådan. Han gav Ústaffa sin mäklares visitkort.

Det dröjde inte många dagar innan ambassaden var utrymd. Demonstranterna försvann de också. Detta berodde dock inte på Geralds snilleblixt, visade det sig, utan på att upprorsmakarna hade stormat Undulatiska palatset i landets huvudstad, störtat despoterna och installerat ett övergångsstyre. Rebellerna, berättade Ivor, hade spänt inväntat första bästa tecken på stöd från västmakterna. Den brittiska kommunikén på tre rader var allt som krävdes. Till saken hörde att gerillan turligt nog gått till angrepp medan hela regeringen befann sig utomlands, närmare bestämt på Harrods sommarrea i London.

Inom kort vajade en ny fana från grannbyggnaden. Mässingsskylten hade bytts ut och förkunnade landets nya namn – Folkrepubliken Papegojien, i Geralds tappning. En ny uppsättning diplomater flyttade in. Vilken lättnad. De hade fått frihetskämpar till grannar.

De nyinflyttade kostade på sig ett rejält papegojiskt kalas i ambassadträdgården. Även om de glömde att bjuda in Gerald och Ivor så verkade det vara en nog så munter tillställning. Ett orosmoln var att festerna fortsatte. Så segerrusigt var detta nya anhang att skrålandet bara fortsatte. Under hela sommaren avlöstes den ena grillfesten av den andra, och det var inte bara på helgerna heller. Det hamnade fiskrester på baksidan av Geralds tomt, och ölburkar och tomma chipspåsar.

I samband med att ett rockband soundcheckade på andra sidan staketet tappade Gerald humöret och plockade fram en gammal protestpamflett. Han ringde ett av de angivna telefonnumren för att höra efter vad demonstranterna tyckte om sin nya regim. Signalerna gick fram, fast liksom i stereo: först i telefonen mot Geralds öra och sedan på andra sidan stängslet.

»Ja hallå?« svarade en man.

Gerald ställde sig på tå för att se in i grannträdgården.

»Hallå?« upprepade mannen. Det var den tjocke skäggige demonstranten, nu iklädd kostym och slips. Det var demonstranterna som hade flyttat in.

Gerald la på. »Skäms!« skrek han. Eller ja, det var kanske inget skrik egentligen, mer som ett mummel. Men själva förbittringen var inte att ta miste på.

Hösten kom och festandet klingade av. Papegoijerna fortsatte att i stort sett ignorera Gerald, till och med när de råkade vara ute och slänga soporna samtidigt. Vad gällde fiskstanken var den nya hopen ännu gladare i sin nationalrätt än företrädarna.

Vilket inte var något vidare trevligt med tanke på att det var Gerald som hade befriat deras hemland till att börja med.

Utvecklingsländer, tänkte han. Efter ett tag orkar man inte med dem mer. Visst är det så? Man hoppas så mycket på de nya förmågorna. Och så visar det sig bara att de är ännu värre än det gamla rövarpacket.

Översättning: Thomas Engström. »Kuppen« av Tom Rachman är först publicerad i The New Statesman Magazine. Copyright: Tom Rachman. Publicerad enligt överenskommelse med Licht & Burr Literary Agency.