Amanda Svensson: Sätt att betrakta dej på

När du anlände till Berlin såg du ljusformationer som revor, som sår över himlen. Det var inget särskilt med det men ändå var det det första. Du skrev DET ÅSKAR, OSKAR! på ett vykort och skickade det till mej. Jag är din bror och jag vet hur allt du känner känns. Allting liksom lite skevt, en aning avigt. Så var det när du anlände Berlin utan mej och det var bara fem grader varmt fastän det var slutet av maj.

Du borde anat orådet. I faggorna låg det, vankade i farstun, jag menar FEM GRADER i slutet av maj. Det är inte normalt, inte ens i Tyskland.

Det andra: Det har inga tänder. Det är en kines med amfetaminmun som närmar sej ditt öra med en hastighet av tre busshållplatser i minuten. Det är din sista gula hand innan himlen kissar ner dej. Alla sover när du letar efter din balans i köket. Du hittar en halväten körsbärstårta. Du äter den och vet inte vart hungern kom ifrån. Du ser dubbelt och äter för två. Det är det tredje, kanske det fjärde, det är svårt att säja.

Du skulle tillbringa sommaren med avantgardet. Spela baklänges på okonventionella instrument och röka på i ockuperade hus, kanske ligga på knä medan nån gubbe med slängigt hår och skruvade naglar droppade LSD i munnen på dej med pipett… Det skulle vara en vibrerande sommar av lust och fägring, mest lust, och kanske skulle du bli gravid sen och föda ett kärleksbarn som skulle heta Fritz eller Dieter eller Hannelore. Du berättade din storslagna plan in i minsta detalj innan du åkte, hur du skulle sluta med dina p-piller exakt den 14 juli för att ägglossningen skulle infinna sej tre veckor innan det var dags att komma hem och PANG!

Då skulle du dra hela Berlin runt och ligga med så många du bara orkade så att du nästan garanterat skulle få föda en liten tyskunge lagom till nästa sommar. Och då, Oskar, då börjar livet på riktigt! Vi flyttar ut på landet du och jag och uppfostrar mitt lilla gull utan inblandning av nån äcklig snubbe, sa du.

Vad kommer jag bli då, Maja, vad blir jag. Äh, du kommer ju inte vara nån snubbe, du kommer ju vara MORBROR OSKAR! Och med detta lät jag mej nöja. Jag sa skicka ett vykort och du sa du skulle skicka en hel rapport: »EN STUDIE I SVART – På spaning efter det nytyska avantgardet« av Maja Jonsson.

Det var det som var innan det första. Det femte sen: Inget blev som du hade tänkt dej. Du var alldeles för ivrig och blev gravid redan efter två veckor, men det visste du ju inte, hur skulle du kunna ha lagt märke till att du missade pillrena två dar i rad precis då när du åkte, stod där på stationen i Markaryd och vinkade adjö till mej. Jag gick till Ica sen och köpte chips och folköl och sportbilagan och du bytte tåg i Malmö till nattåget och kanske var det då du glömde svälja ner hormonerna och kanske det var därför det var så kallt sen när du kom till Berlin. Du sa alltid att jag drog för stora växlar på saker och ting, men jag håller det inte för otänkbart att det ena avspeglade sej i det andra. Man begår små misstag som leder till katastrofer, och det är klart att det gör avtryck i världen. Det sjätte: Hur jag önskade att vi fötts som siamesiska tvillingar, suttit ihop i höften eller magen. Hur jag alltid hade kunnat vara med dej då och hur vi hade delat på rädslorna. Burit lite var, lärt oss jämvikt och balans.

Du flyttade in med två slitna tjeckiska anarkister och en tanig liten tjej från Säffle i en lägenhet i Treptow. Hon från Säffle flyttade ganska snart, hon kände sej obekväm sa hon, men du stormtrivdes. Treptow. Det var varken centralt eller särskilt gästvänligt men det var det nionde. Jobb hade du inget, men du hade ju sparat hela våren. Du levde på snabbkaffe och cigariller med filter från Lidl. Det där med filtercigariller tjatade du om, skrev det i varenda mejl du skickade, som om det vore så revolutionerande. Det finns säkert i välsorterade tobaksaffärer i Sverige också. Kanske inte just i Markaryd, men på andra ställen. Jag vet inte. Jag röker ju inte ens.

Och jämt och ständigt regnade det. Det borde varit upplagt för nåt slags romantisk bohemsaga, en kärleksdikt till det urbana eller nån stackare med regnvått hår. En stormig och passionerad sommar, så ville du tänka på det. Du slog upp fönstrena på vid gavel och spelade Cohen på vinyl. Avantgarde, sa du. Kliché tänkte jag, men sa inget. Det borde varit upplagt för nåt romantiskt. Men det blev inget av med det. Sverige vann mot regerande Europamästare i fotboll men du märkte inget, du var fullt upptagen med det tionde.

Han hette Leo och var en riktig charmör. Han visste med andra ord hur en kvinna skulle tas: Bakifrån med ena handen längst upp mellan dina särade blygdläppar. Du vet att det tar emot för mej att säja såna ord, men det var ju faktiskt du som sa det, jag citerar bara vad du sa med upphetsad röst när du var på väg hem från honom en tidig morgon i juni. Om du vänt huvudet uppåt hade du sett att regnet som vätte ditt hår och sipprade in genom dina trasiga skosulor var gult och illaluktande, nästan frätande. Att det satt en man med hockeymask för ansiktet utanför din port och sträckte ut händerna som för att röra vid dej. Hade du noterat de där händerna hade du märkt att de var kalla som vattnet i dina rostiga vattenledningar. Men du sa Hej då gullebrorsan min, vi ses i september, och la på. Sen gick du upp och somnade i din säng. Det kröp en spindel över ditt ansikte när du sov.

Efter den där segern mot Grekland gick det inte så bra för Sverige i EM. Jag följde med mamma och pappa på husvagnssemester, det var ganska fint väder mest hela tiden men fruktansvärt mycket mygg. Jag satt mest i en tältstol och kliade mej på benen och väntade på att du skulle ringa eller höra av dej på nåt vis. Ibland gick det flera dagar, då tänkte jag mycket. På det nya och det gamla. Det som du ville åt, och det som du fick.

Inte så att jag visste vad som skulle hända innan det hände dej, klärvoajant är jag inte, men jag såg tecknen.

Det elfte: Myggbettet jag fick i armhålan som svällde upp till en gigantisk blodig bula. När vi var små och sov i samma säng låg du alltid med ena handen i den armhålan, min armhåla. Du kunde inte sova om du inte fick ha den där. Jag lät dej hållas. Det här var långt innan det första. När vi var två små barn i likadana frisyrer och samma födelsedag och inget skulle ta dej från mej. Vi var ett oskrivet blad. Sen blev du ett fullklottrat och några små meningar plitades väl ner på mitt också.

Det trettonde är efteråt.  När det kom regn här också, det var i oktober, och jag satt på mitt rum och tänkte på dej och jag förstod då: Du som aldrig varit rädd. Alltid var det jag som tagit rädslan på mej. Ändå var det rädslan som tog dej. Kanske för att du aldrig övat.

Det tolfte är staden Berlin: Den är inte en del av avantgardet. Det finns inga människor med sotade ögonlock där det finns bara – det finns ett problem där. Nåt obestämt. Det finns där och det sker i realtid i mitt huvud varje gång jag tänker på det. Det är mannen som äter pommes frites direkt från golvet på McDonalds vid Bahnhof Zoo. Plockar upp dem mellan sina fingrar, slickar på dem och sen trycker in dem i munnen och han verkar inte ens skämmas inför dej fast du står där med blicken fixerad. Han håller dina ögon fästa vid sej så hårt att du inte märkte att lille Fritz eller Dieter eller Hannelore, för tidigt att säja än vem det är, sätter sej på tvären i din mage och försöker pressa sej ut, som för att fly från dej.

Det finns tretton sätt att betrakta det på. Inget av dem har egentligen att göra med dej. Det finns bara ett sätt att betrakta dej på. Det är hur han tittar upp, hur han ser dej rätt i ögonen med sina tomma och sin mun full av mänskligt avfall och det är då du känner hur det sipprar och det är då du dör och det är inte bara du utan hela världen.