Moderaterna gör det igen

Vrede mot bankerna som inte sänker boräntan. Mindre barngrupper på dagis. Sänkt skatt på lägre inkomster, men inte på högre. Värnskatten kvar. Lägre avgifter till a-kassan som ska fortsätta höra ihop med facket.

Flyktingar ska flytta dit det finns jobb. Sjukvården måste bli mer jämlik. Bristerna i förskolan och äldreomsorgen måste åtgärdas. Omställningsavtal för offentliganställda.

Nej, det är inte socialdemokraterna eller vänsterpartiet som söker framtiden. Listan är lång när moderaterna går till offensiv två år före valet. Och timingen kunde väl knappast vara bättre med en opposition förlamad av sina samarbetsproblem.

Precis som förra gången är måltavlan tydlig. Det är genom att inta socialdemokratiska bastioner som de nya moderaterna hoppas vinna igen.

Förra gången vanns slaget om sysselsättningen. Den segern hoppas moderaterna, trots de dåliga tiderna, återupprepa. Hur det nu ska gå till med rekordvarsel och med prognoser som visar att två mycket dystra ekonomiska år står för dörren.

Den öppna arbetslösheten kommer av allt att döma att vara högre nästa val än när alliansen tillträdde. Men moderaternas partisekreterare [[Per Schlingmann]] låter sig inte nedslås av det.

»Vi har ett högt förtroende hos väljarna när det gäller jobb och ekonomi.«

Det finns tecken på att han, än så länge, har rätt. Moderaterna har klarat den första fasen i krisen. Opinionssiffrorna för partiet pekar uppåt.

Hur det går i fas två när företag slås ut, arbetslösheten ökar och kommuner och landsting får allvarliga ekonomiska problem återstår att se.

Schlingmann tror att det blir en kamp om det mest ansvarsfulla regeringsalternativet. Just nu gläds han åt röran i oppositionsalternativet efter [[Mona Sahlins]] turer med miljö- och vänsterpartiet och är beredd att ta nästa kliv för att göra moderaterna till det stora allmängiltiga partiet.

Redan på moderatstämman i Gävle förra året utropade [[Fredrik Reinfeldt]]:

»Nu är det välfärdens tur!«

Och tanken är att de nya moderaterna ska gå till val på löften om förbättringar av de offentligt finansierade verksamheterna, av vård och omsorg. Nästa socialdemokratiska hemmaplan ska erövras, de områden där väljarna fortfarande har högre tilltro till vänsteralternativet.

Det moderata greppet är att göra sig till tolk för de lokala verksamheterna. För alla de barnskötare och förskollärare, sjukvårdsbiträden, sjuksköterskor och läkare som statsminister Fredrik Reinfeldt träffat på sina resor runt om i landet.

När socialdemokraterna ägnar sig åt organisation, strukturer och ägarformer ovanifrån ska moderaterna gå i opposition mot sig själva och inta medarbetarperspektivet.

»Kraften och utvecklingspotentialen finns inom verksamheten, där finns kunskapen, bara de som arbetar med verksamheten får större inflytande«, säger Per Schlingmann och låter som Fredrik Reinfeldt i Vaxholm för någon sommar sedan.

Då, när han talade ungefär som väns­terledaren [[Gudrun Schyman]] på sin tid, var partiaktivisterna på hamnplanen undrande.
Nu ska alltså kommunalarbetarna, vårdfacken och de kommunala tjänstemännen få en bundsförvant i moderaterna i nästa valrörelse. Skulle den planen lyckas har Schlingmann & co onekligen slagit en påle rakt in i vänstern och det socialdemokratiska hjärtat.

Frågan är om arbetsgivarna, i form av moderata kommunal- och landstingsråd, hänger med på de centrala valstrategernas planer.
Just nu är i alla fall strategin framgångsrik. När finansminister Anders Borg riktar sin vrede mot bankerna för att inte räntan på bolån sänkts tillräckligt går det hem i villor och bostadsrätter.

När Saco, Svenskt Näringsliv och utbildningsminister [[Jan Björklund]] (fp) protesterar mot beskedet att den högsta statliga inkomstskatten (värnskatten) inte kan tas bort nästa mandatperiod heller ler säkert Anders Borg i mjugg.

Kritiken blir själva beviset för att moderaterna inte längre i första hand representerar de mest välbeställda. De knappa 400 000 inkomsttagare som tjänar mer än 42 000 i månaden röstar i hög grad på moderaterna ändå. Och skulle de gå över till Björklunds folkparti må det vara hänt.

Det är ju inte bara i skattefrågan som moderaterna och folkpartiet bytt plats. Gamla tydliga högerståndpunkter som ja till Nato och mer kärnkraft är numera folkpartiets. Ny euroomröstning, mer pengar till försvaret och drill och disciplin i skolan har Jan Björklund också tagit hand om.

För moderatledningen är det viktigare att behålla de socialdemokratiska väljare som gick över 2006 och vinna nya. Om folkpartiet naggar lite i högerkanten spelar mindre roll, bara alliansen totalt sett klarar av att behålla regeringsmakten.

Fredrik Reinfeldt, [[Anders Borg]] och Per Schlingmann bygger vidare på sin vision att åstadkomma ett svenskt CDU. Ett parti som likt de tyska kristdemokraterna kan ta socialdemokraterna position som det helt dominerande.

»Vi har en väldig ambition att bli ett bredare parti, att det är vi som ställer de relevanta frågorna och att utforma en agenda utifrån människors frihet, men som är trygg i sina förändringar«, sammanfattar Per Schlingmann.

Vad gör då socialdemokraterna för att möta den moderata offensiven?

Svaret är; mycket lite just nu. Lite pliktskyldig kritik när moderaterna backar och i praktiken erkänner att det var korkat att höja avgiften till a-kassan så mycket efter valsegern är det Mona Sahlin förmår.

I övrigt har turerna i regeringsfrågan åtminstone tillfälligt förlamat oppositionen. Mona Sahlin har ställt till det hur det än slutar med regeringsalternativet.

Ska vänsterpartiet till slut vara med har hon fått backa. Hennes chansning att utropa ett långvarigt samarbete med enbart de gröna höll i så fall inte.

Slutar det med att Sahlin får som hon vill och vänsterpartiet inte blir en del av regeringsalternativet före valet kommer å andra sidan den interna kritiken att fortsätta.

Det är inte alla dagar som LO-Tidningen gör Sifoundersökningar för att visa att en s-ledare har fel. Och när [[Anne-Marie Lindgren]], utredningschef för Arbetarrörelsens Tankesmedja, skriver med bitande ironi att det kanske är dags att kalla in en medlingskommission har det gått väldigt långt.

Oppositionen är med andra ord upptagen med annat än att opponera. Den moderata offensiven avfärdas med att den inte kommer att hålla när den möter den hårda ekonomiska verklighet som stundar.

Väljarna kommer att vara besvikna på svikna sysselsättningslöften, på en fastighetsskatt som blev kvar med höga räntekostnader, på växande bidragsköer och nedskärningar som kommer i den offentliga verksamheten när ekonomin försämras.

När man hör sådana beskrivningar från oppositionen förstår man att Per Schlingmann vill ha en lång valrörelse som handlar om framtiden. Och att han fruktar en kort valkamp som skulle bli en folkomröstning om vad regeringen gjort.