Påskharen – så blev det absurda alldeles självklart

Den helige Pankratius, st Pancras på engelska, mötte martyrdöden på Via Aurelia i Rom. Bara några år senare skulle kejsar Konstantin själv, lite halvhjärtat, ta upp den tro som Pankratius avrättats för. Pankratius fick några kyrkor uppkallade efter sig som tröst. En av dem ligger 200 mil norrut från Rom, i Widecombe-in-the-moor, mitt på Dartmoorheden.

Det är en trettonhundratalskyrka med ett oproportionerligt stöddigt torn från femtonhundratalet. Insidan är vitmenad, förutom där valvribba möter valvribba. Små sköldar i grönt, rött och brunt, var och en med sitt motiv, knyter samman valven. Här finns en pelikanmor som matar tre ungar, en mytologisk ”green man” som blickar fram med öppen mun ur grönskan och så finns tre harar som springer i en evig cirkel. Deras öron bildar en triangel i cirkelns mitt.

Många av motiven är enkla, men om man verkligen granskar de tre hararna upptäcker man att bilden är ganska raffinerad. Var och en av hararna ser ut att klippa med två öron, men räknar man antalet öron blir det ändå bara tre. Varje öra har skickligt formats för att kunna höra till två djur. Det som är slutet på ett öra när man betraktar en hare, är början på ett öra, när man betraktar nästa.

I Widecombe kallas hararna ”Tinners’ rabbits”, för det här är ända sedan förromerskt tid tenngruvetrakter och enligt den lokala historieskrivningen var symbolen tenngruvearbetarnas. Det är en sentida fantasi och den leder tanken fel på två sätt, för symbolen har en mycket mer komplicerad historia än så och den föreställer inte kaniner, rabbits, utan just harar, hares.

Harar och kaniner tillhör visserligen samma familj, men de lever olika liv. Kaniner bor oftast tillsammans i grävda kolonier, som alla som läst Richard Adams ”Den långa flykten” väl känner till. Harar lever ensamma eller i par och vilar i enkla reden på marken. Harungar föds med päls och syn, medan kaniner föds hårlösa och blinda. Harar är ofta större och mer utsträckta i sin kroppsform än kaniner. De är helt enkelt familjen leporidaes tuffingar. Och de tre hararna i Widecombe är dessutom förvånansvärt beresta.

De äldsta bilderna av tre harar i cirkel finns målade på väggarna i grottempel i Dunhuang i nordvästra Kina. De är från Suidynastin, i skiftet mellan fem- och sexhundratal. Därifrån kan man följa motivet längs sidenvägen: Mongoliet, Tibet, Kashmir, Iran, Egypten, Syrien. Sedan sker ett plötsligt språng till norra Tyskland, norra Frankrike och England, särskilt Devon. Det finns nästan 30 exempel på symbolen tre harar i Devon, varav mer än hälften är medeltida. Det är ett mer än tusenårigt mem.

I Asien var symbolen kopplad till buddismen, ibland påstås den vara en hieroglyf för ”att vara”. I Europa blev den en symbol för den kristna treenigheten, men som med så mycket annat fick den kristna tolkningen kraft av äldre föreställningar. För det har, så länge det europeiska minnet sträcker sig, vilat en mystik över haren.

Zoologihistorikern John Bernström berättar i sitt "Bestiarium" att haren antogs vara idisslare, att den sov med ögonen öppna och att man länge föreställde sig att haren var hermafrodit. Just det senare, övertygelsen att haren kunde föröka sig utan att förlora oskulden, kopplade dessutom haren i kristen tradition till Jungfru Maria. Albrecht Dürer gjorde träsnitt av den heliga familjen i en trädgård, med tre små harar – ärligt talat mer lika kaniner – i förgrunden. Hans nästan fotorealistiska akvarell av en ung hare, från något av femtonhundratalets allra första år, pryder numera tygkassar och vykort på konstmuseer världen över.

Men i folktron var haren inte bara oskuld och näpenhet. Bjäran var det blixtsnabba djur som häxor använde sig av för att stjäla mjölk från grannens kor. Även om bjäran kunde vara katt, fågel eller till och med bara ett nystan, var mjölkharen en av de vanligaste tjuvarna. Man kan se den avbildad i en annan kyrkobyggnad, på den västra väggen i Härkeberga kyrka utanför Enköping, där Albertus Pictor, Sveriges allmoge-Bosch, förvandlat väggar och tak till en prunkande föreställning.

Kopplingen till Maria underlättades av att haren i förkristna tider bundits samman med den numera bortglömda germanska gudinnan Ostara eller Eostre, som den engelska historievetenskapens fader, Bede, skriver om. Eostre var vårens gudinna och det sägs att påsken fått sitt engelska namn, easter, av henne. Och det skulle också vara förklaringen till påskharen.

Kanske ligger något i det, men ingen vet egentligen. Det man vet om påskharen är att den, precis som julgranen, verkar ha sitt ursprung i Tyskland. Men om julgranen föddes i norra Tyskland verkar påskharen först ha visat sig i södra Tyskland. Där levde den stillsamt i folkminnet i små geografiska fickor under flera hundra år fram till mitten av 1800-talet. Det var förstås pengarna som lockade fram haren på världsscenen. Den spirande industrialismen och växande handeln kommersialiserade påsken och som varje köpman vet behöver man ta sig in i människors fantasi för att få dem att öppna plånboken. Söta djur är ett säkert kort.

Det var främst godis och leksaker som skulle kursas. Det gjorde en söt påskhare ännu mer ändamålsenlig. Det rör sig om ett tidigt exempel på hur krämare går i allians med barn för att utpressa föräldrar. Ungefär samtidigt uppstod traditionen att skicka påskkort och vad kunde då vara bättre än att låta kycklingarna, äggen och lammen få sällskap av en hare? De flesta motiven var oskyldigt idylliska, men det fanns förstås en underliggande, närmast hednisk fruktbarhetshyllning i all vårgrönska, alla ägg och i hararna, kända för sin förmåga att föröka sig. Hararna förmänskligades och förtomtades. De ställde sig på två ben, drog på sig kavaj och delade ut chokladägg från korgar och skottkärror.

Snart hade det fullständigt absurda accepterats som självklart och traditionellt. Men kvar fanns ändå harens många andra symboliska betydelser och kopplingar. Från Kina till det förkristna Europa har haren till exempel alltid kopplats samman med månen. På kinesiska heter det inte ”gubben i månen”, utan ”haren i månen” och haren som spejar mot månen ”moon gazing hare” är ett gammalt anglo-saxiskt motiv, kopplat till fertilitet. Mer eller mindre kitschiga skulpturer av harar som spejar mot månen är rätt lätta att hitta i engelska kuriosabodar. De kan faktiskt ge ett märkligt sakralt intryck.

Men alla som läst Lewis Carrolls ”Alice i Underlandet” vet att harens mystik inte alltid är så högstämd. På väg från Cheshirekatten till Hattmakarens eviga tebjudning funderar Alice på hur hon kommer att uppfatta en särskild gäst: ”The March Hare will be much the most interesting, and perhaps as this is May it won’t be raving mad – at least not as mad as it was in March.”

I översättning blir The March Hare ofta just Påskharen, men då går poängen förlorad. Begreppet ”Mad as a March hare” finns belagt i engelskan sedan åtminstone tidigt 1500-tal. Carroll återuppväckte uttrycket och sir John Tenniel gav Marsharen form i bild. Tenniel lade halm på Marsharens huvud, en populär viktoriansk symbol för galenskap.

Den tokiga marsharen — egentligen sträcker sig parningssäsongen längre än så — som skuttar, boxas och hoppar, har fascinerat människan i århundraden. Det obegripliga och till synes galna beteendet har roat, men också skapat en respektfull distans. Kanske är det därför haren har fått en unik roll, lite som det romantiska geniets, där galenskapen blir till en länk med det gudomliga, en helig dåre att vörda med ett leende.

På ytan vansinniga, vilt skuttande i månskenet. Men strax därunder bär de på en hemlighet, ett band till något sant och direkt.

Påsk eller ej: hararna är inte alldeles olika oss själva.