Svenskar utan buffert

En liten äldre dam plirade in i tv-kameran när reportern ställde den givna frågan: »Ja, då satsar väl ni på trygga placeringar?«

– Nehej du, unge man, i min ålder är det snabba placeringar som gäller! fick han till svar.

Den här damen representerar huvuddelen av den svenska befolkningen: de sparar inte så mycket, men är förhållandevis offensiva.

Det svenska sparandet har sedan länge präglats av två politiska kamrater: skattetrycket och välfärden. Med en modell där samhället erbjuder trygghet både under och efter förvärvslivet saknas incitament att skapa en rejäl buffert. Samma modell förutsätter samtidigt skatteintäkter som mer eller mindre hindrar folk från att skapa personliga förmögenheter.

Svenskarna har därmed litet utrymme att påverka sitt sparkapital och det färgar valet av sparform. När européerna lägger stora summor på säkra placeringar bryr sig inte svenskarna om att gneta så långsiktigt med sina småsummor. Med lite sparpengar kan man i spelteoretiska termer resonera att det är lika bra att sprätta iväg det på en udda aktiepost – där finns ju ändå möjligheten att göra sig en slant. Så sedan allemansfondens dagar har svenskarna i breda folklager bekantat sig med aktiemarknaden och fondsparande. Den utvecklingen fortsätter; mellan 1999 och 2006 minskade svenskarnas obligationsinnehav med drygt 30 procent, medan fondinnehavet ökade lika mycket.

– Svenskarna är mer risktagande och satsar på aktier eller fonder medan folk i andra länder sparar mer i obligationer, säger Erika Pahne vid Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Dessvärre innebär inte det att svenskarna förlorat mindre än andra på den senaste tidens börsturbulens – tvärtom.  I Sverige överlåter nämligen spararna åt staten att förvalta stora delar av kapitalet i den mest långsiktiga bundna sparformen av alla – pensionssparandet. Svenskarna har alltså en hel del sparande i PPM eller avtalspensioner som sjunkit som en sten under finanskrisen. Premiesparfonden har till exempel gått ned 33 procent sedan årsskiftet, vilket i reda pengar innebär en förlust på nästan 29 miljarder kronor.

– Alla svenskar kommer att bli  förlorare trots att vi inte har möjlighet att påverka det här innehavet, säger Dick Kling vid tankesmedjan Timbro som har skrivit boken »Radhusproletärer och ombudskapitalister – Om svenskarnas förlorade förmögenheter«.

Så när medborgare i övriga västvärlden har byggt sitt eget sparkapital, har svenskarna förlitat sig på staten. Det har lett till att svenskarna generellt har mycket mindre förmögenheter än folk i andra länder. Det är ont om internationella jämförelser, men 2006 levererade institutet Luxemburg Wealth Study en rapport där det framgår att svenskarnas förmögenhet är ungefär hälften så stor som i övriga västvärlden. Då hade snittsvensken en förmögenhet på knappt 30 000 euro, jämfört med italienarens 57 000, tyskens 50 000 eller amerikanens 98 000.

Tillgångarnas fördelning över befolkningen är inte heller helt lätt att utläsa av tillgänglig statistik. På Swedbank har man med hjälp av opinionsinstitut försökt ta reda på svenskarnas sparvanor och kommit fram till att en förvånande stor andel av den vuxna befolkningen (över 16 år) inte har något sparande alls att tala om. 2005 uppgav 20 procent att de inte hade något sparande alls och ytterligare 15 procent att deras sparande uppgick till mellan 1 och 10 000 kronor.

Om man tittar på SCB:s siffror kan man också utläsa att det är en liten andel som sitter på relativt stor förmögenhet. Nettoförmögenheten i genomsnitt för alla med någon form av tillgång 2006 var 653 000 kronor, medan medianförmögenheten, alltså där de rikaste och fattigaste har plockats bort, bara var 125 000 kronor.

Enligt Luxemburg-rapporten har Sverige det allra högsta värdet på det så kallade Gini-indexet, alltså den siffra som mäter hur jämnt fördelade befolkningens förmögenheter är. Sverige har alltså större förmögenhetsklyftor än USA, Storbritannien, Finland och Tyskland. I USA är förvisso den allra rikaste procenten av befolkningen rikare än den rikaste procenten i Sverige, men annars klår de rikaste svenskarna övriga länder med ett innehav av 18 procent av landets förmögenhet. När Dick Kling såg dessa siffror för första gången blev han förbluffad över den dåliga fördelningen.

– Det är väldigt märkligt att ett av världens rikaste länder inte har fler rika personer.

Den senaste tidens djupdykningar på börsen har kanske bäddat för ett uppsving för de fattiga svenska småspararna. Annika Creutzer, chefredaktör på Privata Affärer, konstaterar att tidningens målgrupp hann hämta hem en del vinster redan i våras.

– Men det kan vara köpläge – vi ser ju att de stora ägarfamiljerna går in och handlar nu.