Var går gränsen?

När Fokus förra veckan utnämnde Anita Dorazio till Årets svensk utlöste det en hetsig diskussion om hur långt man kan gå för att stötta utländska personer som befinner sig i Sverige utan tillstånd. Anita Dorazio fick utnämningen för sitt pionjärarbete med att starta kliniker som gett vård åt människor som, av rädsla eller brist på pengar, inte kan uppsöka den offentliga vården. Att ge gömda och papperslösa flyktingar vård är fullt lagligt. Även de som går ett steg längre och gömmer flyktingar som inte fått asyl håller sig inom lagen så länge de inte gör det för egen vinning.

Lagbrytare blev däremot Rosa Parks när hon steg på den lokala bussen i Montgomery, Alabama, den 1 december 1955, satte sig ned och vägrade resa sig för en vit man. Men året därpå ogiltigförklarades lagen om segregering på allmänna färdmedel av högsta domstolen. Rosa Parks agerande blev startskottet för den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Rosa Parks bjöd alla på klassiska exempel av civil olydnad som enligt regelboken ska innefatta lagbrott, icke-våld, öppenhet och strävan efter dialog.

Demokratiutredningen som kom år 2000 framhåller att civil olydnad kan rättfärdigas och i vissa fall även värna en rättsstat. Utgångspunkten är en rapport skriven av docenten i sociologi vid Södertörns högskola Kerstin Jacobsson och medförfattaren Niels Hebert.

Kerstin Jacobsson säger att civil olydnad är en säkerhetsventil i ett demokratiskt samhälle som kan fånga upp och påvisa brister i lagstiftning eller myndigheternas tillämpning och praxis.

– Även i en rättsstat begås fel och det är viktigt att folk känner att de kan stå upp för mänskliga värden och moraliska principer. Samtidigt är det viktigt att ha starka skäl för att begå lagbrott och det är inte alltid enkelt att skilja simpel anarkism från rättfärdigt civilkurage, säger hon.

Professorn i rättshistoria Rolf Nygren konstaterar att det i vissa fall kan vara moraliskt försvarbart att stå upp för sin inre övertygelse om människors lika värde genom att gömma flyktingar men att konsekvenserna ändå kan slå fel.

– Faran är att det kan leda till att en i allt väsentligt generös flyktingpolitik sätts i gungning för att några sätter sina moraliska principer i första rummet, säger han.

Risken är att utbrett lagtrots resulterar i meningslöst sabotage, anarkism eller undergrävande av demokratin. Å andra sidan kan bristen på engagemang och aktivism leda till en passiviserad befolkning som tigande ser på hur demokratin förvandlas till diktatur.

– I en perfekt demokrati borde civil olydnad vara överflödig men eftersom alla system har sina brister och det alltid finns en inneboende tröghet i lagstiftningsprocessen så är det viktigt att kunna uppmärksamma och protestera mot missförhållanden, säger Görel Granström, universitetslektor på juridiska institutionen i Umeå.

En person som rört sig mellan toppen av det politiska etablissemanget och den aktivistiska sfären av intresseorganisationer är Lennart Daléus. Han gick från kärnkraftsdemonstrant till centerledare till att vara Greenpeaces vd i Sverige. Daléus konstaterar att förhandlandet och kompromissandet är politikens hjärtblod, som han helhjärtat ställer upp på, men att det alltid innebär att man måste ge avkall på sina ideologiska ståndpunkter.

Han tycker att protestviljan hos den svenska befolkningen har falnat lite på senare år, men konstaterar att det kan bero på att nya verktyg används – som internet. Eller att svenskarna helt enkelt har stort förtroende för det offentliga samhället.

– I grunden uppfattar vi vår lagstiftning som legitim. Samtidigt tror jag att folk välkomnar att den lilla människan ger sig på överheten – folk som passerade brukade applådera och heja på när vi protesterade mot Vattenfall till exempel.