Vår tids tjänstehjon

Det är kväll. Den handikappade kvinnan och hennes pojkvän har druckit rejält. När Sara, som är kvinnans personliga assistent, hjälper kvinnan att byta blöja börjar hennes berusade kille tafsa på Sara.

– Han försökte smeka mig, stoppade vägen och tog tag i rumpan när jag försökte passera honom ut från toaletten. Då grät jag och sprang därifrån, berättar hon.

Sara är en av Sveriges 60 000 personliga assistenter. Sedan rätten till personlig assistans infördes 1994 har människor med funktionshinder fått helt nya möjligheter att leva som andra. Det är många som beskriver reformen som en revolution i vardagen för personer med funktionshinder.

– Vi som egentligen är maktlösa har fått egenmakt. Från objekt till subjekt, från vårdfall till medmänniska. Så beskriver Wenche Willumsen på De Handikappades Riksförbund, DHR, denna utveckling.

Men här har två gruppers intressen krockat. De som är anställda direkt av brukaren har hittills lytt under den så kallade hembiträdeslagen. Nu har riksdagen beslutat att ändra på det från årsskiftet, men än så länge gäller inte arbetsmiljölagen dem som jobbar i andras hem. Det gör den däremot för Sara som är anställd av ett av de många bolag som har som affärsidé att förmedla personliga assistenter. Frågan är hur mycket hjälp hon haft av det?

När Sara ringde sin chef fick hon beskedet att hon själv skulle se till att en ersättare kom dit. Men Sara lyckades inte få tag i någon ersättare. Hon vågade heller inte gå tillbaka ensam, och löste problemet genom att ringa sin bror som fick komma och stå vakt utanför dörren. Hon fick rådet av chefen att trycka på larmknappen om något skulle hända. »Du måste ju tänka på att du är så söt. Det är svårt för 60-åriga män att hålla fingrarna i styr«, sa chefen.

Linnéa började jobba extra som timanställd åt ett stort privat assistansbolag redan när hon gick på gymnasiet i sin hemstad.

– Jag minns en pytteliten lägenhet där hundar och katter irrade runt. Killen hade en cp-skada och jag fick ingen inskolning. Ofta är det så – att brukaren inte vill ha en inskolning. Han vill förklara själv, inte vara nåt offer som det pratas över huvudet på, säger hon.

Hon fortsätter att minnas den tunga tiden:

– Han fick epileptiska anfall. Jag hade ingen utbildning i lyftteknik, vi borde ha varit två, och det fanns inget lyfthjälpmedel där för att han inte ville ha det. Han ville inte känna sig som ett paket. Jag tror att åtminstone tio olika assistenter på några år slutat arbeta hos honom.

Sara och Linnéa vittnar om sexuella trakasserier, våld, hot om att få sparken om de inte gör som brukaren säger, ensamhet, osäkerhet om vad jobbet innebär, och om arbetsgivare som slätar över och ber dem blunda. Och försöker muta dem med gratis biobiljetter.

– En äldre man ville helst ha unga tjejer som assistenter och bolaget ville ha kvar honom som kund. Han kommenterade alltid mina bröst. Jag var bara 19 år då och försökte nonchalera det hela men kände mig väldigt obekväm och mådde dåligt, berättar Linnea.

Sara och Linnéa har jobbat som assistenter i många år, i både små och stora kommuner. Nu verkar de båda i Stockholm. Deras arbetshistoria, och inläggen på en mötesplats på nätet för personliga assistenter, vittnar om arbetsförhållanden som för tankarna till 1950-talet.

Av den forskning som Socialstyrelsen ställt samman i rapporten »Personlig assistens som yrke« (2007) framgår att detta inte är några enstaka fall. Enligt en studie har 31 procent av de personliga assistenterna upplevt hot under arbetet och 23 procent har varit utsatta för våld. Här sägs att »då det redovisas anmärkningsvärt höga siffror (av hot och våld) borde dessa studier följas upp«. Några jämförande siffror eller antal anmälningar redovisas inte. I resonemang med myndigheter och fack framträder en bild av att detta är en del av problematiken. De unga tillfälligt anställda är så rädda om sina jobb, att de inte anmäler. Det är ofta inga tydliga lagbrott, det är händelser i en gråzon, där assistenterna är utlämnade.

I rapporten finns också mer akademiska beskrivningar av det som Linnea och Sara varit med om.

»… ibland kan det innebära miljöer … där det förekommer droger«, »… förekommer även krav på att assistenterna ska ställa upp på sexuella tjänster, vara behjälpliga vid s k sexsamtal eller att de får kommentarer med sexuella anspelningar«.

Även arbetsmiljölagen, som ska värna om assistenterna, får ofta stå tillbaka för brukarnas rättighetslag, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det rapporterar kommuner vid Arbetsmiljöverkets inspektioner.

Från fackligt håll vittnas också om att nödvändiga arbetsredskap inte installeras om den funktionshindrade inte vill ha in det i sitt hem.

– Bolagen är rädda att förlora brukare, säger ombudsman Oscar Ernerot på Kommunalarbetareförbundet som förklaring till att bolagen inte ställer krav.

På en av de ledande assistansfirmorna, Frösunda Assistans i Göteborgs hemsida står det:

»Du väljer själv dina assistenter. Din personliga assistent är din förlängda arm. Ni bildar ett team, där du är ledaren. Med hjälp av en assistent får du möjlighet att göra allt det som andra gör av egen förmåga.«

De som kommer i kläm mellan rättighetslagen och arbetsmiljölagen är assistenter som Linnéa och Sara. Ytterligare en svårighet för dem är att kritik mot den uppskattade assistansreformen ofta upplevs som provocerande för de funktionshindrade.

De ansvariga på Arbetsmiljöverket är starkt kritiska.

– Det här är ett sorgligt exempel på något som inte är så ovanligt. Deras situation innebär risker för ohälsa, säger Anna Wigforss, psykolog och sakkunnig i psykosociala frågor på verket.

Hon framhåller att arbetsgivaren inte lever upp till sin skyldighet att upplysa de anställda om var gränserna för jobbet går, och ställa upp med handledningsstöd.

– Om de inte åtgärdat de krav vi ställt efter en inspektion inom en viss tid kan det bli tal om vitesföreläggande, säger Anna Wigforss.

LSS-kommittén föreslår att bedömningen av vem som ska få assistans ska bli likadan över hela landet. Det skulle kunna leda till att det blir svårare för oseriösa bolag att bedriva verksamhet. Det tror ombudsman Oscar Ernerot på Kommunalarbetareförbundet, som organiserar hälften av Sveriges runt 60 000 personliga assistenter. Förbundet skulle vilja ha ett branschavtal så att samma villkor och regler ska gälla för alla assistenter.

Malin Looberger är förhandlare på Sveriges Kommuner och Landsting. Hon vet att det här är en utsatt yrkesgrupp ur arbetsmiljösynpunkt och att arbetsmiljölagen och rättighetslagen ibland kolliderar.

– Brukaren har dock inte inflytande i sin vård till vilken gräns som helst. Om den anställdes arbetsmiljö är hotad kan arbetsgivaren både ta fram hjälpmedel, stöd, handledning och dubbelbemanning.

Wenche Willumsen, utvecklingssekreterare på DHR, De Handikappades Riksförbund, anser att problemet är att arbetsgivarna inte är seriösa och tar sitt ansvar när det gäller stöd och information till assistenterna. Hon säger också att de som är assistansberättigade upplever att det finns starka krafter inom det etablerade »vård-Sverige« som arbetar mot assistansreformen.

– De anser att vi inte klarar av att hantera våra egna liv. Det är bättre att någon »tar hand om« oss.

Frösunda LSS AB är ett av de större assistansbolagen i landet med huvudkontor i Solna. Malin Björkman, som är verksamhetschef i Stockholm, söker en väg i gråzonen mellan LSS och arbetsmiljölagen.

– Det viktigaste är att vi har en objektiv uppdragschef mellan kund och personlig assistent som bevakar bådas intressen utifrån lagstiftningarna.

Och det finns arbetsgivare som konkret försöker förbättra arbetsmiljön, en sådan är Sandvikens kommun. Där gör man nu ett försök med arbetsgrupper av assistenter för att öka tryggheten och bryta deras isolering. Gruppen får en egen lokal där de kan träffas och utbyta erfarenheter. I gruppen ska arbetskamraterna skolas in för att kunna rycka in för varandra. Förvaltningschefen Peter Olofsson tror att det kan bli ett statuslyft för personalen och en kvalitetshöjning för brukarna.

I konflikter  mellan brukare och assistent ställs två svaga grupper mot varandra, handikappade som försöker ta kontrollen över sina liv, och outbildade unga personliga assistenter som lämnas ensamma i omöjliga situationer. Men på handikapporganisationerna finns en ilska över att frågan om brukare som missbrukar sin ställning lyfts fram. Att det är orättvist, när mycket fungerar. Inom Wenche Willumsen skaver en känsla.

En känsla av att den allmänna uppfattningen i samhället, att de handikappade ska vara samhällsmedborgare med likvärdiga rättigheter, är rätt grund.

Sara och Linnéa är fingerade namn. De är rädda att förlora sina nuvarande jobb om de öppet berättar om hur deras arbetsverklighet ser ut.