Vem för befäl i kris?

När flodvågen sköljde in över Sydostasiens stränder tidigt på annandagens morgon 2004 förändrades många människors liv i grunden. Tsunamin skulle också komma att kasta nytt ljus över Sveriges förmåga att hantera en nödsituation där många medborgare drabbas.

De borgerliga partierna rasade mot den socialdemokratiska regeringen, stats­sekreterare Lars Danielsson tog time out och varje minut under dygnen efter flodvågen nagelfors.

Elva månader efter tsunamin konstaterade Katastrofkommissionen att svensk krisberedskap var under all kritik och att det saknas både ledarskap och en tydlig ansvarsfördelning.

Till slut tvingades en blek Laila Freivalds lämna posten som utrikesminister, den 21 mars 2006.

Fyra år efter katastrofen, den 31 december 2008, går tre svenska myndigheter i graven: Krisberedskapsmyndigheten, Räddningsverket och Styrelsen för psykologiskt försvar. Den 1 januari 2009 träder i stället en ny samlande instans i kraft: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Chef blir Räddningsverkets nuvarande generaldirektör Helena Lindberg. Tanken är att den nya myndigheten ska effektivisera krisberedskapen och öka samordningen mellan de olika departementen och myndigheterna.

Men Bengt Sundelius, professor i statsvetenskap med inriktning på krishantering, är inte säker på att nyordningen kommer att leda till en förbättring. Han hade hellre sett att Krisberedskapsmyndigheten funnits kvar och fått ökat mandat att agera. Bengt Sundelius tycker att det finns en övertro på att organisationsförändringar kan lösa problem. Dessutom kommer den svenska krisberedskapen att vara kraftigt försvagad under en övergångsperiod.

– Nu är det bara att hoppas att Sverige inte drabbas av någon allvarlig kris inom det närmaste halvåret innan den nya myndigheten kommit på plats, säger han.

Också Eva Haldén, statsvetare och forskare på Försvarshögskolan, är tveksam till att den nya myndigheten per automatik kommer att öka handlingskraften och tydliggöra ansvaret vid en svensk krissituation.

– Sverige saknar alltjämt en av regeringen utsedd krisledande myndighet som kan samordna arbetet, säger hon.

Riksrevisionen har också gått hårt åt den nuvarande regeringens krisarbete. Sverige är inte tillräckligt rustat för att kunna hantera stora katastrofer, varnade Riksrevisionen redan i somras. Regeringen kland­rades för att den inte låtit någon enskild myndighet överta landets operativa krisledning vid en extrem nödsituation.

– Ingen ska tro att den svenska krishanteringen blivit bättre sedan tsunamin, säger miljöpartisten Annika Nordgren Christensen, ledamot i försvarsberedningen.

Hon nämner utvärderingsarbetet efter flodvågskatastrofen, där Italien lyftes fram som ett skolexempel på grund av sitt snabba och effektiva agerande. Det italienska systemet ger regeringen möjlighet att vid en allvarlig krissituation delegera det övergripande arbetet och befogenheterna till en ansvarig tjänsteman. Denne leder arbetet och delegerar sedan till landets myndigheter. Då finns det också någon som kan ställas till svars efteråt.

Försvarsberedningen, som består av representanter för samtliga riksdagspartier, har vid flera tillfällen krävt just en sådan myndighet som får övergripande samordningsansvar. Men regeringen har konsekvent sagt nej. I Sverige kommer det inte heller med den nya organisationen att finnas någon som är direkt ansvarig vid en krissituation.

I stället finns sedan den 31 mars i år Kansliet för krishantering, vars uppgift är att förbereda, larma och samordna krishanteringen i regeringskansliet. Kansliet lyder direkt under statsministern i Statsrådsberedningen. Men den lösningen blidkar inte kritikerna.

– Det är så dåligt att det inte är sant. Regeringen har valt att ignorera en helt enig försvarsberedning, säger socialdemokraten Håkan Juholt.

Myndigheternas revirtänkande och stuprörsfunktion är den enskilt viktigaste förklaringen till de allvarliga bristerna inom den svenska krisberedskapen, enligt Håkan Juholt. Ingen myndighet ska styras av någon annan – inte ens i en allvarlig katastrofsituation.

Samordning mellan myndigheter är en omvittnat knölig process, förklarar statsvetaren Eva Haldén. I täten för varje enskild myndighet finns tjänstemän på samma yrkesnivå som inte bara måste vilja samarbeta med varandra – de måste också tolka en krissituation på samma sätt för att en samordning ska kunna bli verklighet.

Enligt folkpartisten Allan Widman så skulle dock den lösning som bland andra Håkan Juholt och Annika Nordgren Christensen efterfrågar strida mot den svenska grundlagen.

– Det står klart och tydligt att ingen svensk myndighet har rätt att gå in och bestämma över en annan myndighet, säger Allan Widman.

Det som krävs är en tilläggsformulering i lagen, som definierar när och hur regeringen skulle kunna ge den här befogenheten. Och nu finns en möjlighet. Den nya grundlagsutredningen, som överlämnades till justitieminister Beatrice Ask i onsdags, öppnar för en sådan formulering.