Adjö globalisering – vi ses en annan gång

Förgången är den, euforin över globaliseringen. Det var inte så att politiker och näringslivet föresatte sig att sälja ett slags globaliseringsideologi till folken i väst. Den massiva möjligheten att plötsligt utvidga våra marknadsekonomier till andra länder infann sig bara, och det verkade så uppenbart att det var framtiden. Handel och fred, vem kan vara mot det? De som klagade hemmavid fick höra att detta var den nya tiden. Men nu har det kommit ytterligare en ny tid. Det råder inte fred, och att tro på handel über alles ses i dag som naivt. Att navigera sig igenom en värld som fortfarande är beroende av intensiv handel medan staters motsättningar snabbt tilltar, blir ett mästarprov för våra politiker – och företagsledare. 

Michael Treschow är globaliseringen förkroppsligad. När Kina på allvar började öppna sin ekonomi under 1980-talet var Treschow en ung stjärna på Atlas Copco. Deng Xiaopings beslut att genomföra olika kapitalistiska experiment i världens mest folkrika land var den bästa julklapp västvärldens affärsledare hade kunnat önska sig. De var vana vid Västeuropa, USA, Australien, Japan, Sydkorea och några länder till, och nu gick det plötsligt att göra affärer i Kina, på Dengs villkor förstås. Som så många andra affärsmän började Treschow resa dit.  

Men så, under åttiotalets allra sista månader och nittiotalets början, skedde ett ännu större under: regimerna bakom järnridån störtades och befolkningen ville ha både demokrati och bättre levnadsstandard. De fick bägge delarna, det sistnämnda genom att affärsmän (och enstaka affärskvinnor) nu begav sig till öst för att etablera sina företag i de nya marknadsekonomierna. Företagsledare hade plötsligt så många nya marknader att välja bland att man fick vara kräsen. Under tidigt nittiotal blev Treschow vd för Electrolux, och ett av de många företag han köpte upp i öst var Ungerns statliga kylskåpstillverkare, Lehel. Just det förvärvet minns han, för Lehel ägde också en djurpark som Electrolux därmed förvärvade. I dag är Lehel en av världens ledande tillverkare av köksutrustning. 

I dag tar vi sådana framgångshistorier, och själva globaliseringen, för givna. Det var kaotiskt, och i länder som Ryssland ofta rentav farligt, men länderna lyckades bygga upp marknadsekonomier som i dag fungerar väl. Faktum är att stora delar av världen har vunnit på globaliseringen, för sedan Kalla krigets sista dagar har största delen av världen verkligen anslutit sig till systemet med marknadsekonomi och intensiv utrikeshandel. Väst har vunnit genom lägre konsumentpriser och ökad försäljning i företagen. Öst och Kina har vunnit genom högre levnadsstandard och nya jobb. Länder som Vietnam har vunnit på att tillverka komponenter och produkter åt den världsomspännande ekonomin. ”Ingen har någonsin tackat oss,” konstaterar Mo Ibrahim, en sudanesisk entreprenör som startade mobilnät i stora delar av Afrika, i min bok Goodbye Globalization. Liksom Michael Treschow ingår han i bokens ensemble av intervjupersoner. 

Hur det gick till när globalisieringen kom till ville jag beskriva genom sådana människors liv och karriärer, för globaliseringen handlar om människor: dem som byggde globaliseringen och alla vi som upplevde den.  

Nu, mer än tre årtionenden senare, tar vi för givet att globaliseringen på nittiotalet lyckades och att alla har dragit nytta av dess enorma skörd. Tänk hur dyra smartphones skulle vara utan den världsomspännande ekonomin. Eller strumpor, för den delen. Så kallade vanliga människor i väst vann på globalsieringen genom lägre varupriser, men många av dem betalade också ett pris för den allmänna välståndshöjningen när deras jobb försvann till Östeuropa eller Kina.  

I den brittiska staden Smethwick, som en gång tillverkade komponenter till fabriker i hela världen, råder i dag en deppig stämning. Städer som denna, som förlorade på globaliseringen, har för det mesta inte funnit en ny identitet. Samma öde har drabbat Dayton i Ohio. Smethwick företräds i parlamentet av John Spellar, en Labour-man av den gamla sorten; Dayton företräds i kongressen av republikanen Mike Turner, som också är ordförande i Representanthusets underrättelseutskott. De bägge männen delar inte många åsikter, men båda anser att globaliseringen har gått fel. De båda ingår också i Goodbye Globlizations ensemble. 

Spellar och Turner är långt ifrån ensamma om att ha förlorat tron på globaliseringen. Faktum är att det i dag är svårt att finna någon politiker eller vanlig medborgare – eller ens någon företagsledare – som tycker att globaliseringen fungerar väl. Väljarna har tröttnat på en elit som fattar beslut långt borta från dem, företag i väst är oroliga över att Kina inte följer regler om immaterialrätt, handel och så vidare (det gick att förbise så länge kinesiska företag var futtiga och långt ifrån några riktiga konkurrenter), västpolitiker har insett att vi nu befinner oss i en konfrontation med Ryssland och Kina, en gång juvelerna i globaliseringens krona. Och Ryssland och Kina har gjort klart att de gör som de vill och spelar efter sina egna regler.  

Globaliseringen kollapsar, bit för bit. Det betyder inte mindre handel länder emellan; i stället betyder det mindre handel mellan länder som nu är rivaler eller fiender och mer handel med vänner. Vi behöver fler vänner, eller i alla fall handelskompisar, och då kan vi dessvärre inte propsa på att de ska ha demokrati av vårt snitt. 

I gasledningarna Nord Stream i Östersjön, ett av globaliseringens främsta projekt, deltog världens mäktigaste ledare och några av världens mest renommerade företag. Men ledningarna berörde även ”vanliga människors” liv. För invånare i den tyska orten Lubmin var gasprojektet en skänk från himlen, för Lubmin hade förlorat sin stora arbetsgivare och hade inget hopp om att någon större firma någonsin skulle vilja investera där igen. För fritidspolitikern Solveig Artsman på Gotland, där Nord Streams arbetslag höll till under byggnationen, var det hela ett farligt projekt. Hon och Lubmin-borna finns också med i boken.  

Det gör även Generation Z, som kommer att ha förmånen att bygga nästa globalisering. Den kommer att komma – och den kommer att bli bättre än den senaste. 

Toppbild: Nord Stream 1 i tyska orten Lubmin.

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC och aktuell med boken Goodbye Globalization. 

***

Läs även: Sjöfartens livsviktiga neutralitet är slut

Läs även: Den omoraliska stormakten Sverige