”Alla kulturer är inte lika bra”

Migrationsminister Johan Forssell sa till Aftonbladet i februari att ”Sverige kommer att vara ett mångkulturellt samhälle, för det är det i dag”. Han fick kritik av Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, som skrev på X att det är ”synnerligen aningslöst att kapitulera för mångkulturalismen”.

Forssell talar om ett mångkulturellt samhälle, medan Åkesson talar om mångkulturalism. Den ene talar om ett samhälle, den andre om en ideologi. De talar förbi varandra och tycks inte märka det. Och vad värre är, Forssell tycks inte förstå vad ett mångkulturellt samhälle är.

Forssell utvecklade sin syn i Aftonbladet: ”Vi har så stora grupper från olika delar av världen. Men vi ska bli mycket tydligare med att när man kommer till Sverige, då är det svenska lagar och värderingar och det svenska språket som gäller. Det har ibland funnits en bild av att man inte behöver anpassa sig efter det som är de svenska normerna och det har varit väldigt skadligt för Sverige, men det har också varit väldigt skadligt för många människor som har kommit hit och anstränger sig. Genom att ställa högre krav står vi också upp för de som gör rätt för sig.”

Han inser det tydligen inte själv, men migrationsministern argumenterar mot ett mångkulturellt samhälle. Samtidigt hävdar han att det är ett faktum att Sverige ser ut som det gör. Hur Sverige ser ut i dag är givetvis ett faktum, men hur det ser ut i framtiden beror på vad vi gör det till. Det kommer inte att vara mångkulturellt om det inte är det vi strävar efter, vilket Forssell själv säger att vi inte bör göra. Uppenbarligen förstår han inte, eller har kanske inte tänkt på, skillnaden på multietniskt och mångkulturellt samhälle.

I ett multietniskt samhälle har människor olika etnisk bakgrund och självfallet handlar det inte enbart om olika hud-, ögon- och hårfärger, utan de kan också bejaka skilda kulturella bakgrunder, samtidigt som det är en självklarhet att det är precis så som Forssell själv beskriver det; att svenska lagar, normer och värderingar styr det gemensamma.

I ett mångkulturellt samhälle lever däremot olika kulturer sida vid sida, där ingen kultur dominerar någon annan. Det är drömmen för den ideologi som kallas mångkulturalism. Men utanför drömmens värld är alla sådana samhällen antingen infernon av våld och ständiga motsättningar, eller också styrs de av en hårdhänt diktatur där en viss folkgrupp innehar makten på villkor att de låter andra leva i sina olika enklaver.

Sverige är på god väg att bli så. Med dagliga sprängningar och skjutningar, där en överväldigande majoritet av förövarna har invandrarbakgrund, ser vi det där infernot växa fram framför våra ögon. Och det enda maktmedlet samhället har att ta till för att stävja detta är hårdare insatser, vilket bäddar vägen för en mera totalitär stat.

Det är onekligen hårt att vakna upp till sprängningar och skjutningar när man drömt om en fredlig tillvaro där alla oavsett bakgrund lever i samförstånd. När drömmarna var som intensivast framhölls ibland det Osmanska riket som ett mångkulturellt paradis, där sedlarna hade text på flera språk och där en mängd olika minoriteter, religioner, språk och etniciteter levde sida vid sida. Det där utgjorde en oemotståndlig lockelse för många svenskar, uttråkade av Sveriges konsensuskultur. Att det Osmanska riket var allt annat än en liberal demokrati glömdes bort i de multikulturella drömmarna.

Övertygade om att det var nationella känslor och europeisk chauvinism som frambragte kolonialismen, slaveriet och Förintelsen ville man skapa en ny värld som skulle åstadkomma fred, mänsklig solidaritet, utplåna hat, fördomar och krig. I denna underbara tillvaro hade alla rätt att leva som man ville. Ingen kultur var bättre eller sämre än någon annan. Att säga att västvärlden hade åstadkommit något bra var detsamma som rasism.

Vi har alla sett de där exemplen på hur människor förnekat att det finns något som kallas svensk kultur; Mona Sahlin om ”midsommarafton och sådana töntiga saker”, Fredrik Reinfeldt om ”ursvenskt är bara barbariet” och Ingrid Lomfors ”det finns ingen inhemsk svensk kultur”. I stället trodde man på ”universella värden” och att det var ”berikande” att människor med annan kultur flyttade till Sverige.

Precis så sa Johan Forssell i SVT:s program 30 minuter; att det är berikande att vi är olika, att vi har olika högtider och religioner. ”Det där behöver inte vara ett problem så länge vi klarar av att förenas gemensamt under några väldigt viktiga värderingar”.

Problemet är att de där ”väldigt viktiga värderingarna” inte är så universella som man vill tro. De är i allra högsta grad ett arv som i olika utformning är gemensamt för västvärlden. De värderingarna har visat sig oerhört framgångsrika för att skapa ett bättre samhälle. Eftersom Forssell gillar att påpeka faktum, kan man lätt här konstatera ett faktum: Det är till länder med dessa värderingar som människor är villiga att riskera sina liv för att emigrera. Motsvarande folkströmmar går inte till Ryssland eller Kina. Länder i andra delar av världen – Japan, Sydkorea, Taiwan – som har anslutit sig till dessa värderingar, blomstrar.

Det måste finnas något i dessa värderingar som gör oss framgångsrika. Många tror att väst har fått dessa värderingar som ett resultat av framgången, men det är snarare så att vi är framgångsrika på grund av värderingarna. I så fall kan man inte säga att alla kulturer är lika goda. Och då blir talet om att Sverige har berikats av att invandrare har fört med sig sina kulturer hit inget hållbart argument. Därmed inte sagt att människor som invandrat till Sverige inte ska ha rätt att leva sina liv i frihet, att alla måste bli som Medelsvensson. Och därmed inte heller sagt att det enda alternativet till multikulturalism är en chauvinistisk vitmaktsideologi.

Det som har gjort vår civilisation så framgångsrik är, säger den ryskbrittiske komikern och debattören Konstantin Kisin, demokrati, frihet och äganderätt. Detta bör vi slå vakt om, men också vara stolta över. Den stoltheten är inte det samma som chauvinism, utan ett värdesättande av och en identifiering med det som gjort och fortfarande gör vår del av världen en bra plats att leva på.

Om detta torde för övrigt Johan Forssell och Jimmie Åkesson vara helt eniga.

Dan Korn är författare och samhällsdebattör

***

Läs även: Svensk kultur är en kaka med många ingredienser

Läs även: Om originalen som bevarar traditionerna