”Anklagelsen saknar grund”

En bedövande varm dag i mars 2001 satt jag i en bil i delstaten Unity i södra Sudan tillsammans med Ian Lundin, vd för oljebolaget Lundin Oil. Vi skulle bekanta oss med en väg som bolaget hade låtit bygga. Den sträckte sig drygt sju mil från Lundins basläger i byn Rubkona i sydostlig riktning till en plats vid namn Thar Jath där oljeriggen fanns. Mitt jobb var att göra ett reportage för SVT:s program Agenda om Lundin Oil, med anledning av de anklagelser som riktats mot bolaget.  

Vi stannade för att sträcka på benen och när jag ställde videokameran på stativet för att filma landskapet kom en märklig syn i sökaren. Några kortvuxna människor närmade sig. Det var tre barn. Klädda i uniformsskjortor. Dammiga och uppenbarligen trötta. En av dem hade en  kalasjnikov medan de två andra bar på en annan typ av tungt automatvapen som såg ut som gamla amerikanska M16.  

Pojken som gick i täten böjde ned huvudet och såg rakt in i kameran med hotfull blick.  

Jag hälsade på pojkarna med mina rudimentära arabiska fraser och ropade till mig Ian Lundin. Jag sa att jag måste få göra en kort intervju med honom i kameran. 

– Barnsoldater som bevakar oljefälten, hur känns det? frågade jag.  

– Bevakar oljefälten är en generalisering, svarade han. Jag har barn själv och att se barn i den här åldern som bär vapen är väldigt störande. 

Barnsoldaterna liknade svultna hyenor som patrullerade detta gigantiska, öde område. De tillhörde någon av alla de miliser som stred om makt och inflytande i oljeregionen. Några av Lundins lokalanställda som var med oss började prata med dem, skojade och rufsade dem i håret. Så där som man gör med barn ibland för att markera att man är ofarlig och vill väl.   

Just då och där kändes mötet med dem självklart och vid första anblicken okomplicerat. Men när jag hade stått och tittat på dem en stund drabbades jag av allvaret i situationen. När jag begrundade de här små dammiga trashankarna med sina stora vapen och trasiga flipflops förstod jag hur omoraliskt Lundin Oils projekt var. Pojkarna, som kanske var i tolvårsåldern, borde vara i en skola. Lära sig läsa och skriva, få en chans att växa upp med någorlunda rimliga livsvillkor. I stället stod de där och såg på oss med nyfikna barnaögon. Men vi hade inte tid att prata med dem någon längre stund, alla ville vidare. Att stå stilla på en öppen plats i ett krigsområde tillsammans med en väpnad grupp som kan dra på sig fientlig eld är ingen bra idé.   

Vad blev det av de där pojkarna? Råkade de i strid senare? Dog de i en ”skärmytsling” som det brukar kallas när stridande grupper drabbar samman med några få döda som resultat? Handlade incidenten om att försvara ett område där Lundin Oil behövde militärt skydd för att kunna leta efter olja?  

Lundins oljeäventyr i Sudan hade börjat några år tidigare. President Omar Bashir hade glädjestrålande öppnat kranen för att fylla det första tankfartyget. Det utfattiga Sudan skulle förvandlas till en ny ekonomisk maktspelare i Afrika med Kina som främsta kund. Det enda smolket i glädjebägaren var det evinnerliga inbördeskriget som hade pågått sedan 1983. Gerillan Sudan People´s Liberation Army, SPLA, hade tagit till vapen för att bekämpa den islamistiska regeringen i Khartoum. I den planen ingick att stoppa oljeutvinningen. 

Att krig pågick i den södra delen av landet hade dock inte hindrat Adolf Lundin, grundare av oljebolaget, att etablera sig där. Han var känd för sådana äventyrliga projekt. Sonen Ian försökte bagatellisera kriget i intervjuer. ”Vi ser det inte som ett riktigt krig”, sa han. ”Det är tribal, en massa stammar som springer omkring och slåss med varandra.”  

I omvärlden fanns det många som hade en annan uppfattning. Kristna lobbygrupper och hjälporganisationer verksamma i gerillakontrollerat område i södra Sudan var djupt kritiska till Lundin Oil och andra utländska oljebolag. Dessa sågs som allierade med regeringen eftersom Khartoum skulle ha sina procent av oljeinkomsterna. Att de pengarna till viss del skulle användas för att stärka krigsmakten rådde det ingen tvivel om. Många kritiker ansåg att Lundin Oil var delaktigt i kriget, på president Bashirs sida.  

Att lobbygrupperna och hjälporganisationerna så gott som undantagslöst stöttade gerillan SPLA som påstod sig vara både kristen och vänster väckte dock ingen kritik.    

Mötet med barnsoldaterna ägde rum under mitt andra besök i området. Jag hade varit i Rubkona drygt ett år tidigare och jobbat med en dokumentärfilm för SVT om oljeindustrin i Sudan och då fått kontakt med Lundin Oil som erbjöd ett besök då vägbygget skulle invigas.  

Det var stor fest i byn Rubkona. Ian Lundin var där tillsammans med regeringsfolk från Khartoum. Det rådde en stark känsla av förväntan, det var mycket tydligt att människor nu hoppades kunna få jobb, bryta sig ur den monumentala fattigdom som rådde på grund av kriget. Vi flög helikopter från Rubkona till borriggen, tur och retur. Landskapet var platt och öde. Det översvämmades av regn och flodvatten halvårsvis, det var därför Lundin Oil var tvungen att bygga en allvädersväg som skulle vara farbar året om.  

Men vägbygget kom av sig. Intensiva strider bröt ut i Unity State, strider som kom att kallas Peterkriget, The War of the Peters. SPLA-kommendanten Peter Gadets soldater attackerade milisledaren Peter Paars styrkor och striderna drabbade som vanligt de civila värst. Det beskrevs som en privat uppgörelse mellan de båda, en militär urladdning som saknade koppling till SPLA:s kamp mot regeringen.  

Vid återkomsten till Rubkona våren 2001 för den där bilfärden med Ian Lundin (vi tog helikopter tillbaka, så än en gång såg vi området från luften) hade striderna förflyttat sig längre västerut, vilket hade möjliggjort färdigställandet av vägen. Byns invånarantal hade vuxit enormt. Folk hade flytt undan Peterkriget och sökt skydd i Rubkona där det fanns en militärförläggning med regeringssoldater.  

Det som hade hänt mellan det första och andra besöket i Rubkona var att den brittiska kristna hjälporganisationen Christian Aid hade publicerat en rapport betitlad The Scorched Earth, den brända jorden. Den väckte enorm uppmärksamhet i Sverige. Lundin Oil pekades ut som delaktigt i folkfördrivning och mord på civila. Carl Bildt som satt i Lundins styrelse hamnade i ett aldrig tidigare upplevt blåsväder.  

Och Christian Aids anklagelser var skakande. ”Ögonvittnen berättar att regeringsstyrkor brutalt bereder väg för oljan på en ständigt växande yta. I ett område där ett nytt konsortium inledde prospektering i mars 2001 har 48 byar bränts ned och 55 000 personer fördrivits de senaste 12 månaderna. Utmed en ny väg (Lundins, reds anm.) i ett europeiskt oljebolags koncessionsområde finns, enligt ett ögonvittne, inte en enda by kvar.” 

Rapporten fick mig att häpna. Det Christian Aid beskrev var ju Peterkriget som inte hade något med vare sig olja eller vägbygget att göra. Och de 48 byarna som nämndes kan inte ha funnits i närheten av Lundins väg, det visste jag med bestämdhet eftersom jag hade flugit helikopter över den planerade och därefter färdigställda vägen tre gånger med ett års mellanrum. (Jag hade ju också åkt bil hela sträckan.) Trakten var inte beboelig på grund av de ständiga översvämningarna.   

Det enda som var sant i Christian Aids anklagelser var att 55 000 människor hade fördrivits. Men de kom från andra delar av delstaten och hade tagit sin tillflykt till Rubkona där regeringssoldaterna var inkvarterade. Hade lammen alltså sökt skydd hos vargen? Nej, det var SPLA de fruktade, och de fanns inte i Rubkona. 

Christian Aids rapport fick stort genomslag, bland annat beroende på att området det handlade om var så okänt för de flesta i väst. Kriget där var också okänt, få kunde redogöra för vilka som stred, var och varför. Det gick att hitta på nästan vilka fantasihistorier som helst om södra Sudan, utan att bli ertappad som lögnare.  

Andra organisationer hakade på med egna rapporter. Human Rights Watch, Amnesty International och Läkare utan gränser, MSF. De citerade varandra och var mycket likartade. År 2010 kom det som betraktas som den viktigaste rapporten, Unpaid Debt (obetald skuld) publicerad av nätverket European Coalition on Oil in Sudan, ECOS. Det var denna som fick den svenske åklagaren Magnus Elving att inleda en förundersökning mot Lundin Oil gällande medhjälp till grovt folkrättsbrott. Tisdagen den 5 september, ställs de tidigare direktörerna Ian Lundin och Alex Schneiter inför Stockholms tingsrätt i en historisk process som beräknas pågå i två år. 

Med ledning av det som jag har direkt kunskap om vill jag påstå att anklagelsen om mord och folkfördrivning i samband med vägbygget saknar grund. Åklagaren har av okunnighet eller mot bättre vetande låtit sig föras bakom ljuset av de kristna lobbygrupperna. Dessa ville driva bort de utländska oljebolagen som de såg som Khartoums allierade. De ville samtidigt stärka SPLA-gerillan. Det kanadensiska oljebolaget Talisman och det statliga malaysiska bolaget Petronas ansågs vara för stora byten. Lundin Oil var det svagaste djuret i flocken.  

Och planen lyckades. Lundin sålde sina tillgångar och lämnade landet. Det gjorde även Talisman som såg sitt börsvärde försämras på grund av all negativ publicitet kring oljan i Sudan.  

SPLA vann kriget, tack vare USA:s starka engagemang under ledning av president George W. Bush som backades upp av väckelsekristna amerikaner. President Bashir tvingades till förhandlingsbordet och den nya staten Sydsudan skapades med SPLA som regering.  

Men det är en annan, och ännu sorgligare historia. 

Bengt G Nilsson är aktuell med boken ”Lundin Oil och sanningen om södra Sudan”.

***

Läs även: Biståndspolitiken – en 50-miljardersbluff

Läs även: Så föder Ukrainas vapen Afrikas krig