Är en ny rättsskandal på gång?

Det processmaterial som Stockholms tingsrätt och Svea Hovrätt hade att gå igenom och pröva i målet mot Swedbanks tidigare vd Birgitte Bonnesen var oerhört omfattande. Som exempel har åklagarsidan åberopade vittnesförhör med sammanlagt 20 personer och lade fram 73 dokument av olika omfång som skriftlig bevisning. För att förstå målet bör man, enligt min mening, ha kunskaper i avancerade finansiella transaktioner i banksystemet, delvis med internationell anknytning, i detta fall främst Estland. I de allra flesta rättssystem i västvärlden gäller dock regeln jura novit curia, det vill säga ”domstolen känner lagen” och den avgör vilka rättsregler som är tillämpliga i det aktuella fallet. 

Ramen för en brottmålsprocess är åklagarens gärningsbeskrivning (se separat ruta), således inte brottsrubriceringen som i detta fall lyder: Grovt svindleri i första hand, grov marknadsmanipulation, i andra hand. Rättegångsbalken fastslår att hovrätten skall pröva samma sak som tingsrätten. Här gäller reglerna om instansordningen. Men Svea Hovrätt anger särskilt i sina domskäl i målet mot Bonnesen att den, med tanke på ändringarna i parternas talan (som beskrivs nedan), inte har prövat samma sak som tingsrätten. 

Jag har 50 års erfarenhet av processande i olika instanser och i olika mål och har under denna tid läst åtskilliga domar, men denna dom avviker enligt min mening i väsentliga hänseenden mot viktiga processrättsliga principer. Jag är samtidigt medveten om att hovrätten i stor utsträckning delat tingsrättens bedömningar; jag tänker då på åtalet för grov marknadsmanipulation och insiderbrott där den friar Bonnesen. Den fällande domen för svindleri vilar därför endast på två påstådda förhållanden, närmare bestämt vad Birgitte Bonnesen sagt till reportrar från Svenska Dagbladet och TT, och hur dessa uppfattat vad hon sagt och menat. 

I hovrätten har åklagaren ändrat yrkanden, grunden för talan, åberopade omständigheter och åberopad bevisning, i sådan grad att hovrätten inte har prövat samma sak som tingsrätten, något som hovrätten, enligt ovan, instämmer i. Till detta skall läggas att även försvaret har åberopat ny bevisning i hovrätten. Härigenom har Svea hovrätt satt instansordningen ur spel. 

Inledningsvis påpekades att åklagaren och domstolarna är bundna av gärningsbeskrivningen, men här har hovrätten i vissa delar varit ute i en yttre gråzon, och i andra delar klivit rätt ut i öknen. 

Att bygga så stor del av domskälen på vad mer eller mindre försåtliga, kunniga/okunniga, kritiska och/eller aggressiva reportrar har pressat Birgitte Bonnesen att säga under stor tidspress och i övrigt under för henne pressade förhållanden, och samtidigt hänvisa till vad utomstående har sagt till dessa journalister om hur de har uppfattat Bonnesens svar, anser jag vara direkt förkastligt och dessutom unikt i svensk rättstradition. Jag tänker närmast på tv-programmet Uppdrag Granskning som jag menar lockade Bonnesen i en fälla genom vilseledande uppgifter.  

Även när hovrätten bedömer de ekonomiska konsekvenserna för aktieägarna och andra intressenter i Swedbank är man ute på djupt vatten. De dramatiska kursfallen berodde enligt min mening i allt väsentligt på det så kallade mediedrevet. Hovrätten borde lämnat sina spekulationer om värdet på aktierna i Swedbank vid olika tillfällen till professionella bedömare. Den omständigheten att Birgitte Bonnesen fick sparken av Swedbanks styrelse är heller inget bevis på att hon agerat olagligt eller oetiskt. Det bör snarare ses som en eftergift åt marknaden och som ett försök att visa handlingskraft och att få arbetsro i banken. Detta kan inte hon lastas för. Det finns åtskilliga motsvarande exempel i närtid. 

I processmaterialet finns även en hel del oberoende uttalanden och utlåtanden om Birgitte Bonnesens hederlighet, saklighet och trovärdighet i övrigt. Hennes rättrådighet och hederlighet lyser klart, i vart fall i mina ögon. Hon har ständigt haft bankens bästa och bankens renommé för ögonen och satt sig själv i sista rummet. Detta borde hovrätten ha beaktat när den konstruerat ett uppsåtligt förfarande från hennes sida.  

Jag är medveten om att det är mycket svårt att få prövningstillstånd i Högsta Domstolen. Endast 3 till 5 procent av sådana ansökningar leder till att tillstånd beviljas. Själv har jag bara lyckats med detta tre gånger. 

Störst chans till prövningstillstånd bedömer jag att det så kallade prejudikatintresset har, alltså det som enligt lagtexten är ”av vikt för ledning av rättstillämpningen ”. Hovrättens dom har ” slagit ner som en bomb ” bland ledande befattningshavare, inte bara hos bankerna, utan också hos många stora noterade bolag. Vad får de säga eller inte säga? Och vad måste de röja för att inte riskera att åka i fängelse? Ett avgörande i högsta instans här skulle vara mycket välkommet, och dessutom fylla ett vacuum på området och tydliggöra tidigare avgöranden i underdomstolarna. 

Rättsskandaler inträffar emellanåt i alla västerländska rättssystem. Den senaste i Sverige som jag kan komma på är det så kallade vargjaktmålet mot skogsindustrimannen, jägaren och viltvårdaren Karl Hedin. 

Låt oss slippa en ny sådan rättsskandal. 

Fotnot: Magnus Ullman är advokat med 50 år i yrket. Han har inga kopplingar till parterna i denna process. 

***

Läs även: Bottennapp för Bonnesen

Läs även: Rysk korruption i bakgrunden till Swedbank-rättegång