Är livet meningslöst?

Många höjde ögonbrynen nyligen när analysföretaget Kairos Future presenterade sin genomgång av långtidsstudien ”Svenskarna, samtiden, framtiden”. Inte nog med att majoriteten av befolkningen anser att utvecklingen i både Sverige och omvärlden är på väg åt fel håll. Även andelen som beskriver sina liv som ”innehållsrika” har på två decennier sjunkit dramatiskt, från 85 till 56 procent.  

Och allra mest anmärkningsvärt: Andelen svenskar som beskriver sina liv som ”meningslösa” har under samma tjugoårsperiod fyrdubblats. Var tredje man i åldrarna 18 till 30 år tycker så om sitt liv. 

Den här typen av resultat sätter igång en hel del funderingar. Kairos Future pekar i riktningen mot sekularisering, ensamhet och sociala medier för att förklara de dystra siffrorna. Grundaren Mats Lindgren säger till Sveriges Radio att vi i Sverige inte längre tror på något som är större än oss själva, att vi inte umgås lika mycket som förr i ”verkliga livet” och att sociala medier har gjort det lättare att jämföra våra liv med andras. 

Om vi börjar med det senare är det vid det här laget många som har pekat på sociala medier för att förklara ungdomsgenerationens psykiska ohälsa. Den amerikanske socialpsykologen Jonathan Haidt var tidigt ute och talade om att kurvorna började peka brant uppåt i samma veva som många tonåringar fick sina första smartphones runt år 2007.  

Sedan dess har Haidt fortsatt att studera saken. Nu senast genom att initiera en diskussion om den statistik som säger att unga med högre konsumtion av sociala medier än snittet tenderar att utmärka sig även i fråga om depression. En viktig orsak torde vara den press som uppstår i mötet med de ”perfekta fasader” som präglar många bilder på Instagram, Snapchat och liknande. Som Kairos Future sammanfattar det hela: ”När människor bombarderas med influencers och även bekantas skildringar i sociala medier är det sällan den gråa vardagen som visas upp.” Det är lätt att i den kontexten uppleva sig som en förlorare. 

Den grupp som framstår som hårdast drabbad av depression kopplat till sociala medier är unga flickor, och allra tydligast flickor med progressiva värderingar. Enligt Jonathan Haidt kan detta ha sin förklaring i det narrativ som dominerar dagens woke-rörelse, som betonar den enskildes maktlöshet i mötet med förtryckande strukturer och en till stora delar hotfull omvärld. Om man ständigt matas med budskapet att man är i underläge och saknar förmågan att förändra sina egna omständigheter är det ju inte konstigt om man mår därefter. 

Å andra sidan var det inte flickorna som utmärkte sig i Kairos Futures ovan refererade undersökning, utan pojkarna. Här tycks det i stället vara ensamheten och de bristande sociala färdigheterna som är de avgörande faktorerna. Mats Lindgren lyfter fram det faktum att unga män ofta har svagare sociala nätverk än den genomsnittliga kvinnan i samma åldersgrupp. 

Den faktor som har störst tyngd på det rent existentiella planet är dock den som har med individens plats i tillvaron i stort att göra. Harry Martinson beskrev i sin diktsvit Aniara en tillvaro där mänskligheten var på väg ut i tomma intet, en resa ”utan mål och spår”. Är det detta som många av Sveriges ungdomar upplever som sin lott i livet? Är det i så fall detta som är förklaringen till mycket av den upplevelse av meningslöshet som ”Svenskarna, samtiden, framtiden” blottlägger? 

Klart är att den globala undersökningen World Values Survey under lång tid har placerat Sverige i ytterkantspositioner både på skalan ”sekulära–rationella värderingar” och på skalan ”värdering av självförverkligande”.  

Annorlunda uttryckt: Sverige är världsledande i fråga om såväl sekularisering som individualism. Och frågan är ju då om inte dessa saker hänger ihop. Både sekulariseringen och individualismen kan sägas utgå ifrån tanken att individen inte är en del av något större. Det finns helt inte någon större berättelse, inte någon övertygelse om vårt ursprung eller mål, som kan sätta in vår vandring här på jorden i ett större sammanhang än oss själva. Ideologierna är döda, religionerna är döda, nationalgemenskapen är död…  

I bästa fall har metanarrativen ersatts av de mindre gemenskaper och subkulturer som ingår i det större samhällsbygget – de som utgår från exempelvis ett fritidsintresse eller en religiös tillhörighet, eller varför inte en klan eller en socioekonomisk grupp. Men i värsta fall är det bara individen som står ensam kvar – ett fragment i den stora helheten som likt Harry Martinsons rymdskepp flyter omkring i en tillvaro utan mål eller spår. 

Till detta kan läggas att klimatkrisen, det försämrade ekonomiska läget, Putins krig i Ukraina med mera bidrar till en domedagsstämning som sätter spår inte minst i den unga generationen. Men märk väl: eftersom religionen samtidigt har lyfts ut ur ekvationen är det en domedag utan någon Domare att sätta sitt hopp till. Något som i praktiken innebär att både frälsningen och domen måste läggas på våra egna – eller snarare de ungas – axlar.  

Kan det vara här som vi finner en av huvudorsakerna till vår tids höga tonläge i den offentliga debatten? När man förr talade om att vara innanför eller utanför den religiösa gemenskapen, talar man i dag om att vara innanför eller utanför åsiktskorridoren. Eller att befinna sig på rätt sida av historien… Medan den som hamnar på fel sida av dessa indelningar utsätts för en deplattformeringsiver vars nitiskhet inte står den medeltida inkvisitionen långt efter. 

Klart är att individualismen, med tillhörande hyllning av den enskildes ohämmade självförverkligande, bär på flera mycket påtagliga baksidor. På ett filosofiskt plan väcker den frågan om det verkligen är tillräckligt att – som många sekulariserade svenskar hävdar – söka sig en mening i livet, trots att man förnekar att det skulle kunna finnas någon objektiv mening med livet. 

Det minsta vi borde vara överens om är att individualismen inte är ett fullgott svar på de frågor som existensen här på jorden konfronterar varje ärlig sökare med. Om detta vittnar inte minst den yngre generationen svenskar. 

Olof Edsinger är generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen 

***

Läs även: Monika Fagerholm: "Ett under att jag blev fri från spriten"

Läs även: Henrik Jönsson: "Vem fan vill duga som man är?"