Är vapen eller nedrustning och samarbete till fred?

Replik på Lars Ångströms text Fredsrörelsen sviker Ukraina:

När Per Anders Fogelström i slutet av 1950-talet förordade omläggning av försvaret till ett ”ambulanskår” för u-landshjälp blev det inledning till en ny epok för svensk fredsrörelse. Snart fick Sverige folkrörelser som drev igenom nej till svensk atombomb och ett biståndsmål på 1 procent. Böcker som Hans Palmstiernas Plundring, svält, förgiftning gjorde det allmänt vedertaget att vårt eget land var delaktigt i att skapa de problem som världen led av. Under Fogelströms långa ledarskap förnyades Svenska Freds och ett idéprogram kunde antas med ”Fred kan varken skapas eller upprätthållas med militära maktmedel” som den första parollen.

I sin kritik av Svenska Freds och andra fredsorganisationer väljer Lars Ångström en motsatt linje. Fred ska byggas med vapen. Han ansluter sig därmed till NATO-generalsekreterare Jens Stoltenbergs syn. Bara genom att fredsorganisationerna överger sin icke-våldshållning och att alla sluter upp bakom de eniga riksdagspartiernas stöd till vapensändningar till Ukraina kan freden bli möjlig. Med militärt våld ska Ryssland tvingas till villkorslöst tillbakadragande.

Det är bra att den linje som hela riksdagen och nästan all massmedia står bakom får ett historiskt och principiellt försvar från en tidigare ledande kraft i Sveriges och världens äldsta fredsorganisation. Därtill en av initiativtagarna till aktionsgruppen Ryssland ut ur Ukraina. Det öppnar för en offentlig debatt om den rådande politikens bakgrund och hållbarhet över en längre tid. Därtill vilken roll folkrörelser som vill verka för fred bör ha.

Ångström framhäver den utveckling som Svenska Freds inledde ”under mitt ordförandeskap”. En generation tillträdde som fokuserade på kampanjer mot Sovjets invasion av Afghanistan, mot svenska vapenexport, kärnvapennedrustning och frihet för européer och under 1990-talet ett nytt idéprogram som förordade militärt våld i vad som kallades ”fredsinitiativ” för att förhindra folkmord. I stället för den etablerade termen gemensam säkerhet där grundtanken är att ta hänsyn till varandras säkerhetsintressen lanserade idéprogrammet en ny term som betydde motsatsen, säkerhetsgemenskap. Tanken var att demokratier började mellan sig att skapa säkerhet och en teori om att demokratier inte startar krig med andra, eller som titeln till programmet ger sken av ”Skapar demokratier evig fred?”. Det är långt bort från idéprogrammet från Fogelströms epok där en av parollerna var ”fred förutsätter kamp mot militarism, miljöförstöring, utsugning och imperialism”.

I praktiken slutade den förnyelse Ångström och andra ville ge sitt stöd i ändlösa krig medan land efter land och hela regioner lades i ruiner. Svenska Freds menade att Sverige måste vara med och kriga i Afghanistan. Om Ångström får sin vilja igenom kommer Svenska Freds också att stödja vapenexport till Ukraina.

Den linje som blivit dominerande i Sverige i dag är att särskilja européer som särskilt angeläget att med all militär, humanitär och ekonomisk kraft ge sitt stöd. Samtliga riksdagspartier sluter upp bakom en sådan syn i bakgrundsanalysen till Sveriges NATO-ansökan. Folkrättsbrott och militär aggression i stor skala som demokratiska rika länder står bakom är inte något som oroar utan bara om det är Ryssland som för angreppskrig i Europa. Ångströms och riksdagspartiernas syn skiljer sig radikalt från Fogelströms folkrörelsesyn om vikten av att ta från militära medel för att ge stöd till alla oavsett hudfärg.

Det skeende som Ångström beskriver för att motivera sin hållning förfalskar historien. För honom är det först efter att Putin tillträtt som ”ryska folket tillgångar plundras”. I själva verket så etablerades det system som drev fram denna plundring under den tid som Ångström beskriver som positiv med ord som stöd till demokratiutveckling och ökad handel. En tid när Väst genom manipulering av val stöttade Jeltsin för att genomdriva chockterapin. I plundringen deltog både västliga och ryska kapitalägare medan länder med USA i spetsen såg till att utvecklingen skulle ske så kaosartat som möjligt och inte använda de dämpande åtgärder som kom Polen tillgodo i en liknande situation. När Ångström söker senarelägga plundringen och därtill undviker att nämna att väst deltog i den gör han våld på realiteterna.

Ångström är fast i en nyliberal dröm där politik skiljs från ekonomin och naturens förutsättningar. Denna dröm som han delade med framgångsrika generationskamrater tycks ha segrat totalt. Allt vad man ville uppnå har nu stöd från stora massmedier och alla riksdagspartier med Vänsterpartiets Dadgostar och Sjöstedt i spetsen som kräver att all vapenexport ska gå till Ukraina medan palestinierna lämnas åt sitt öde. Enligt Ångström är det Svenska Freds som är fyllt av självmotsägelser och inte riksdagen och regeringens poltik. Detta tillsammans med för honom närmast obegripliga fredsrörelser där röster som förordar eld upphör och fredssamtal får komma till tals när alla vet att det är bara vapnen som ska tala.

Det är svårt att se på Ångström och samtliga riksdagspartiers uppbackning av att alla militära, ekonomiska och humanitära resurser ska sättas in när det gäller ”Europa” men inte Palestina som annat än genomsyrat av rasism. I riksdagens eniga bakgrundsanalys till NATO ansökan står ”Den ryska ledningen har visat att den är beredd att använda militärt våld för att nå sina politiska mål i länder även längre bort från Ryssland, som exempelvis i Syrien”. Detta som om inte rika västliga demokratier är beredda till att göra samma sak och gjort det i större skala. Den rasistiska cynismen är här skriande. Vi ska ansluta oss till den rika världens militära allians som skrivit in i sin strategi att den anser sig ha rätt att betrakta hela världen som sin intressesfär och gör det gång på gång med militärt våld därför att Ryssland i mindre skala och mer senkommet gjort samma sak.

Till och med EU:s utrikespolitiske talesperson Borell har börjat inse att väst håller på att förlora allt anseende för sina rasistiska dubbla måttstockar. Det är inte länge sedan han kläckte ur sig att Europa är en trädgård där ”allting fungerar” med den bästa kombinationen av politisk frihet, ekonomiskt välstånd och sociala sammanhållning som mänskligheten haft förmågan att skapa” och det mesta som finns där utanför är en djungel varifrån en invasion kan komma. Något som väckte berättigad avsky i globala Syd och hos freds-, solidaritets- och antirasistiska rörelser. I dag låter Borell radikalt annorlunda. ”Om de nuvarande globala geopolitiska spänningarna fortsätter att utvecklas i riktning mot 'väst mot resten', riskerar Europas framtid att bli dyster. Eran av västerländsk dominans är verkligen definitivt slut.”

Det borde den ha varit redan när Fogelström, Palmstierna och andra under 1960- och 70-talet formulerade vikten av att stå upp för en annan världsordning och utvecklingsmodell än den rådande. Att göra en annan värld möjlig som sätter stopp för miljöförstöring och där alla människor är lika värda. Fredsrörelsen kom i stället att dela upp sig alltmer i tre linjer som kom i konflikt med varandra. På ena sidan Ångström och andra som ville föra fredsrörelsen bort från ett bredare perspektiv och samarbete för en jämlik värld till att bli en lobbyorganisation i enstaka fredspolicyfrågor i en riktning allt tätare på västvärldens syn på världen. På den andra sidan en lika ideologiskt trångsynt linje som också började alltmer betona geopolitiken och antiimperialism med kritik av USA som riktmärke. Mellan dem Kvinnor för fred som arbetade vidare utifrån Fogelström och andra synsätt. Till namninsamlingen med budskapet Barnen behöver generalernas klöver samlades en miljon namn in bara i Danmark. Den kvinnliga fredsrörelsen gick från dörr till dörr när de inte marscherade till Paris, Moskva eller Washington i protest mot alla kärnvapen.

Det är en sådan linje utan dubbla måttstockar och som är den enda hållbara för fredsrörelsen. Den ryske krigsmotståndaren Boris Kagarlitskij är här ett föredöme. Han fördömer det ryska angreppskriget mot Ukraina vilket gjort att han satts fem år i fängelse. Men han frågar sig också vilket samband kriget har med möjligheter att stoppa den globala uppvärmningen. Hans svar är att nog den ryska befolkningen kan acceptera åtstramningar i energislöseriet om de inte ensamma ska betala för den omställning som behövs. Samhällseliten i Ryssland menar han kan däremot bara tänka sig lösningar som betalas av den breda folkmajoriteten. De socio-ekonomiska spänningarna i Ryssland söker eliten lösa genom uppslutning bakom aggressionskriget mot Ukraina medan de skjuter miljöproblemen framför sig.

Samhällseliten i väst har samma inställning som den i öst menar Kagarlitskij, att lösningen på klimatfrågan är att alla utom de själva ska betala för den gröna omställningen. Både den breda folkmajoriteten, länderna i Syd och Ryssland med sänkta priser för fossila bränslen ska stå för kostnaderna. I dag är den ryska befolkningen passiv men de underliggande motsättningarna stora. En förändring kan komma och den kan komma i stora steg och snabbt med återverkningar på många håll. De underliggande är också stora i Väst för att inte tala mellan Nord och Syd som nu även Borell uppmärksammat.

Samhällseliten i både Ryssland och Väst, eller vad Kagarlitskij i bägge fallen kallar oligarker ser gärna som Ångström att lösningen är mer vapen och att den nuvarande socio-ekonomiska ordningen vidmakthålls. Vi som arbetar i Fogelströms och fredsrörelsens anda lägger i stället vikt vid samarbete över gränserna för nedrustning för välfärd och miljö.

Är då inte det en linje som saknar den insikt i realiteter som Ångström efterlyser när han menar att den enda vägen nu är ytterligare vapensändningar till Ukraina och varje önskan om vapenvila är att gå Rysslands ärenden. Det går lika gärna att vända på saken. I dagsläget är det inget som talar för att Ryssland är intresserat av vapenvila då de anser sig ha framgångar på slagfältet. De som likt FN:s generalsekreterare rest uppmaning till vapenvila och fredssamtal i alla pågående krig i Ukraina och på andra håll har gjort det utan gå någon parts ärenden. Om man hörsammar uppmaningen är upp till berörda länder.

De ökade spänningarna vi ser runtom i världen i dag behöver förr eller senare bemötas med avspänning och samarbete oavsett vad vår åsikt är om vapen ska skickas till Ukraina eller inte. Folkrörelsers roll är att gå i förväg och bygga de broar som behövs. Det kan inspirerar till vägran att delta i ett orättfärdigt krig och växande insikt om att kraftigt ökade militärutgifter i alla delar av världen går ut över sjukvård, skola och klimatomställning. Det är något många av oss i solidaritets-, miljö- och fredsrörelsen vill verka för och gärna diskuterar. Välj tid och plats!

Här kan du läsa Lars Ångströms text.

Tord Björk är aktiv i miljörörelsen sedan Stockholmskonferensen 1972, rådsmedlem i Internationella fredsbyrån och World Social Forum samt medgrundare till Nätverket folk och fred. 

***

Läs även: Fredsrörelsen sviker Ukraina