Även yttrandefriheten har gränser 

Demokratin förutsätter yttrandefrihet. Ändamålet med yttrandefriheten enligt regeringsformen (RF) har alltid varit att möjliggöra den fria åsiktsbildning som det demokratiska samhället vilar på.  

Sätt in det i en konkret verklighet. Påskupploppen förra året. Ett besinningslöst raseri, kanske inte så mycket för att koranen brändes som av det faktum att polisen stod som en skyddande mur runt koranbrännaren. Paludan försvarad av polis. Våldsmonopolet i den svenska statsmakten mot islam. Ingen där närvarande kunde förstå det som försvar av yttrandefriheten. Det var något oerhört. Protesterna spreds över världen. 

Reaktionerna är desamma i muslimska länder nu, efter att copycat-skändare härom veckan grisat ner koranen utanför moskén på Söder (och i veckan vid irakiska ambassaden i Stockholm): Sverige sätter återigen in ordningsmakten till synes för kränkaren och mot islam. Samma ursinne i den muslimska världen och Sveriges ambassad i Bagdad nedbränd. 

Jag förstår inte heller. Jag håller med Erdogan: Att bränna koranen är inte yttrandefrihet.  

Ändå var det så det sågs. Paludan reste land och rike kring och skvätte tändvätska på koranen för att få den att ta sig. En synbart belåten advokat, väl bekant med lagar och paragrafer, kunde så ofta han ville mobilisera stora polisstyrkor för – vadå? Protest? Mot islam? Just tändvätskan säger något om futtigheten. Den trivialiserar den gudomliga rätt som själva arrangemanget med kravallstaket och insatsstyrkor annars kunde frammana.  

Polisen är den instans som hanterar tillståndet att demonstrera. Det har de gjort slentrianmässigt. De har agerat som om ”yttrandefrihet” var ett entydigt begrepp inför vilket man bara böjer sig rakt av. De använde sig inte av alla de möjligheter de har i grundlagen att granska vad som faller innanför eller utanför grundlagens skydd. De borde ha ägnat en liten tanke åt ”yttrandets” form i kombination med mötets form. Nu har de ett svårt läge av många skäl. Nya koranbrännare väntar på besked. 

Polisen försökte till slut stoppa Paludan. Men förvaltningsrätterna i Göteborg, Malmö, Uppsala, Falun och Stockholm kom alla fram till att polisen inte kunde neka honom att göra sin grej. Kammarrätten i Stockholm instämde.  

Domstolarna dömde enligt den underordnade ordningslagen (OL). Polisens skäl att säga nej till Paludan var att de inte hade tid (med sådant?), att de inte hade folk att sätta in, inte hade haft nog med tid att begrunda ansökan. Domstolen svarade att de fick ta sig tid, att de fick begära in förstärkningar, att det inte fanns något i lagen om tidsgränser för när ansökan skulle vara inne. 

Sett till grundlagen, RF, tar domarna inte hänsyn till den konkreta verkligheten här och nu. De är mer eller mindre mekaniska eftersom yttrandefriheten får begränsas bland annat med hänsyn till rikets säkerhet enligt 13§ RF. Likaså får mötes- och demonstrationsfriheten begränsas av hänsyn till rikets säkerhet, 14§ RF. Det är fallet i Sverige i dag. Vi har ett förhöjt säkerhetsläge. 

Thomas Bull, justitieråd och ledamot i Högsta Förvaltningsrätten kan inte gå in i den politiska debatten, men hans avhandling finns att tillgå: ”Mötes- och demonstrationsfriheten”, från 1997. Den resonerar utförligt om vad yttrande-, mötes- och demonstrationsfrihet faktiskt är. 

Definitionen av yttrandefriheten styr definitionen av de andra opinionsfriheterna. De går i varandra. Yttrandefrihet är ”frihet att i tal, skrift eller bild eller på något annat sätt” meddela sig och göra sig sedd och hörd i andras medvetande. Yttrandena ska föra fram upplysningar eller uttrycka tankar, åsikter och känslor. De ska vara begripliga för åhörarna för att omfattas av grundlagsskyddet. ”Upplysningar” anger att yttrandena ska förmedla någon form av fakta. Symboliska yttranden i form av handlingar är skyddade, men bara om de uttrycker något begripligt. Människor som protesterar i en levande kedja är en sådan begriplig symbol.  

Wow, får man lust att säga. En skönare beskrivning av vad demokrati är får man leta efter. 

Det finns ingen entydig definition av mötesfriheten mer än att det är möten där ”upplysning” och ”meningsyttring” har skydd. Thomas Bull är främmande för att se möten med religiöst innehåll som åsikter: det ”synes inte naturligt” att tala om religiösa utsagor som fakta. Åhörarna är där för ett känslomässigt utbyte. 

Demonstrationsfrihet är en av demokratins hörnstenar som medborgarna fritt ska kunna begagna sig av. En ensam person kan demonstrera. Thomas Bull återkopplar till yttrandefriheten. Om yttrandet har en form som för den vanlige betraktaren förstås som uttryck för en åsikt eller känsla, är det grundlagsskyddat. Att bränna en flagga i protest mot regeringens politik är skyddat av demonstrationsfriheten. Att bränna en koran kan inte förbjudas enbart för att den sårar vissa personers känslor, säger professorn i filosofi, Per Bauhn. Det kan heller inte betraktas som hets mot folkgrupp. Muslimer är ingen folkgrupp.  

Gränsen går inte vid det som förargar, utan vid det som konkret skadar. Obekväma personer ska inte kunna skrämmas till tystnad med straffhot. De som har åsikter som avviker från det allmänt accepterade ska inte behöva idka självcensur. Det finns inga kvalitetskrav på yttrandena. De kan i princip vara hur oövertänkta, osammanhängande eller motbjudande de vill. De behöver inte vara värdefulla för samhället.  

Då är det som om yttrandefriheten står på koranbrännarnas sida. Det vill säga om man bortser från de återkommande kraven på sakinnehåll och vilja att kommunicera. Om man bortser från att yttrandefriheten ska förmedla ”upplysning”. Om man bortser från försvaret för ett fritt sökande efter sanning, ett fritt utbyte av idéer. Om man bortser från yttrandefrihetens långa historia ända tillbaka till 1700-talet, inspirerad av de nya rationalitetsideal som spreds i Europa. Om man bortser från det ansvar och omdöme som yttrandefriheten förutsätter.  

Det fula, skitiga och elaka går dock att vända ut och in, visar det sig, och göras till något värdefullt. Det obehagliga tvingar oss att lära oss tolerans medan det konforma svetsar ihop oss i intolerans. Den som är öppen för yttranden av alla slags innehåll svarar därför mot yttrandefrihetens syn på människan som självständig och rationell.

Om syftet med sammankomsten varken handlar om sökande efter sanning, fritt utbyte av idéer eller politisk och religiös öppenhet utan mera verkar vara att ställa till bråk borde ordningsmakten förhöra sig mera noggrant om art och utformning. Den ger tillståndet, inte regeringen. Ingen kan få mig att tro att missbruk av yttrandefriheten kan försvaras.

***

Helena Rivière är fri skribent, debattör och tidigare riksdagsledamot för Moderaterna. 

Läs även: Sofie Löwenmark: Bränn inte vår yttrandefrihet

Läs även: Sakine Madon: ”Vi är inne på en farlig väg”