Ayatollornas skott i foten

Mellanösterns geopolitiska karta ritades om ännu en gång när Iran angrep Israel den 13 april. Många decenniers skuggkrig övergick då till en direkt militär konfrontation mellan ärkefienderna. Israels vedergällning kom en dryg vecka senare med ett anfall mot en luftförsvarsanläggning i Iran, associerad med landets kärnvapenprogram.

Irans attack inkluderade, enligt den israeliska försvarsmakten, 180 explosiva drönare och 150 ballistiska- och kryssningsrobotar, vilket kränkte flera länders luftrum. Det jordanska flygvapnet sköt ned iranska objekt och bidrog för första gången i Mellanösternkonfliktens historia till det aktiva försvaret av staten Israel. Saudiarabien, som saknar officiella relationer med Israel, rapporteras också ha spelat en roll i insatsen under amerikansk ledning. 

Men hur kommer det sig att Israels forna ärkefiender, som riktat återkommande kritik mot Gazakriget, ändå deltog i landets försvar? Det har under en längre tid pågått ett proxykrig i Mellanöstern mellan de regionala stormakterna Saudiarabien och Iran. Rivaliteten började för fyrtio år sedan, efter shahens fall 1979, när den shiitiska ayatollaregimen förvandlade Iran till en religiös diktatur och började exportera sin "islamiska revolution" till grannländerna. Konflikten skärptes efter att Iraks diktator Saddam Hussein störtades 2003 och Iran började påverka det politiskt försvagade grannlandet. I dag lyder vissa shiamuslimska milisstyrkor i Irak – däribland Imam Ali-bataljonerna och Badrorganisationen – i praktiken under det iranska revolutionsgardet. Detta trots att grupperingarna formellt ingår i Iraks väpnade styrkor. 

Utvecklingen det senaste årtiondet – med krig i Syrien, Irak, Libanon och Jemen – har öppnat vägen för ett ökat iranskt inflytande i regionen. De sunnimuslimska staterna ser detta som ett allvarligt hot mot sina egna nationella intressen. Upptrappningen av inbördeskriget i Syrien 2012 gav Iran möjligheter att stärka sitt regionala grepp. Diktatorn Bashar al-Assad omfamnade ayatollorna trots att han leder det sekulära Baathpartiet. När den väststödda Fria Syriska Armén (FSA) utmanade al-Assad, blev Irans militära stöd avgörande för Assad-regimens fortlevnad. Teheran stöttade den syriska ekonomin med mångmiljardlån och oljeleveranser. I bakgrunden fanns Vladimir Putin som står både al-Assad och mullorna nära. Denna oheliga allians måste tas i beaktande om man ska förstå det pågående Gazakriget.

I Jemen, strategiskt placerat på den arabiska halvöns sydspets vid inloppet till Röda havet, kontrollerar den Iranstödda Ansar Allah, mer känd som Houthimilisen, stora delar av landet. Rebellerna har kämpat mot styrkor som stöds av Saudiarabien och Förenade Arabemiraten och förvandlat ett lokalt inbördeskrig till en regional konflikt. Houthierna har under Gazakriget börjat attackera Israel och den internationella fartygstrafiken i Röda havet, genom vilket omkring 15 procent av den globala handelsvolymen till sjöss passerar.

I Libanon stöds den av EU terrorstämplade shiitiska Hezbollahmilisen av Iran, som sägs ha en arsenal på 100,000 raketer och förmåga att mobilisera lika många soldater. När Hizbollah avfyrar raketer från södra Libanon mot norra Israel använder de iransktillverkad utrustning. Sedan den 7 oktober har omkring 100,000 israeler och libaneser som bor i gränsområdena tvingats fly sina hem.

En vanlig missuppfattning är att konflikten mellan Israel och Hamas är lokal och endast har att göra med en framtida statsbildning för palestinierna. Hamas hade inte vågat anfalla Israel den 7 oktober utan full uppbackning från Teheran. Det faktum att rörelsen är sunnimuslimsk, sprungen ur det Muslimska brödraskapet, överbryggas av det gemensamma målet att utplåna Israel. Att den palestinska befolkningen lider som följd bekymrar varken Hamas eller Iran.

Av alla utmaningar som staten Israel har stått och står inför anses Iran alltså utgöra ett existentiellt hot. Regimen har intensifierat stödet till sina proxygrupper under Gazakriget som i dag utgör vad Iran kallar en ”motståndsaxel”, understödd av revolutionsgardet och dess elitförband för utrikesoperationer, Jerusalemstyrkan (även kallad Quds-styrkan). Terrorgrupperna och proxymiliserna agerar i enlighet med regimens intressen i utbyte mot politiskt, ekonomiskt och militärt understöd. Detta politisk-militära block verkar för att marginalisera inflytandet från vad den islamistiska regimen betecknar som ”den store satan”, USA, ”den sionistiska entiteten”, Israel och de sunnimuslimska länderna i regionen.

De av USA initierade Abrahamavtalen mellan Israel, Förenade Arabemiraten, Bahrain, Marocko och Sudan inledde en historisk fredsprocess som marginaliserade Irans inflytande i regionen. Trots att Saudiarabien fortfarande inte erkänner Israel och länderna aldrig har haft formella diplomatiska förbindelser, delar de – tillsammans med sunnimuslimska stater som Egypten och Jordanien – gemensamma säkerhetspolitiska intressen.

Saudiarabien och Israel uttryckte optimism inför ett möjligt fredsavtal före Gazakriget. Medan “århundradets avtal” väckte hopp om ett förändrat Mellanöstern, hotade en sådan utveckling samtidigt Irans intressen. Hamasledaren Ismail Haniyeh sa rentav i början av Gazakriget att ”alla normaliseringsavtal som ni (arabiska stater) undertecknade med Israel inte kommer att avsluta den här konflikten”. Hizbollah beskrev terrordådet som ”ett budskap till dem som söker normalisering med Israel”.

Ayatollornas mål om att skjuta normaliseringsprocessen i sank har dock inte lyckats. De sunnimuslimska länderna har – trots hård kritik mot Israels krigföring i Gaza – förts närmare sin historiska ärkefiende genom Teherans handlande. Den processen kan dessutom fördjupas om länderna ges en roll i Gazas framtida återuppbyggnad och utveckling.

Flera arabstater, inklusive Saudiarabien, sägs överväga att skicka fredsbevarande trupper till Gaza. En sådan utveckling, som också ligger i Israels intresse, kräver ett fullt militärt tillbakadragande och permanent eldupphör. President Joe Biden har därtill fört diskussioner med kronprins Mohammed bin Salman om en ömsesidig försvarspakt av samma typ som USA har med Japan och Sydkorea. En sådan allians, som inkluderar försvarsgarantier och ger Saudiarabien tillgång till avancerade amerikanska vapensystem, skulle skydda kungadömet från framtida iranska angrepp.

USA kommer i gengäld kräva att Saudiarabien normaliserar relationerna med Israel som en del av försvarspakten. Detta förutsätter att premiärminister Benjamin Netanyahu drar tillbaka sina styrkor från Gaza och förbinder sig att arbeta för en tvåstatslösning av den israelisk-palestinska konflikten. Tiden är knapp med tanke på det stundande amerikanska presidentvalet.

För tio år sedan skulle tanken på en integrerad säkerhetsstruktur med Mellanösterns USA-allierade – från Egypten till Israel, Jordanien, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien – ha betraktats som en avlägsen dröm. I dag ser det ut att kunna bli verklighet.

Denna utveckling, som drivits fram av Irans regionala maktambitioner, kan paradoxalt nog bli nyckeln till varaktig fred i Mellanöstern. Det är en lång väg kvar att gå, men en utveckling värd att stödja. 

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University. 

***

Läs även: Vänsterns stöd för Palestina är hyckleri

Läs även: Den omoraliska stormakten Sverige