Barnafödandet i världen måste begränsas 

Jordens befolkning har sedan 1960 ökat från 3 till 8 miljarder människor. FN:s prognos är 10,4 miljarder år 2086. Den snabba folkökningen leder till ohållbar resursförbrukning och negativa klimateffekter (genom till exempel avskogning i tropikerna). Den motverkar även bättre hälsa och levnadsstandard, vilket sällan eller aldrig nämns av myndigheter, politiska och religiösa ledare, miljöorganisationer och media. Forskare har dock sedan länge påvisat folkökningens avgörande betydelse för miljö och utveckling. Union of Concerned Scientists gav en första varning 1992, och 2017 kom World Scientists’ Warning, a Second Notice (från drygt 15 000 forskare). Mer specifika ’Warnings’ om folkökningens konsekvenser följde 2020 och 2022. 

Ett ständigt expanderande jordbruk förintar livsmiljöer för våra primatsläktingar: 65 procent av cirka 500 arter är hotade globalt. Många vilda däggdjur har minskad med mer än 40 procent i antal eller utbredning sedan år 1900. Köttkonsumtionen mångdubblades 1961 till 2013 i rika länder och ökar i utvecklingsländer när välståndet stiger. Växande boskaps- och matproduktion ökar behovet av vatten, och antalet arter har minskat starkast i sötvatten. Om inte folkökningen hejdas kommer ytterligare 2,4 miljarder människor inom 60 år kräva ännu mer vatten. FAO visade 2022 att antalet undernärda åter började öka från 2014, och sedan 2017 ökar även andelen hungrande människor. Undernäringen ökar snabbast i Afrika och berörde 2021 var femte afrikan, nästan 300 miljoner människor. 

Vi åtta miljarder människor producerar enorma mängder avfall och föroreningar, inte minst plast, växthusgaser och toxiska kemikalier, ofta med oförutsägbara effekter. Risken för spridning av virus och bakterier ökar också med befolkningens storlek och täthet, i allt större megastäder. I 44 länder i Afrika söder om Sahara väntas befolkningen enligt FN nästan trefaldigas från i dag 1,2 till 3,4 miljarder år 2100. Svält, konflikter och arbetslöshet gör att många försöker lämna kontinenten. Även i länder utanför Afrika finns stark folkökning, som Afghanistan. Trots att det redan krävs stort bistånd för att försörja befolkningen där förblir födelsetalet ohållbart högt: 4.5 barn per kvinna. År 1990 var befolkningen i Afghanistan 12 miljoner, idag är den 41 miljoner. FN:s prognos för 2100 är 111 miljoner. Vem ska försörja dem? Om detta befolkningsproblem tiger Sida, men gav 10 miljarder till Afghanistan 2010-2021. Av detta avsåg 78 procent demokratibistånd, bara 0,007% avsåg reproduktiv hälsa. Inget gavs till familjeplanering (enligt mejl från Sida). Det obefintliga resultatet av detta ”demokratibistånd” är idag uppenbart, medan den snabba folkökningen fortsätter. 

Klimatförändringen diskuteras intensivt i miljödebatten. IPCC:s rapport 2014 fastslog att BNP-tillväxt och folkökning är de två största mänskliga orsakerna till växande CO2-utsläpp. Även i årets IPCC-rapport (kap.2, s. 2–4) är forskarna tydliga: ”Globally, GDP per capita and population growth remained the strongest drivers of CO₂-emissions from fossil fuel combustion in the last decade.” Tyvärr uteslöts dock informationen om folkökningens betydelse i IPCC:s ”Summary for policymakers”. 

När media rapporterar om svält i till exempel Niger eller Afghanistan nämns vanligen klimatförändringar och torka, men journalister tycks blunda för folkökningens stora roll, trots forskning som visar på sambandet folkökning - undernäring. I en studie 2022 skriver författarna: ”Although climate change scenarios had an effect on future crop yields, population growth appeared to be the dominant driver on change in undernourishment.” 

Sveriges så kallade biståndsram var 57 miljarder 2022. Det internationella biståndet hanteras främst via Sida. Endast fem länder gav väsentligt större bistånd än Sverige, alla betydligt större. Afrikanska länder dominerar i svenskt långsiktigt utvecklingssamarbete.     

Svenskt bistånd har varit viktigt i en rad program för frivillig familjeplanering (FP) i utvecklingsländer. I FP-program kan ingå bistånd till information om värdet av mindre familjer, rådgivning, särskilt inom hälsa där bland annat kliniker byggs upp, samt bred tillgång till preventivmedel. Tvingande barnbegränsning fanns tidigare i Kina, Indien och Peru, men sådant maktmissbruk förekommer knappast längre. Så gott som alla FP-program i världen har varit och är idag frivilliga (se t ex World Bank om 23 länder, och det pågående  FP2030 initierat av Melinda Gates). Familjeplaneringsprogram har varit framgångsrika i länder som Costa Rica, Rwanda, Iran och Sydkorea. Men det omvända, pronatalism, är tyvärr fortfarande vanligt: kvinnor pressas att fullborda graviditeter och ha många barn genom omgivningens tryck, normer och abortförbud.  

Under 1960-talet uppmärksammas den snabba folkökningen och kvinnors svåra situation. Sverige blev pionjär, med stöd till aktiva FP-program i biståndet; ledare från andra länder kom hit och ville veta mer. Sveriges och FN:s roll återges i en aktuell filmintervju med Carl Wahren, en nyckelperson i detta sammanhang. Och en av världens ledande forskare inom demografi, John Bongaarts, belägger i en ny översikt vikten av FP-program (Fertility Transition in the Developing World). Utbildning av kvinnor och rådgivning leder till fallande födelsetal, och jämförelser av bl a Bangladesh och Pakistan visar den stora betydelsen av FP-programmen. Översikten och annan ny forskning visar att satsningarna givit ökad användning av preventivmedel och därigenom lägre födelsetal, bättre ekonomisk utveckling och långsammare folkökning. Enligt Bongaarts (2016) omfattade FP-delen i det internationella biståndet bara 1 procent, som han föreslår bör ökas till 2 procent. Idag tycks den del i Sveriges bistånd som går till familjeplanering ligga så lågt som 0,1 - 0,2 procent. Hur medlen utnyttjas är i stort behov av kritisk granskning. 

I bland annat Svenska Dagbladet har jag och andra kritiserat Sidas och UDs bristande uppmärksamhet på folkökningens effekter samt behovet av FP-program. En tidigare anställd inom Sida/UD kontaktade mig och skrev bl a: ”Jag följer debatten angående en välbehövlig reformering av det svenska biståndet – både det bilaterala och multilaterala. Jag sympatiserar fullt ut med resonemanget som du och dina medförfattare för fram i debattartikeln i SvD….men att framföra synpunkter på ökade insatser för familjeplanering och sambandet mellan detta och fattigdom, miljöpåverkan och livsmedels- och vattenbrist mötte inget gensvar. Man hade sedan en tid lanserat det fluffiga begreppet om kvinnors ’reproduktiva hälsa’ som skulle ta hand om i princip allt som rörde barnafödande och kvinnor i biståndet. [Jag]…gläder mig åt att ni håller liv i denna fråga.” 

En kritisk granskning av Sidas brister rörande bidrag till familjeplanering kan bidra till ett mer effektivt och målinriktat bistånd, med kapacitet att förbättra hälsa, utbildning och ekonomi för miljontals kvinnor och barn i fattiga länder. John Bongaarts skriver att FN:s lägsta prognos (”low variant”) för folkökning ”could well be achieved with substantial new investments in family planning to meet a rising demand for contraception”. För Afrika söder om Sahara skulle befolkningen enligt Bongaarts då kunna bli drygt 1 miljard lägre än FN:s prognos för år 2100. 

Det finns stor förbättringspotential i Sidas mångmiljardbudget, och därmed möjligheter att starkt främja utvecklingen för människor och miljö via svenskt bistånd.  

***

Av: Frank Götmark är professor i ekologi, pensionerad men ännu aktiv vid Institutionen för biologi och miljövetenskap, Göteborgs Universitet.  Förteckning över publicerad forskning ihop med kollegor finns här. Frank tackar en rad kollegor för förslag och synpunkter på texten. 

Läs även: En religion är inte någon ras

Läs även: Hur politiskt korrekt kan medelklassen bli