Behövs ett svenskt DOGE?
Elon Musk skulle kunna spara enorma summor även åt svenska skattebetalare. Slöseriet i offentlig sektor uppgår till över 330 miljarder kronor årligen.
Bild: Alex Brandon / AP
Trots att det är mitt heltidsjobb att granska och synliggöra skatteslöseri så hinner jag inte uppmärksamma ens i närheten av alla exempel på ekonomiskt svagsinne som dagligen dyker upp. Ändå har det nog aldrig varit mer tacksamt att vara slöseriombudsman än nu – för ämnet är hetare än någonsin. Det är knappast min förtjänst utan beror, som så ofta, på något som händer i USA.
I centrum står Elon Musk och det nybildade ”Department of Government Efficiency” (DOGE), ett initiativ som syftar till att infria Trump-administrationens löften om att bekämpa byråkrati, skära i utgifter, avskaffa onödiga regler och effektivisera federala myndigheter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
USA:s federala utgifter fortsätter att öka samtidigt som landets budgetunderskott når nya rekordnivåer och ränteutgifterna för statsskulden översteg nyligen hela försvarsbudgeten. Man behöver inte googla ”ränta-på-ränta” för att förstå att det vore ekonomiskt självmord att fortsätta på inslagen väg. Sett i det ljuset är DOGE:s uttalade uppdrag välkommet: varför skulle man inte vilja effektivisera statsapparaten och spara miljarder?
DOGE har blivit en slags projektionsyta i den politiska debatten mellan höger och vänster. Ena sidan hyllar det som ett nödvändigt uppvaknande, medan den andra räds huruvida en tech-oligark blivit skuggpresident. Initiativet har fått massiv uppmärksamhet, Frågan är: vad kan Sverige lära av detta, och hur bör vi angripa det egna skatteslöseriet?
Bland deras mest omtalade åtgärder finns slopade DEI-kontrakt, nedskärningar i biståndsmyndigheten USAID och ett förslag om att köpa ut två miljoner statsanställda. Donald Trump har pratat om konsulter som arbetat i tre månader men fått betalt i tjugo år medan Elon Musk twittrat ut ”avslöjanden” i ett rasande tempo, tyvärr utan källhänvisningar. Vad han egentligen lyckats spara så här långt - om något alls - är omöjligt att veta så som det presenterats.
Det vore synd om detta gyllene tillfälle att städa upp slöseriet slösades bort i slarvigt arbete och jag är övertygad om att vi kunde gjort det bättre här i Sverige.
Vi hade till exempel inte behövt överdriva problemet. Elon Musks påstående om att amerikanska skattepengar gått till kondomer i Gaza visade sig till exempel vara felaktigt. Onödigt, eftersom verkligheten faktiskt överträffar dikten. Visste du till exempel att svenska biståndspengar stannat i Sverige och gått till en “menskampanj” utförd av influencers på uppdrag av SIDA? Att vi lagt skattepengar på en kommunpoet, skejtboardsamordnare, rosa enhörning, räkodlingar, bluffakturor, klonade granar, tänkarhattar, trollforskning och konst för daggmaskar?
Listan kan göras oändlig. Genom åren har Slöseriombudsmannens olika rollinnehavare gjort sig kända för att lyfta absurda exempel på när skattepengar gått till helt andra saker än kärnverksamheten, men faktum är att det som lyfts bara utgör toppen av isberget. Det har inte minst Jens Nylander tydliggjort när han med hjälp av ett egenutvecklat AI-verktyg spårat upp avvikelser bland fakturor betalda med skattepengar och hittat besparingspotential motsvarande minst 91 miljarder kronor.
När Leif Östling frågade sig vad f*n man får för pengarna så väcktes en välbehövlig debatt om den offentliga sektorns (in)effektivitet. Det utmynnade i en oberoende granskning för att få svar på just den frågan, och när resultaten kom visade det sig vara värre än tidigare befarat. Sedan hände… ingenting.
Till skillnad från vad åtminstone några av mina följare tror så bedömer jag inte att Jens Nylander, Leif Östling och jag hade löst slöseriutmaningen ens som trevåldshärskare över ett svenskt DOGE. Men oavsett vilken form en svensk effektiviseringsreform skulle ta så är behovet uppenbart. Det handlar inte om ideologiska nedskärningar, utan om att skapa mer värde per skattekrona och förbättra den offentliga sektorns funktionalitet.
Trots att det finns en allt större medvetenhet om ineffektivitet och slöseri inom offentlig sektor, så genomförs få konkreta åtgärder för att förbättra systemet. Offentlig sektor budgeteras i år till 3 249 miljarder kronor. Det är 91 miljarder mer än året innan. Ändå håller den politiska debatten på att drunkna i diskussioner om skattesänkningar värda 23 miljarder. Själv undrar jag varför vi inte lika högljutt debatterar alla miljarder som faktiskt spenderas?
Tycka vad man vill om taktiken, men vi behöver tekniken. I en intervju berättade nyligen Jens Nylander att han gärna skulle hjälpa till med diagnostiken. Var går pengarna och vad ser vi för spår? Jag hör inte till dem som tror att allt löser sig bara man låter en rik entreprenör stänga ner myndighetskontor, men det offentliga har mycket att lära av det privata. Med risk för att låta som en dyr McKinsey-konsult så kostar den uteblivna digitaliseringen oss miljardbelopp varje år. Paradoxalt nog har kostnaderna för offentlig administration och kommunikation ökat i takt med digitaliseringen. Det borde vara precis tvärtom, men istället för AI-anpassade bygglovsärenden, och annat som faktiskt skulle underlätta livet för skattebetalarna, har vi betalat miljardbelopp för journalsystem som inte fungerar.
Om politiken fokuserade på det vidlyftiga spenderandet och meningslösa skatteslöseriet så skulle det frigöras enorma belopp som antingen kunde gå till kärnverksamheten eller stanna i skattebetalarnas plånböcker. Förutom de 91 miljarderna som Jens hittat och de 200 miljarder som den uteblivna digitaliseringen kostar oss varje år så finns det en rad problem man borde ta itu med innan man ens kommer på tanken att höja skatten:
100 miljarder i dåliga upphandlingar: Usla inköp, dålig kontroll och uppföljning samt bristfällig konkurrens kostar oss 70–100 miljarder kronor per år. Att Scania under pandemin betalade 27 kronor för samma munskydd som Region Stockholm upphandlat för 42 kronor styck är ett av oändligt många exempel på problematiken.
50 miljarder i meningslösa företagsstöd: Om vi slutade lägga pengar på företagsstöd och statligt riskkapital utan några positiva effekter på företagen och i förlängningen inte heller för samhällsekonomin så skulle vi spara 50 miljarder kronor per år och göra oss kvitt en hel bransch med företagsstöd som enda affärsidé.
91 miljarder i kommunal ineffektivitet: Svenska kommuner skulle kunna spara upp till 91 miljarder kronor årligen om verksamheten drevs mer effektivt. I realiteten är effektiviseringspotentialen ännu större eftersom de studerade verksamhetsområdena endast utgör cirka 50 procent av budgeten i kommunerna.
75 miljarder i välfärdsbrottslighet: Välfärdsbrottsligheten i Sverige beräknas omsätta mellan 43 och 75 miljarder kronor per år. Som jämförelse uppskattas den svenska narkotikamarknaden omsätta 15 miljarder kronor årligen. Du kan med andra ord tjäna tre till fem gånger mer på att utnyttja välfärdsstaten än att sälja droger. Dessutom helt utan att riskera ett skott i huvudet.
16 miljarder i felaktiga bidragsutbetalningar: Varje år betalas minst 13–16 miljarder kronor ut felaktigt från våra välfärdssystem.
Den här listan kan också göras oändlig. Urvalet erbjuder en sparpotential på 332 miljarder kronor per år. Politiker måste sluta dutta i marginalerna och vidta åtgärder som gör verklig skillnad.
Den sista punkten är ett pedagogiskt exempel på att regeringen gör alldeles för lite. Förra året inrättades en utbetalningsmyndighet som har till uppgift att förebygga, förhindra och upptäcka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. Förhoppningen är att myndigheten ska strypa 800 miljoner i felaktiga utbetalningar årligen. En enorm siffra kan tyckas, men endast droppe i havet om den ställs i relation till de cirka 15 miljarder som bedöms betalas ut felaktigt varje år. Och då talar vi bara om välfärdssystemen.
När regeringen först aviserade sin avsikt att minska antalet myndigheter, som i skrivande stund uppgår till 367 stycken, så uppskattades 120 myndigheter vara aktuella för sammanslagning eller nedläggning. I den slutliga utredningen hade dock siffran reducerats till sju myndigheter som föreslås avvecklas och en ny som planeras att bildas.
Slöseriet är en cancer som spridit sig genom samhällskroppens alla delar och åtgärderna som föreslås från politiskt håll är bara ett plåster på tummen.
Philip Syrén är slöseriombudsman vid föreningen Skattebetalarna
***
Läs även: Elon Musk slaktar heliga kor
Trots att det är mitt heltidsjobb att granska och synliggöra skatteslöseri så hinner jag inte uppmärksamma ens i närheten av alla exempel på ekonomiskt svagsinne som dagligen dyker upp. Ändå har det nog aldrig varit mer tacksamt att vara slöseriombudsman än nu – för ämnet är hetare än någonsin. Det är knappast min förtjänst utan beror, som så ofta, på något som händer i USA.
I centrum står Elon Musk och det nybildade ”Department of Government Efficiency” (DOGE), ett initiativ som syftar till att infria Trump-administrationens löften om att bekämpa byråkrati, skära i utgifter, avskaffa onödiga regler och effektivisera federala myndigheter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
USA:s federala utgifter fortsätter att öka samtidigt som landets budgetunderskott når nya rekordnivåer och ränteutgifterna för statsskulden översteg nyligen hela försvarsbudgeten. Man behöver inte googla ”ränta-på-ränta” för att förstå att det vore ekonomiskt självmord att fortsätta på inslagen väg. Sett i det ljuset är DOGE:s uttalade uppdrag välkommet: varför skulle man inte vilja effektivisera statsapparaten och spara miljarder?
DOGE har blivit en slags projektionsyta i den politiska debatten mellan höger och vänster. Ena sidan hyllar det som ett nödvändigt uppvaknande, medan den andra räds huruvida en tech-oligark blivit skuggpresident. Initiativet har fått massiv uppmärksamhet, Frågan är: vad kan Sverige lära av detta, och hur bör vi angripa det egna skatteslöseriet?
Bland deras mest omtalade åtgärder finns slopade DEI-kontrakt, nedskärningar i biståndsmyndigheten USAID och ett förslag om att köpa ut två miljoner statsanställda. Donald Trump har pratat om konsulter som arbetat i tre månader men fått betalt i tjugo år medan Elon Musk twittrat ut ”avslöjanden” i ett rasande tempo, tyvärr utan källhänvisningar. Vad han egentligen lyckats spara så här långt – om något alls – är omöjligt att veta så som det presenterats.
Det vore synd om detta gyllene tillfälle att städa upp slöseriet slösades bort i slarvigt arbete och jag är övertygad om att vi kunde gjort det bättre här i Sverige.
Vi hade till exempel inte behövt överdriva problemet. Elon Musks påstående om att amerikanska skattepengar gått till kondomer i Gaza visade sig till exempel vara felaktigt. Onödigt, eftersom verkligheten faktiskt överträffar dikten. Visste du till exempel att svenska biståndspengar stannat i Sverige och gått till en “menskampanj” utförd av influencers på uppdrag av SIDA? Att vi lagt skattepengar på en kommunpoet, skejtboardsamordnare, rosa enhörning, räkodlingar, bluffakturor, klonade granar, tänkarhattar, trollforskning och konst för daggmaskar?
Listan kan göras oändlig. Genom åren har Slöseriombudsmannens olika rollinnehavare gjort sig kända för att lyfta absurda exempel på när skattepengar gått till helt andra saker än kärnverksamheten, men faktum är att det som lyfts bara utgör toppen av isberget. Det har inte minst Jens Nylander tydliggjort när han med hjälp av ett egenutvecklat AI-verktyg spårat upp avvikelser bland fakturor betalda med skattepengar och hittat besparingspotential motsvarande minst 91 miljarder kronor.
När Leif Östling frågade sig vad f*n man får för pengarna så väcktes en välbehövlig debatt om den offentliga sektorns (in)effektivitet. Det utmynnade i en oberoende granskning för att få svar på just den frågan, och när resultaten kom visade det sig vara värre än tidigare befarat. Sedan hände… ingenting.
Till skillnad från vad åtminstone några av mina följare tror så bedömer jag inte att Jens Nylander, Leif Östling och jag hade löst slöseriutmaningen ens som trevåldshärskare över ett svenskt DOGE. Men oavsett vilken form en svensk effektiviseringsreform skulle ta så är behovet uppenbart. Det handlar inte om ideologiska nedskärningar, utan om att skapa mer värde per skattekrona och förbättra den offentliga sektorns funktionalitet.
Trots att det finns en allt större medvetenhet om ineffektivitet och slöseri inom offentlig sektor, så genomförs få konkreta åtgärder för att förbättra systemet. Offentlig sektor budgeteras i år till 3 249 miljarder kronor. Det är 91 miljarder mer än året innan. Ändå håller den politiska debatten på att drunkna i diskussioner om skattesänkningar värda 23 miljarder. Själv undrar jag varför vi inte lika högljutt debatterar alla miljarder som faktiskt spenderas?
Tycka vad man vill om taktiken, men vi behöver tekniken. I en intervju berättade nyligen Jens Nylander att han gärna skulle hjälpa till med diagnostiken. Var går pengarna och vad ser vi för spår? Jag hör inte till dem som tror att allt löser sig bara man låter en rik entreprenör stänga ner myndighetskontor, men det offentliga har mycket att lära av det privata. Med risk för att låta som en dyr McKinsey-konsult så kostar den uteblivna digitaliseringen oss miljardbelopp varje år. Paradoxalt nog har kostnaderna för offentlig administration och kommunikation ökat i takt med digitaliseringen. Det borde vara precis tvärtom, men istället för AI-anpassade bygglovsärenden, och annat som faktiskt skulle underlätta livet för skattebetalarna, har vi betalat miljardbelopp för journalsystem som inte fungerar.
Om politiken fokuserade på det vidlyftiga spenderandet och meningslösa skatteslöseriet så skulle det frigöras enorma belopp som antingen kunde gå till kärnverksamheten eller stanna i skattebetalarnas plånböcker. Förutom de 91 miljarderna som Jens hittat och de 200 miljarder som den uteblivna digitaliseringen kostar oss varje år så finns det en rad problem man borde ta itu med innan man ens kommer på tanken att höja skatten:
100 miljarder i dåliga upphandlingar: Usla inköp, dålig kontroll och uppföljning samt bristfällig konkurrens kostar oss 70–100 miljarder kronor per år. Att Scania under pandemin betalade 27 kronor för samma munskydd som Region Stockholm upphandlat för 42 kronor styck är ett av oändligt många exempel på problematiken.
50 miljarder i meningslösa företagsstöd: Om vi slutade lägga pengar på företagsstöd och statligt riskkapital utan några positiva effekter på företagen och i förlängningen inte heller för samhällsekonomin så skulle vi spara 50 miljarder kronor per år och göra oss kvitt en hel bransch med företagsstöd som enda affärsidé.
91 miljarder i kommunal ineffektivitet: Svenska kommuner skulle kunna spara upp till 91 miljarder kronor årligen om verksamheten drevs mer effektivt. I realiteten är effektiviseringspotentialen ännu större eftersom de studerade verksamhetsområdena endast utgör cirka 50 procent av budgeten i kommunerna.
75 miljarder i välfärdsbrottslighet: Välfärdsbrottsligheten i Sverige beräknas omsätta mellan 43 och 75 miljarder kronor per år. Som jämförelse uppskattas den svenska narkotikamarknaden omsätta 15 miljarder kronor årligen. Du kan med andra ord tjäna tre till fem gånger mer på att utnyttja välfärdsstaten än att sälja droger. Dessutom helt utan att riskera ett skott i huvudet.
16 miljarder i felaktiga bidragsutbetalningar: Varje år betalas minst 13–16 miljarder kronor ut felaktigt från våra välfärdssystem.
Den här listan kan också göras oändlig. Urvalet erbjuder en sparpotential på 332 miljarder kronor per år. Politiker måste sluta dutta i marginalerna och vidta åtgärder som gör verklig skillnad.
Den sista punkten är ett pedagogiskt exempel på att regeringen gör alldeles för lite. Förra året inrättades en utbetalningsmyndighet som har till uppgift att förebygga, förhindra och upptäcka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. Förhoppningen är att myndigheten ska strypa 800 miljoner i felaktiga utbetalningar årligen. En enorm siffra kan tyckas, men endast droppe i havet om den ställs i relation till de cirka 15 miljarder som bedöms betalas ut felaktigt varje år. Och då talar vi bara om välfärdssystemen.
När regeringen först aviserade sin avsikt att minska antalet myndigheter, som i skrivande stund uppgår till 367 stycken, så uppskattades 120 myndigheter vara aktuella för sammanslagning eller nedläggning. I den slutliga utredningen hade dock siffran reducerats till sju myndigheter som föreslås avvecklas och en ny som planeras att bildas.
Slöseriet är en cancer som spridit sig genom samhällskroppens alla delar och åtgärderna som föreslås från politiskt håll är bara ett plåster på tummen.
Philip Syrén är slöseriombudsman vid föreningen Skattebetalarna
***
Läs även: Elon Musk slaktar heliga kor
