Bengt G Nilsson: ”Sluta stötta despoter med svenska skattepengar”

Att kritisera biståndsorganet Sida är som att hälla vatten på en gås. All kritik rinner av. Det beror på att bistånd anses vara en verksamhet som är ädel och att det måste få kosta att hjälpa människor i nöd. Den som tycker det är dyrt betraktas snål, rent av inhuman. Påståenden om att alldeles för stora summor kommer på avvägar och inte används för rätt ändamål, möts av argumentet att lite av pengarna väl ändå gör nytta, och det är mer än ingenting. Det är svårt att föra en diskussion där man hela tiden riskerar att uppfattas som hjärtlös och ovillig att hjälpa nödställda medmänniskor. 

Den som anser att biståndet bör minskas, rent av avskaffas, hamnar i ett hopplöst moraliskt underläge gentemot den som tycker tvärtom. Detta förhållande har en förlamande effekt på debatten kring det svenska biståndet som kostar skattebetalarna 50 miljarder kronor i år, och som är svårt på gränsen till omöjligt att utvärdera.  

En annan svårighet med biståndsdebatten är att många som deltar i den inte förmår skilja på nödhjälp och utvecklingsbistånd. Om någon hävdar att det är olämpligt att svenska skattemedel, avsedda för fattigdomsbekämpning, går in i statskassan i ett land i Afrika och i själva verket används till att bekämpa landets politiska opposition, så riskerar vederbörande att få kommentaren: ”Jaså, du vill stoppa biståndet, du tycker inte man ska hjälpa svältande människor?”  

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 3 augusti betonade avgående biståndsministern Johan Forssell (M) att det svenska biståndet är fortsatt generöst. Ordvalet är intressant. Generöst är motsatsen till ogeneröst som är synonymt med snålt, ogint. Begreppet ”generöst” vittnar om hur känslomässigt laddad biståndspolitiken är. Johan Forssell har haft till uppgift att rensa och skära i biståndet, strama åt budgeten och att lägga större fokus på handel än på pengaöverföringar. Men även han känner sig tvungen att markera att biståndet ändå är fortsatt generöst.  

I botten på allt detta ligger uppfattningen att fattiga människor är fattiga därför att världen är orättvis, och att vi rika svenskar på något diffust sätt är medskyldiga till denna orättvisa. Därför måste vi vara generösa. Biståndet fungerar därmed som ett gammaldags avlatsbrev. Vi köper oss fria från synd och skuld. I den meningen har väldigt lite förändrats sedan hednamissionens dagar.  

Trots markeringen om fortsatt generositet har Johan Forssell fått utstå spott och spe från det biståndsindustriella komplexet. I en serie artiklar i Svenska Dagbladet har Peter Wennblad, biträdande chef för ledarredaktionen, bjudit in läsarna till en titt bakom Sidas kulisser och det är ingen vacker syn.  

I en artikel med rubriken ”Den här gången måste träsket dräneras” (9/9) beskriver Wennblad symbiosen mellan Sida och de 17 strategiska partnerskapsorganisationer, SPO, som finansieras med biståndsmedel. Dessa organisationer driver projekt som syftar till att stärka civilsamhället i mottagarländerna. En av de mer kända och framträdande SPO-grupperna är ForumCiv. På sin hemsida beskriver de hur deras verksamhet handlar om att stötta pressfrihet, bekämpa strukturell diskriminering, utrota skadliga praxis med mera. Det är som synes fråga om projekt som är mycket svåra att utvärdera vilket kanske inte bekommer ForumCiv så mycket, men som har desto större betydelse för svenska skattebetalare som står för notan.  

När Johan Forssell blev biståndsminister 2022 aviserade han ganska snart att han ville se en översyn av SPO-gruppernas finansiering.  

– Jag är inte intresserad av att fortsätta med misslyckad socialdemokratisk biståndspolitik, vi vill tänka nytt och förbättra. Det handlar också om transparens, att skattebetalarna ska vet hur deras pengar används, sa Forssell i en intervju i Fokus (nr 2/23). 

Den nuvarande regeringen har slaktat ett par riktigt heliga kor, först och främst enprocentmålet, alltså regeln att det svenska biståndet ska uppgå till en procent av BNP. Dessutom det av många biståndsskeptiker starkt kritiserade utbetalningsmålet. Det sistnämnda var en direkt konsekvens av det förstnämnda. Sida fick varje år en procent av BNP att hantera, och då måste pengarna betalas ut. Det ledde ofta till illa genomtänkta projekt, allt för att uppnå utbetalningsmålet.  

Peter Wennblad beskriver i SvD hur Forssells ambition att strukturera om biståndet har fått SPO-grupperna att mobilisera i försvar: 

”Intimiteten i det biståndsindustriella komplexet kan till exempel illustreras av att organisationen ForumCivs nuvarande ordförande, som beskrivit regeringens politik som en krigsförklaring, tidigare var biträdande generaldirektör på Sida. Eller av att generalsekreteraren på Svenska Missionsrådet, SMR, under åtta år var chef för den avdelning på Sida som finansierar SMR:s biståndsverksamhet. Hennes efterträdare som avdelningschef på Sida har i sin tur tidigare arbetat på ForumCiv. Och hennes företrädare gick direkt från Sida till att bli biståndschef på Rädda Barnen, och fick därefter jobbet som generalsekreterare på den kyrkliga SPO:n Diakonia.” 

Det som beskrivs är ett kamaraderi. Det skulle kunna liknas vid ett hemligt sällskap, eftersom relationerna mellan de inblandade inte är allmänt kända.  

Att med en kamrers blick undersöka hur skattepengar används är naturligtvis viktigt. Det som dock saknas i debatten kring biståndet är en granskning av de politiska konsekvenserna av ekonomiskt stöd till exempelvis ett afrikanskt land. Från millennieskiftet och flera år framåt var budgetstöd en mycket populär biståndsform. Det innebar att Sverige överförde kontanter till ett mottagarland som gavs ansvaret för att nyttja pengarna för rätt ändamål. Bland mottagarna fanns toppstyrda och korrumperade länder som Mocambique, Tanzania, Uganda och Rwanda.  

Uganda förde krig mot delar av sin egen befolkning och Rwanda krigade i Kongo. Att biståndspengar gick in i krigskassan var uppenbart för alla utom de mest godtrogna. Lika allvarligt var att det ekonomiska stödet hjälpte auktoritära makthavare som borde ha röstats bort för länge sedan, att sitta kvar på tronen. Ugandas president Yoweri Museveni grep makten 1986, och ett av hans första uttalanden var att afrikanska ledare sitter på sina poster alldeles för länge. Det var 38 år sedan och Museveni är fortfarande kvar. Han har fängslat och låtit misshandla och förfölja ett ansenligt antal politiska utmanare. Så länge han har nyckeln till kassakistan i fickan är han tämligen ohotad.  

Biståndet konserverar alltså skadliga politiska strukturer i mottagarländerna. Det skänker legitimitet till envåldshärskare, försvårar demokratiutveckling och hämmar politisk öppenhet i stället för att främja den. SPO-grupperna hävdar gärna att just deras stöd inte går via mottagarlandets regering. Men det är naivt att tro att en stat som inte tillåter fria val skulle låta utländska organisationer fritt ägna sig åt demokratiutveckling och arbete för ökad pressfrihet. Sådant klassas som subversiv verksamhet och är straffbart i dessa länder.  

De svenska skattemedlen däremot, är säkert välkomna. Metoderna för att mjölka pengar ur utländska hjälporgan är raffinerade och väl beprövade.  

Det vore därför välkommet om biståndsgranskarna även kunde titta på hur svenska skattebetalare, sig själva ovetande, bidrar till att hålla despoter kvar vid makten och därmed bromsar demokratiutveckling.  

Relationen mellan biståndsgivare och autokrater är också ett kamaraderi.   

Bengt G Nilsson är journalist och författare. Han har bevakat svensk biståndspolitik i över 40 år.

***

Läs även: Barnafödandet i världen måste begränsas

Läs även: Den naiva drömmen om en tvåstatslösning