Blir skolan bättre om vinster förbjuds?
Alternativet till vinstutdelande aktiebolag är knappast kooperativ och stiftelser, skriver Hans Bergström.
Bild: TT
I Fokus nyligen (16/2023) påminde Bo Rothstein om att valfrihetsreformerna i början av 1990-talet föregicks av att Maktutredningen påvisat en utbredd "tyst vanmakt" hos familjer inför särskilt skolan (SOU 1990:44). Resultaten drev på en rörelse för ökad "egenmakt" och "enskilda alternativ".
Men för att "valfrihet" ska ha reell mening, måste det tillkomma alternativ att kunna välja mellan. Rätten att välja förutsätter rätten att erbjuda, fastslog professor Richard Saltman i SNS-boken "Patientmakt i vården" 1992. Friskolereformen ledde till att några eldsjälar etablerade sådana alternativ för skolan. En av dem var Barbara Bergström, med Engelska Skolan. Hon bars av en stark övertygelse om att skolan måste återge lärarna auktoritet och rektorerna ansvar för att med bestämda rutiner säkra ordning och arbetsro. Föräldrarna gensvar blev starkt.
Detta är en argumenterande text av en extern skribent. Alla åsikter är skribentens egna.
Vilken verksamhetsform kunde en eldsjäl välja? Förening eller kooperativ gick inte att förena med att kraftfullt driva ett bestämt koncept. Stiftelser bygger på att kapital avsatts av en förmögen donator. Aktiebolaget blev det naturliga valet, med tydliga rättsregler och med möjlighet till effektivt beslutsfattande.
Några år senare lyfte Göran Perssons regering ersättningen till friskolor från 85 procent till 100 procent, samtidigt som avgifter förbjöds. Därmed blev det möjligt att bygga ett visst finansiellt sparande och kunna expandera. Framgångsrika koncept kunde erbjudas fler föräldrar i fler kommuner. Valrätten blev till en realitet.
Men det visade sig att det nästan enbart var aktiebolagen som växte. Reepalu-utredningen, SOU 2016:78, undersökte varför. Dess svar blev "att många idéburna verksamheter inte har något intresse av att växa och att dessa organisationer är obenägna att ta risker." I dag går ca 80 procent av friskoleeleverna i skolor med aktiebolag som huvudman, över 300 000 elever. Rothstein och andra argumenterar nu, såvitt jag förstår, för att de bör förbjudas. Det sker med hänvisning till "logiken" för aktiebolag.
Så vilken är denna logik? Med skolpeng, till skillnad från upphandlingssystem, avgörs lönsamheten av att skolor och klasser kan fyllas. Marginalkostnaden för den sista eleven i en klass är låg i förhållande till ersättningen. Hur fylls klasser och skolor? Genom att skolan har rykte för hög kvalitet hos föräldrar. Val av skola är ett av de viktigaste beslut som familjer tar. De lyssnar på andras erfarenheter och de bedömer aktivt om de tror på ett koncept. Detta aktiva val sker inte minst hos familjer med invandrarbakgrund, visar sociologen Jan O. Jonsson med flera i ESO-rapporten "Lika för alla?" (2019:1).
Förtroende hos föräldrar för hög kvalitet är A och O. När förtroendet faller, rasar också ekonomin. Reepaluutredningen noterade detta korrekt: "I valfrihetssystem är ersättningen bestämd från början och utförarna konkurrerar därför med det brukarna uppfattar som kvaliteten på den tjänst de erbjuder". Detta är grundlogiken.
Hur uppnås då kvalitet? I botten måste finnas huvudmän som står för någonting, och som tillsätter rektorer med förmåga att samla medarbetarna till att gå i gemensam riktning. Det handlar, som Bo Rothstein skrivit tidigare (DN Debatt 28/4 2012) om att bygga en laganda "för en uppsättning värderingar, attityder och beteenden som kommer att karaktärisera skolan som en helhet". Den avgörande betydelsen av ett sådant ledarskap har beskrivits och bekräftats i en rad studier: Stanford-professorn Nicholas Blooms studie av skolledarskap, Tom Bennets granskning av skolkulturen i framgångsrika skolor i Storbritannien, Maria Jarls m.fl. bok "Att organisera för skolframgång" (2017).
Rothstein menar att man kan ha privat verksamhet på områden som är så standardiserade att staten lätt kan ange hur de ska skötas, men mindre så på "mjuka" områden där processen är svår att definiera. Jag vill hävda att motsatsen gäller. Även Stalin kunde driva stålverk. Det är när resultaten är starkt beroende av mjuka faktorer som ledarskap, övertygelser och kultur som det offentligas byråkratiska handlingslogik är särskilt illa lämpad. Internationella Engelska Skolan (IES) hade aldrig kunnat bli vad den är som skolorganisation utan den kultur och den själ som hämtats från grundaren.
Institutionella regler behöver anpassas efter erfarenheter, däri har Bo Rothstein rätt. Tillkomsten av en aktiv ägarprövning var starkt påkallad, för att stoppa charlataner, lycksökare och extremister. Nästa stora reform borde vara att skriva tydliga kunskapskrav i kursplanerna; de nationella proven kunde därmed bli mer entydiga och externt rättade (se Magnus Henreksons analys i "Vinstintresset som samhällsintresse?", Svenskt Näringsliv 2023).
Men är det motiverat att nu förbjuda alla aktiebolag? Den internationella forskningen är mer varierad än vad Rothstein funnit i USA. Professor Ludger Wössmann, som leder ett av världens främsta forskningsinstitut om utbildning (tyska Ifo-center for the Economics of Education) har i en rad studier funnit positiva effekter av privata alternativ med offentlig finansiering. Charterskolorna i USA är som helhet framgångsrika. Jämförelser med USA är dock vådliga, eftersom landet saknar nationella kursplaner och har en helt annan syn än i Sverige på konfessionella skolor.
Man kan diskutera vilka regler som borde ha ställts upp för 30 år sedan. Nu finns en stor sektor av aktiebolagsdrivna friskolor i Sverige, och där de seriösa aktörerna visar goda skolresultat. Friskolereformen har, tack vare aktiebolagens expansion, blivit en stor framgång. Mediernas kritiska granskning är starkt vinklad; Skolinspektionens vitesföreläggande för att åtgärda mycket allvarliga problem har främst riktats till tre kommuner som huvudmän: Malmö, Göteborg och Botkyrka. IES har under 30 års verksamhet inte fått ett enda vitesföreläggande.
Som professor Lars Henriksson visat, kan skolorganisationer som staten accepterat under 30 år inte förbjudas utan ersättning. Enligt egendomsskyddet i Regeringsformens 2 kap, 15 § ska ägarna "tillförsäkras full ersättning för förlust". Sverige är en rättsstat och för en kostnad på 20-30 miljarder kronor skulle staten kunna lösa in existerande skolbolag. Tyngst bland dem inom grundskolan är Internationella Engelska Skolan, som driver 17 av de 20 största friskolorna, med 45 grundskolor och 32 000 elever. Bo Rothstein känner verksamheten väl.
Engångskostnaden för staten är väl inte katastrofalt hög. Men på vad sätt skulle det vara till fördel för svensk skola om Internationella Engelska Skolan förbjöds? Skulle Skolverket driva skolorna bättre?
Hans Bergström är docent i statsvetenskap, verksam i Internationella Engelska Skolan under 20 år och gift med dess grundare Barbara Bergström.
***
Läs även: Hallå borgare, sov ni på lektionen?
