Bo Rothstein: Vägen till pöbelväldet

Alla former av mänsklig interaktion kan urarta. Marknader kan resultera i korruption och monopolism. Kärleksrelationer kan övergå i förtryck och våld. Kamratkretsen kan förvandlas till en klubb av mobbare. Den religiösa församlingen kan bli en fanatisk sekt. En välvilligt omhändertagande släkt kan omvandlas till en kriminell klan. En viktig slutsats är att om man inte nogsamt vårdar mänskliga interaktioner kan deras välvilliga inriktning vändas till sin motsats.  

För drygt 2300 år sedan lyfte Aristoteles fram att den upplyste och välvillige monarken kunde bli en tyrann och att demokrati kunde urarta i pöbelvälde. Frågan är om vad vi nu upplever i många demokratier är just detta. Ett exempel är Donald Trumps fortsatta framgångar i opinionen i USA, trots att han hetsade en mobb att attackera den byggnad som mer än alla andra symboliserar USA:s demokrati. De ”gula västarnas” framfart i Frankrike är ett annat exempel, liksom den senaste tidens våldsamma attacker mot politiker i Västtyskland. Men har denna typ av mobbvälde nu också kommit till den rara svenska demokratin?

I november förra året blev ett allmänt möte med statsminister Ulf Kristersson i Göteborg delvis saboterat av en folksamling som buade, ropade slagord och kontinuerligt avbröt honom. Åtta personer fick avlägsnas från mötet med hjälp av vakter och poliser. Ulf Kristersson sade efteråt att ”Det är fullständigt oacceptabelt att människor tar sig in på demokratiska politiska möten för att förstöra varje möjlighet att föra ett seriöst politiskt samtal”. Han fick emellertid snabbt mothugg av det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Annika Strandhäll som menade att detta var just så demokrati ska fungera och hon försvarade mötessabotörerna med att ”de använder sin grundlagsskyddade rättighet att protestera mot dåliga politiker och miserabel politik”. Vid sitt Första maj-tal några månader senare blev emellertid Strandhälls eget framträdande attackerat och stört av nynazister på ungefär samma sätt som Kristerssons. Man kan undra om hon då också ansåg att sådant ska benämnas ”demokrati och yttrandefrihet”. Oavsett vad svaret är kan man konstatera att hot och våld mot politiker har ökat kraftigt och blivit till ett omfattande problem i svensk politik.   

Aristoteles hävdade att den ”gode medborgaren” karakteriserades av dygder som rationellt tänkande, laglydighet och bildning, medan mobben präglades av otyglade passioner, moraliskt förfall och irrationalitet. Mobbens passioner gör problemet med demokrati till samma sak som problemet med tyranni: ingen av dem är i överrensstämmelse med rättsstatens principer såsom likhet inför lagen, saklighet och opartiskhet utan båda innebär att makt kommer att utövas godtyckligt och irrationellt. Mobbens maktutövning är enligt Aristoteles oförutsägbar och fångas lätt upp av demagoger som kan sträva efter total makt. 

Vi ser i dag detta mobbvälde utveckla sig också inom universitetsvärlden i form av den i USA utbredda så kallade cancelkulturen som ofta tar sig uttryck i att studentgrupper (som ibland stöds av sina lärare) stör och avbryter inbjudna talare som de av ideologiska skäl finner misshagliga (ett aktuellt exempel är komikern Jerry Seinfeld som möttes av högljutt buande och en så kallad walk out när han skulle hålla ett anförande vid en examensceremoni nyligen).  

Detta har nu också spridit sig till Sverige då aktivistiska studenter genom skrik och slagord upprepade gånger störde och avbröt Ulf Kristersson vid ett framträdande i april vid Lunds universitetet. Syftet var främst att protestera mot att regeringen inte tydligare har kritiserat Israels krigföring i Gaza. Aktivisterna var väl organiserade och inte intresserade av dialog eller samtal utan var enbart ute efter att förstöra mötet och försvåra en ordnad diskussion. Efter mötet urartade detta också till hot om våld och spottloskor mot de studenter som arrangerat mötet. Metoden som de aktivistiska studenterna använde sig av är inte ny. Under mellankrigstiden var till exempel universiteten i Österrike, och särskilt då det i Wien, skådeplats för svåra och ofta våldsamma motsättningar. På ena sidan stod de tysk-nationellt och katolskt sinnade studenterna och på den andra de liberala, socialdemokratiska och judiska. Ett tragiskt exempel (av många) på ”deplattformering” från detta universitet är språkvetaren Alfred Kappelmacher (1876-1932). Som nyss utnämnd professor skulle hålla sin första föreläsning (om något så totalt apolitiskt som senlatinets historia) i oktober 1923 hade högerradikala studenter intagit föreläsningssalen. När Kappelmacher trädde in drabbades han av en veritabel orkan av oväsen och antisemitiska förolämpningar vilket gjorde det omöjligt för honom att göra sig hörd och han tvingades därför ställa in föreläsningen. Ett annat exempel är Julius Tandler (1869-1936) som var en internationellt välkänd professor i anatomi. Även mot honom riktade de tysk-nationella antisemitiska studenterna ett våldsamt hat. De överföll flera gånger hans anatomiska institut och i november 1923 drevs han under hot och förolämpningar iväg därifrån.  

Det remarkabla i dag är att inte mindre än femtio forskare – däribland även några professorer – vid Lunds universitet ställt sig bakom och försvarat den mobb-politik som de aktivistiska studenterna levererade vid Ulf Kristerssons föredrag. Att förstöra ett möte, att hindra ett ordnat meningsutbyte, att i organiserad form avbryta den som talar, anser denna grupp forskare visar på ”en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati”. Stödet för detta mobbvälde blir naturligtvis inte bättre av att en av dessa femtio i klara ordalag har försvarat Hamas brutala och blodiga attack mot oskyldiga civila den 7 oktober, inklusive tagandet av gisslan. Detta gjorde han innan Israel alls hade svarat med några motåtgärder.  

Därav kopplingen till vad som skedde vid Wiens universitet under mellankrigstiden. Låt mig för ordningens skull påpeka att jag anser att regeringen Netanyahu är en korrupt och kriminell regim och att jag stöder protesterna mot Israels krigföring i Gaza. Men inte utan att samtidigt protestera kraftfullt mot Hamas attack den 7 oktober och kräva att gisslan skall släppas fri. 

En första fråga som måste ställas till ledningens för Lunds universitet är hur det kan komma sig att det finns en så stor grupp anställda forskare vid detta lärosäte som inte omfattar de grundläggande principer om vad som ska utmärka verksamheten vid ett universitet. Uppenbart kan dessa inte skilja på vad man sysslar med på ett universitet från vad som förekommer hos en politisk kamporganisation. En annan fråga är vad de 50 forskarna tänker göra om högerradikala aktivister framöver saboterar deras föreläsningar.   

Jag har i mer än trettio år varit engagerad i frågan om akademisk frihet. För tjugo år sedan fick jag Sveriges Universitetslärares särskilda pris för värnandet av sådan frihet. Vad som nu förekommit i Lund ger de högerpopulistiska krafter som vill inskränka den akademiska friheten precis alla de argument de behöver. Jag måste erkänna att jag aldrig under den tid jag varit engagerad i dessa frågor har skämts så mycket å den svenska forskarkårens vägnar som när jag läste vad gruppen i Lund hade att anföra. Den akademiska friheten är ett grundläggande element för en fungerande demokrati. När akademiker som dessa inte kan skilja mellan demokrati och mobbvälde är inte bara den fria forskningen utan också demokratin i fara. Hur skall man framöver kunna få medborgare att åta sig uppdrag som förtroendevalda när vad de har att vänta sig när de framträder vid ett offentligt möte är ett mobbvälde påhejat också av universitetsanställda forskare?

Bo Rothstein är professor emeritus i statsvetenskap vid Göteborgs universitet 

***

Läs även: Bo Rothstein: "Linnéuniversitetet är bortom räddning"

Läs även: Bo Rothstein: "Jag har aldrig blivit så utskälld"