Bokmässan – en scen för rasism och antisemitism?

För drygt tio år sedan, i april 2012, besökte president Barack Obamas särskilda sändebud mot antisemitism, Hannah Rosenthal, Malmö och träffade där bland andra kommunalrådet Ilmar Reepalu. Efter visiten sa hon: ”Jag vet inte vad som finns i hans huvud eller hjärta. Men jag vet att språket han använder är antisemitiskt.”

Något liknande skulle Rosenthal förmodligen ha sagt om hon hade besökt Olof Palmes Internationella Centrums arrangemang på Globala Torget vid bokmässan i Göteborg härom veckan. 

Där fanns bland annat programpunkten ”Apartheid i Israel” och det som framfördes där var kort och gott rasism enligt de internationellt fastställda kriterier som bland andra Sverige har skrivit under. Enligt dessa är det rasistiskt att förneka det judiska folket dess rätt till självbestämmande, till exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat i sig är ett rasistiskt verk. 

Anklagelserna om att Israel är en apartheidstat blossade upp i vintras när Amnesty publicerade en rapport på det temat. Rapporten innehöll grova felaktigheter och avfärdades snabbt av alla seriösa bedömare. Nyligen pulveriserade exempelvis EU-parlamentet ett sådant påstående med de förkrossande röstsiffrorna 533 mot 48.

Ändå är tankefiguren seglivad och frågan är varför Olof Palmes Internationella Centrum vill bidra till att sprida dessa påståenden. Man pekar ut Israel som en rasistisk stat trots att landet snarare är ett föredöme och tillhör världseliten för mänskliga rättigheter och demokrati enligt vetenskapliga undersökningar, ljusår före grannländerna i Mellanöstern. 

Ett sätt att få bekräftat att anklagelserna inte håller är att prata med de israeliska araberna i Jerusalem eller Nazareth dit tiotusentals svenskar reser varje år. Cirka 20 procent av Israels medborgare är araber. För att apartheidanklagelserna ska vara giltiga måste dessa vara utsatta för rasmässigt motiverade ”omänskliga gärningar” och det måste finns en rasbaserad motsättning mellan judar och araber.

Då är det intressant att en känd palestinsk människorättsaktivist nyligen skrev att Israel förmodligen är det bästa landet i världen för en arab. Att en stor majoritet av de israeliska araberna vill hellre vara israeliska medborgare och bo i Israel än i en palestinsk stat enligt flera opinionsundersökningar. Och även att araberna i östra Jerusalem hellre vill att Israel kontrollerar stadsdelen än att den palestinska myndigheten gör det. De rasmotsättningar mellan araber och judar som anklagelserna om apartheid förutsätter, förefaller alltså inte existera.

I själva verket är de israeliska araberna de enda i Mellanöstern som lever i en demokrati med full religionsfrihet och yttrandefrihet. De har rösträtt i likhet med alla andra medborgare och representanter i Knesset och i regeringen. De arabiska kvinnorna i Israel har hög utbildningsnivå och upplever en jämställdhet som deras systrar i övriga arabvärlden bara kan drömma om. Sexuella minoriteter kan leva öppet utan att riskera fängelse eller död. Israeliska araber är ledande i flera landslag i idrott, har representerat Israel i Eurovision och vunnit ”Miss Israel”. Den domare som dömde en tidigare premiärminister för korruption var arab. Allt fler israeliska araber väljer frivilligt att göra värnplikt, allt fler höga befälhavare i den israeliska militären är araber och flera är framgångsrika företagare.

Ett avgörande bevis för att apartheidanklagelserna inte håller utgör de två världsledande analyserna av situationen i olika länder när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter (Democracy Index och Freedom House). I dessa utvärderas årligen alla länder på samma sätt på ett transparent sätt och efter vetenskapliga kriterier.

Hur de israeliska araberna behandlas ingår i utvärderingen av Israel. I årets Democracy Index rankas Israel på plats 23 av 167 länder och får därmed högre betyg än till exempel Spanien, de baltiska staterna, Portugal, Italien, Grekland, Belgien och USA. Norge toppar listan. I rapporten lyfts Israels stabila demokrati fram som särskilt anmärkningsvärd eftersom läget i Mellanöstern och Nordafrika i övrigt försämras allt mer. Särskilt pekas på att läget i Tunisen och Libanon som tidigare hade vissa positiva tendenser nu försämras snabbt. Sjutton av de tjugo länderna i mellanöstern rankas som auktoritära diktaturer. Detta gäller även Palestina.

Allra sämst är läget i Syrien, Libyen och Iran. Israel hyllas däremot för sitt väl fungerande valsystem, medborgarnas aktiva deltagande i den demokratiska processen och den goda standarden på statsförvaltningens arbete. Att ett arabiskt parti ingår i regeringskoalitionen lyfts fram som ett exempel på den höga demokratiska standarden och inkluderingen av araberna i samhället. Och i Freedom House placerar sig Israel i årets rapport åter i den högsta betygsklassen. Utvärderingen baseras helt på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och sker på identiskt sätt för alla länder.

Apartheidanklagelserna kunde viftas bort som grundlösa och irrelevanta om det inte vore för att de i sig uppfyller flera av de kriterier för antisemitism som är internationellt vedertagna. Förutom att ifrågasätta den judiska statens legitimitet uppfyller de även kriteriet om dubbelmoral genom att av avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas eller avkrävs något annat demokratiskt land. Landet hotas dessutom ständigt att utplånas av några av världens värsta länder och organisationer som Iran, Syrien och Hamas. Att då fokusera på att kritisera Israel är en orimlig prioritering.

Anders Persson, en ledande forskare på området, visar i en ny rapport (”Israel-Palestinakonfliktens påverkan på antisemitism i Sverige”) hur konflikten har blivit en offentlig arena där antisemitism legitimeras som kritik mot Israel. Rasistiska attityder kan kamoufleras och kommuniceras som kritik mot den judiska staten som särskilt ond på olika sätt. Apartheidanklagelserna är ett exempel på detta. Särskilt upprörande är Globala Torgets beslut att – förutom att tillåta en antisemitisk programpunkt – stoppa den balanserande programpunkten där argumenten mot apartheidanklagelserna skulle presenteras. Detta anmärkningsvärda agerande har uppmärksammats såväl i Sverige som internationellt.

Det vore önskvärt att bokmässan inför kommande år fördjupade sin diskussion kring inslag i programmet som är eller befinner sig i gråzonen för antisemitism och rasism. Det minsta man kan begära är att den typen av unkna åsikter och påståenden åtminstone får bemötas och vederläggas?

***

Mats Fält är vice ordförande i vänskapsförbundet Sverige-Israel.

Läs även: Rosengård – ett monument över mångkulturalismens misslyckande

Läs även: Sveriges museum om Förintelsen motverkar sitt eget syfte