Bryssel handfallet inför EU:s tillväxtproblem
Kommissionens kompass för ökad konkurrenskraft pekar inte fel – den pekar inte alls.
Bild: Unsplash / Pressbild
Vid millennieskiftet lovade Lissabondeklarationen stolt att EU inom tio år skulle bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade region.” Redan då insåg många att det inte skulle bli så, men att det skulle bli så illa som det nu är, det förstod vi inte. Den rapport om tillståndet i unionen som den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi, signerade i höstas – The future of European competitiveness - är en dystopi. Kommissionens svar till Draghi finns i skriften Kompass för konkurrenskraft.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Draghi dokumenterar med grafisk skärpa EU:s monumentala underläge i förhållande till USA och Kina vad gäller högteknologi och digital infrastruktur. Det räcker med ett exempel. De sju största techbolagen i USA har tillsammans ett börsvärde som är större än det samlade värdet på aktiebörserna i Storbritannien, Kanada, Tyskland och Japan. De få ljuspunkter han nämner är inte korrekta. Europa har inte en ledande ställning inom grön teknologi som hotas av ”Kinas statsstödda konkurrens.” För 10 – 15 år sedan tillverkades två tredjedelar av alla bränsleceller i EU; nu är andelen 10 procent. EU har inte ett enda potentiellt försteg när det gäller batteritillverkning. Northvolt gick nyligen i konkurs samtidigt som kinesiska företag bygger två jättefabriker i Ungern.
Mario Draghi tror på ett möjligt omtag. ”När världen står på randen till en andra digital revolution, driven av ökad tillämpning av artificiell intelligens (AI), har ett tillfälle öppnats för Europa att gottgöra sina tillkortakommanden i fråga om innovationer och produktivitet och stärka sin produktiva potential.” Det blir dock en ordentlig uppförsbacke. USA och Kina svarar för den helt dominerande merparten av alla investeringar i AI och har tillsammans 85 procent av alla patent. De enda andra länder värda att nämnas är Sydkorea, Storbritannien och Israel.
Draghi hävdar - och kommissionen upprepar på var och varannan rad - att EU:s usla konkurrenskraft beror på att produktiviteten har utvecklats svagare här än i USA. Detta är inte korrekt. I de länder som inte har euron som valuta har BNP per arbetad timme ökat i snabbare takt än i eurozonen. Det självförvållade problemet finns i zonen som sedan 1995 utvecklats svagare än någon jämförbar region. I Maastrichtfördraget föreskrevs 1993 en ortodox ekonomisk politik som tvingade medlemsländer att spara sig ur finanskrisen 2008/09. Adam Tooze har kallat det för ”ett av de värsta exempel på ekonomiskt självplågeri vi känner till.” Inte ens när räntan under åren 2015 till 2020 var noll eller ännu lägre, tilläts länderna i eurozonen att låna. Det går inte heller att hävda att EU:s konkurrenskraft gentemot USA är svag samtidigt som ett redan magnifikt överskott i handelsbalansen har fördubblats sedan millennieskiftet.
USA:s teknologiska övertag konstitueras av de nämnda sju techbolagen. Med kinesiska företag som enda värdiga medtävlare dominerar de den digitala världen och disponerar väldiga fria kassaflöden för investeringar i forskning och nya system med kraft att kväsa eventuella uppstickare. De ”bor” alla i USA men utvecklar, producerar och säljer över hela världen och betalar skatt där det passar bäst.
Ledarna för amerikanska techbolag har nu tagit plats i Vita huset som är mäktigare än någonsin under efterkrigstiden. Den amerikanska utmaningen har därmed fått en ny, mer hotfull dimension. Testet kommer när en amerikansk president kräver att EU ska rensa ut regleringar som stör Elon Musks, Mark Zuckerbergs och Jeff Bezos verksamheter.
Vi ser nu problemen tydligare. Länderna i eurozonen har underkastat sig en ortodox tillväxthämmande politik. Om vi inte tillåter oss lyxen att låna pengar när vi får betalt för att göra det kan vi inte tävla med USA eller Kina. Det är bra att höja produktivitet om det inte går ut över kvaliteten men utmaningen från amerikanska techbolag och kinesiska subventioner kräver andra tag.
Kompassen innehåller inga skarpa förslag
Kommissionen tar aldrig till sig Draghis dystra bild av läget i unionen. Hans förhoppningar om möjlig bättring blir i Kompass för konkurrenskraft en visshet om en ljusare framtid. Det omfattande program som kommissionen föreslår svävar därför en bit ovanför den vresiga verkligheten. Ibland tappar eukratiskan all sans och vett. ”Europa måste bli den plats där morgondagens teknologier, tjänster, och gröna produkter uppfinns, tillverkas och marknadsförs samtidigt som vi når klimatneutralitet.” Det måste räcka med att vi kvalificerar oss för att spela i samma liga som andra stormakter. Ännu så länge är vi, enligt Guntram Wolff tidigare chef för den ansedda tankesmedjan Breugel, ”inte ens med i matchen.”
Kompassen lovar att redan i år leverera ny lagstiftning om bland annat innovation, forskning, molntjänster, AI och så vidare. Strategier ska utarbetas för den inre marknaden, medicinsk forskning, bioteknik, inre säkerhet, et cetera, et cetera. I fråga om bilindustrins framtid räcker det med en ”strategisk dialog”. För utvalda områden – kunskap och kompetens, sparande och investeringar – ska en särskild ”union” skapas. Handlingsplaner ska utarbetas för energikostnader, elektrifiering, tillverkningsindustrin med mera.
Det är oklart vad som skiljer en handlingsplan från ett paket. I alla händelser ska kemiindustrin ”paketeras” för ökad konkurrenskraft. Planer kommer utarbetas för investeringar i miljövänliga transporter, höghastighetståg och anpassning av miljölagstiftningen. Till detta kommer ett antal riktlinjer, initiativ, pakter, redskap, plattformar, vägvisare. Samt en vitbok om Europas framtida försvar. Kommissionen kan aldrig uttala sig om något utan att lägga ett gott ord för den gemensamma jordbrukspolitiken. Här får den jordbrukande befolkningen nöja sig med en “vision”. Företagens rapporteringsbörda ska minska med 25 procent för alla och med minst 35 procent för små och medelstora företag.
Mario Draghis program förutsatte extra investeringar på 750–800 miljarder euro per år. Det är ett ödets ironi att detta hade varit både möjligt och tillrådligt under perioden med nollränta. Nu är det politiskt och finansiellt omöjligt och Kompassen innehåller inga skarpa förslag.
Mycket i Kompassen är rätt självklart. Att fullborda den inre marknaden har stått på EU:s dagordning i 40 år. Som ett minimum borde de länder som använder euron som valuta ha en sömlös kapitalmarknad och ett gemensamt regelsystem. Om det går så lätt att avskaffa 25 eller 35 procent av regler som kommissionen nyss infört, borde de kanske aldrig kommit till. Konkurrenspolitiken (som är en exklusiv EU-kompetens) borde för länge sedan ha anpassats till att vi har en inre gemensam marknad och inte bedöma effekten av sammanslagningar på varje nationell marknad.
Draghi dömer ut unionens forskningsprogram som utspritt på alltför många projekt, "övernitiskt komplext och byråkratiskt" och mer styrt av tjänstemän än framstående forskare. Ändå föreslår han att budgeten ska fördubblas. Det är alltför lättsinnigt. Jag tror det finns tre saker som skulle ge rätt säker avkastning:
- Europa behöver en förstklassig vetenskaplig infrastruktur – vilket kommer att kräva kontinuerlig uppgradering. Det finns en överenskommen önskelista men ansvaret för finansiering ligger på enskilda medlemsländer. Etableringen av världens mest kraftfulla neutronkälla, European Spallation Source (ESS), i Lund och Köpenhamn var utomordentlig tungrodd – styrd av snäva nationella intressen och baserad på bidrag in natura. Den vetenskapliga infrastrukturen bör i framtiden finansieras från EU:s gemensamma budget och vara tillgänglig också för företag.
- European Innovation Councils program Pathfinder bör får resurser så att det kan mäta sig med de amerikanska DARPA- och ARPA-programmen som gett framstående forskare fria händer att med generöst stöd satsa på genuint banbrytande forskning. Detta förslag, som finns i Draghis rapport, är inte riskfritt men spännande och relativt billigt och utväxlingen magnifik om det lyckas. De amerikanska fonderna disponerar måttliga 6 miljarder dollar.
- Avkastning på genuin grundforskning är alltid osäker i tid och rum. Starka skäl talar för att nya satsningar ska ske på europeisk nivå i samarbete mellan EU, Storbritannien, Schweiz och Norge. Detta skulle kräva en nyordning av unionens forskning som idag till största delen gäller tillämpad forskning.
Forskningens uppgift är inte primärt att öka ett lands BNP och det är faktiskt svårt att etablera en synlig länk mellan pengar och utfall. Storbritannien har omfattande excellent forskning som inte har gett avkastning i form av hög tillväxt. Däremot är det rätt säkert att den forskning och utveckling som sker inom företag har mycket hög utväxling. Sådan verksamhet är därför redan skattebefriad i flera länder. Här kan tillfogas att de stora techbolagen nu bedriver egen forskning i världsklass. Förra året gick tre av de vetenskapliga Nobelprisen till Google – två av pristagarna är verksamma vid DeepMind i London som it-jätten förvärvade 2014. Intressant att notera är också att det kinesiska företaget High-Flyers sensationella AI-modell R1 inte har fått några statliga subventioner.
Bryssel vill att sammanhållningspolitiken moderniseras för att ”stärka tillväxten, minska regionala skillnader och främja konkurrenskraften över hela den inre marknaden.” Vad detta kommer att innebära vet jag inte, men jag vet vad som krävs för att målen ska nås. I dag slussas i runda tal en tredjedel av programmets budget från rikare till fattigare medlemsländer. Denna nettoöverföring har orubbligt stöd i ministerrådet. De andra två tredjedelarna är en rundgång som innebär att länder skickar pengar till Bryssel och sedan tvingas utarbeta program och förhandla för att få dem tillbaka, vilket kräver att de matchar EU-bidraget. Inte sällan handlar det om projekt som borde hanterats av sockenstämman. Att avskaffa denna rundgång skulle stärka både produktivitet och tillväxt. Effekten på konkurrenskraften skulle vara märkbar och entydigt positiv. Sammanhållningsprogrammet är kommissionens främsta medel för att styra utvecklingen i medlemsländerna. Det tyngs av en osannolik byråkrati. Mer än hälften av de medel som anvisats för 2014 till 2020 var orörda vid periodens slut.
Draghi bekymrar sig över att det inte finns några topprankade universitet inom EU; att unionens kapitalmarknader är svaga och att den saknar ”egna” energitillgångar. Om vi tar fasta på att Europa är större än EU blir flera av problemen enklare att hantera. I Storbritannien och Schweiz finns 5 – 6 universitet som placerar sig mycket högt på alla rankinglistor – Cambridge och Oxford inte sällan på första plats. Om vi inkluderar grannländerna Norge och Island får vi väldiga ”egna” tillgångar på olja och gas samt vidsträckta och väl administrerade fiskevatten. Både kapitalmarknad och försvar skulle bli starkare i ett större Europa. Med efterklokhetens bräckliga auktoritet inser vi att om EU varit mer vidsynt i sina relationer med omvärlden så skulle Storbritannien och Grönland sannolikt ha stannat kvar och Norge och Island ha anslutit sig.
USA:s konstitution etablerar en arbetsfördelning mellan den federala makten i Washington och de femtio delstaterna. En sådan gränsdragning saknas i unionen. Koen Lenaerts, som varit ordförande i EU-domstolen, har påpekat att det ”inte finns någon kärna av nationell suveränitet som medlemsstaterna kan hävda gentemot unionen.” Detta är olyckligt med tanke på att EU:s grundlag berör nästan all politisk verksamhet i medlemsländerna. Att trygga en skyddad sfär för nationalstaten skulle minska byråkratin.
De amerikanska techföretagens övertag är ointagligt inom överblickbar framtid. Det finns därför anledning att välkomna kinesisk konkurrens som kan minska de gigantiska monopolräntor jättarna idag kan inkassera. Vad europeiska regeringar har att bedöma är om det finns strategiska kompetenser eller resurser som vi måste kunna disponera inomskärs. I så fall kan Airbus tjäna som förebild.
EU är i allt väsentligt är en organisation för att reglera den inre marknaden samt ekonomiska relationer till omvärlden. Att detta uppdrag utförs väl har betydelse för företagens konkurrenskraft. För detta krävs kloka regler som tillämpas av effektiva och oväldiga myndigheter sänker transaktionskostnader. Förstklassig fysisk, social och digital infrastruktur är viktiga för både företag och medborgare. Transparent och säkert skydd för liv och egendom är ett minimikrav. Effektiv och opartisk tvistlösning skapar trygghet och sparar pengar för alla. Forskning med både bredd och djup är attraktiv för många företag och en nödvändig förutsättning för somliga. Omfattande laglöshet och korruption skrämmer både folk och företag.
Kommissionen saknar dock egen kompetens för att samordna investeringar i industrisektorer, bedöma riskfyllda satsningar på banbrytande ny teknologi, kommendera fram billig el eller vägleda kemiindustrin mot ökad lönsamhet. I en marknadsekonomi ligger beslut i dessa frågor i händerna på företag som är delaktiga i både risk och belöning – och har egna organisationer för att hantera interna angelägenheter. Varken regeringen i Washington eller ministerrådet i Bryssel kan ge order till börsnoterade företag.
Svaret på Draghis rapport kan inte bli en bombmatta av vidlyftiga förslag. EU:s medlemsländer måste prioritera vilka utmaningar som är allra viktigast att ta sig an. I Kompassen saknas prioriteringar helt – den pekar inte ut någon riktning alls.
Lars Anell är f. d. EU-ambassadör
***
Vid millennieskiftet lovade Lissabondeklarationen stolt att EU inom tio år skulle bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade region.” Redan då insåg många att det inte skulle bli så, men att det skulle bli så illa som det nu är, det förstod vi inte. Den rapport om tillståndet i unionen som den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi, signerade i höstas – The future of European competitiveness – är en dystopi. Kommissionens svar till Draghi finns i skriften Kompass för konkurrenskraft.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Draghi dokumenterar med grafisk skärpa EU:s monumentala underläge i förhållande till USA och Kina vad gäller högteknologi och digital infrastruktur. Det räcker med ett exempel. De sju största techbolagen i USA har tillsammans ett börsvärde som är större än det samlade värdet på aktiebörserna i Storbritannien, Kanada, Tyskland och Japan. De få ljuspunkter han nämner är inte korrekta. Europa har inte en ledande ställning inom grön teknologi som hotas av ”Kinas statsstödda konkurrens.” För 10 – 15 år sedan tillverkades två tredjedelar av alla bränsleceller i EU; nu är andelen 10 procent. EU har inte ett enda potentiellt försteg när det gäller batteritillverkning. Northvolt gick nyligen i konkurs samtidigt som kinesiska företag bygger två jättefabriker i Ungern.
Mario Draghi tror på ett möjligt omtag. ”När världen står på randen till en andra digital revolution, driven av ökad tillämpning av artificiell intelligens (AI), har ett tillfälle öppnats för Europa att gottgöra sina tillkortakommanden i fråga om innovationer och produktivitet och stärka sin produktiva potential.” Det blir dock en ordentlig uppförsbacke. USA och Kina svarar för den helt dominerande merparten av alla investeringar i AI och har tillsammans 85 procent av alla patent. De enda andra länder värda att nämnas är Sydkorea, Storbritannien och Israel.
Draghi hävdar – och kommissionen upprepar på var och varannan rad – att EU:s usla konkurrenskraft beror på att produktiviteten har utvecklats svagare här än i USA. Detta är inte korrekt. I de länder som inte har euron som valuta har BNP per arbetad timme ökat i snabbare takt än i eurozonen. Det självförvållade problemet finns i zonen som sedan 1995 utvecklats svagare än någon jämförbar region. I Maastrichtfördraget föreskrevs 1993 en ortodox ekonomisk politik som tvingade medlemsländer att spara sig ur finanskrisen 2008/09. Adam Tooze har kallat det för ”ett av de värsta exempel på ekonomiskt självplågeri vi känner till.” Inte ens när räntan under åren 2015 till 2020 var noll eller ännu lägre, tilläts länderna i eurozonen att låna. Det går inte heller att hävda att EU:s konkurrenskraft gentemot USA är svag samtidigt som ett redan magnifikt överskott i handelsbalansen har fördubblats sedan millennieskiftet.
USA:s teknologiska övertag konstitueras av de nämnda sju techbolagen. Med kinesiska företag som enda värdiga medtävlare dominerar de den digitala världen och disponerar väldiga fria kassaflöden för investeringar i forskning och nya system med kraft att kväsa eventuella uppstickare. De ”bor” alla i USA men utvecklar, producerar och säljer över hela världen och betalar skatt där det passar bäst.
Ledarna för amerikanska techbolag har nu tagit plats i Vita huset som är mäktigare än någonsin under efterkrigstiden. Den amerikanska utmaningen har därmed fått en ny, mer hotfull dimension. Testet kommer när en amerikansk president kräver att EU ska rensa ut regleringar som stör Elon Musks, Mark Zuckerbergs och Jeff Bezos verksamheter.
Vi ser nu problemen tydligare. Länderna i eurozonen har underkastat sig en ortodox tillväxthämmande politik. Om vi inte tillåter oss lyxen att låna pengar när vi får betalt för att göra det kan vi inte tävla med USA eller Kina. Det är bra att höja produktivitet om det inte går ut över kvaliteten men utmaningen från amerikanska techbolag och kinesiska subventioner kräver andra tag.
Kompassen innehåller inga skarpa förslag
Kommissionen tar aldrig till sig Draghis dystra bild av läget i unionen. Hans förhoppningar om möjlig bättring blir i Kompass för konkurrenskraft en visshet om en ljusare framtid. Det omfattande program som kommissionen föreslår svävar därför en bit ovanför den vresiga verkligheten. Ibland tappar eukratiskan all sans och vett. ”Europa måste bli den plats där morgondagens teknologier, tjänster, och gröna produkter uppfinns, tillverkas och marknadsförs samtidigt som vi når klimatneutralitet.” Det måste räcka med att vi kvalificerar oss för att spela i samma liga som andra stormakter. Ännu så länge är vi, enligt Guntram Wolff tidigare chef för den ansedda tankesmedjan Breugel, ”inte ens med i matchen.”
Kompassen lovar att redan i år leverera ny lagstiftning om bland annat innovation, forskning, molntjänster, AI och så vidare. Strategier ska utarbetas för den inre marknaden, medicinsk forskning, bioteknik, inre säkerhet, et cetera, et cetera. I fråga om bilindustrins framtid räcker det med en ”strategisk dialog”. För utvalda områden – kunskap och kompetens, sparande och investeringar – ska en särskild ”union” skapas. Handlingsplaner ska utarbetas för energikostnader, elektrifiering, tillverkningsindustrin med mera.
Det är oklart vad som skiljer en handlingsplan från ett paket. I alla händelser ska kemiindustrin ”paketeras” för ökad konkurrenskraft. Planer kommer utarbetas för investeringar i miljövänliga transporter, höghastighetståg och anpassning av miljölagstiftningen. Till detta kommer ett antal riktlinjer, initiativ, pakter, redskap, plattformar, vägvisare. Samt en vitbok om Europas framtida försvar. Kommissionen kan aldrig uttala sig om något utan att lägga ett gott ord för den gemensamma jordbrukspolitiken. Här får den jordbrukande befolkningen nöja sig med en “vision”. Företagens rapporteringsbörda ska minska med 25 procent för alla och med minst 35 procent för små och medelstora företag.
Mario Draghis program förutsatte extra investeringar på 750–800 miljarder euro per år. Det är ett ödets ironi att detta hade varit både möjligt och tillrådligt under perioden med nollränta. Nu är det politiskt och finansiellt omöjligt och Kompassen innehåller inga skarpa förslag.
Mycket i Kompassen är rätt självklart. Att fullborda den inre marknaden har stått på EU:s dagordning i 40 år. Som ett minimum borde de länder som använder euron som valuta ha en sömlös kapitalmarknad och ett gemensamt regelsystem. Om det går så lätt att avskaffa 25 eller 35 procent av regler som kommissionen nyss infört, borde de kanske aldrig kommit till. Konkurrenspolitiken (som är en exklusiv EU-kompetens) borde för länge sedan ha anpassats till att vi har en inre gemensam marknad och inte bedöma effekten av sammanslagningar på varje nationell marknad.
Draghi dömer ut unionens forskningsprogram som utspritt på alltför många projekt, ”övernitiskt komplext och byråkratiskt” och mer styrt av tjänstemän än framstående forskare. Ändå föreslår han att budgeten ska fördubblas. Det är alltför lättsinnigt. Jag tror det finns tre saker som skulle ge rätt säker avkastning:
- Europa behöver en förstklassig vetenskaplig infrastruktur – vilket kommer att kräva kontinuerlig uppgradering. Det finns en överenskommen önskelista men ansvaret för finansiering ligger på enskilda medlemsländer. Etableringen av världens mest kraftfulla neutronkälla, European Spallation Source (ESS), i Lund och Köpenhamn var utomordentlig tungrodd – styrd av snäva nationella intressen och baserad på bidrag in natura. Den vetenskapliga infrastrukturen bör i framtiden finansieras från EU:s gemensamma budget och vara tillgänglig också för företag.
- European Innovation Councils program Pathfinder bör får resurser så att det kan mäta sig med de amerikanska DARPA- och ARPA-programmen som gett framstående forskare fria händer att med generöst stöd satsa på genuint banbrytande forskning. Detta förslag, som finns i Draghis rapport, är inte riskfritt men spännande och relativt billigt och utväxlingen magnifik om det lyckas. De amerikanska fonderna disponerar måttliga 6 miljarder dollar.
- Avkastning på genuin grundforskning är alltid osäker i tid och rum. Starka skäl talar för att nya satsningar ska ske på europeisk nivå i samarbete mellan EU, Storbritannien, Schweiz och Norge. Detta skulle kräva en nyordning av unionens forskning som idag till största delen gäller tillämpad forskning.
Forskningens uppgift är inte primärt att öka ett lands BNP och det är faktiskt svårt att etablera en synlig länk mellan pengar och utfall. Storbritannien har omfattande excellent forskning som inte har gett avkastning i form av hög tillväxt. Däremot är det rätt säkert att den forskning och utveckling som sker inom företag har mycket hög utväxling. Sådan verksamhet är därför redan skattebefriad i flera länder. Här kan tillfogas att de stora techbolagen nu bedriver egen forskning i världsklass. Förra året gick tre av de vetenskapliga Nobelprisen till Google – två av pristagarna är verksamma vid DeepMind i London som it-jätten förvärvade 2014. Intressant att notera är också att det kinesiska företaget High-Flyers sensationella AI-modell R1 inte har fått några statliga subventioner.
Bryssel vill att sammanhållningspolitiken moderniseras för att ”stärka tillväxten, minska regionala skillnader och främja konkurrenskraften över hela den inre marknaden.” Vad detta kommer att innebära vet jag inte, men jag vet vad som krävs för att målen ska nås. I dag slussas i runda tal en tredjedel av programmets budget från rikare till fattigare medlemsländer. Denna nettoöverföring har orubbligt stöd i ministerrådet. De andra två tredjedelarna är en rundgång som innebär att länder skickar pengar till Bryssel och sedan tvingas utarbeta program och förhandla för att få dem tillbaka, vilket kräver att de matchar EU-bidraget. Inte sällan handlar det om projekt som borde hanterats av sockenstämman. Att avskaffa denna rundgång skulle stärka både produktivitet och tillväxt. Effekten på konkurrenskraften skulle vara märkbar och entydigt positiv. Sammanhållningsprogrammet är kommissionens främsta medel för att styra utvecklingen i medlemsländerna. Det tyngs av en osannolik byråkrati. Mer än hälften av de medel som anvisats för 2014 till 2020 var orörda vid periodens slut.
Draghi bekymrar sig över att det inte finns några topprankade universitet inom EU; att unionens kapitalmarknader är svaga och att den saknar ”egna” energitillgångar. Om vi tar fasta på att Europa är större än EU blir flera av problemen enklare att hantera. I Storbritannien och Schweiz finns 5 – 6 universitet som placerar sig mycket högt på alla rankinglistor – Cambridge och Oxford inte sällan på första plats. Om vi inkluderar grannländerna Norge och Island får vi väldiga ”egna” tillgångar på olja och gas samt vidsträckta och väl administrerade fiskevatten. Både kapitalmarknad och försvar skulle bli starkare i ett större Europa. Med efterklokhetens bräckliga auktoritet inser vi att om EU varit mer vidsynt i sina relationer med omvärlden så skulle Storbritannien och Grönland sannolikt ha stannat kvar och Norge och Island ha anslutit sig.
USA:s konstitution etablerar en arbetsfördelning mellan den federala makten i Washington och de femtio delstaterna. En sådan gränsdragning saknas i unionen. Koen Lenaerts, som varit ordförande i EU-domstolen, har påpekat att det ”inte finns någon kärna av nationell suveränitet som medlemsstaterna kan hävda gentemot unionen.” Detta är olyckligt med tanke på att EU:s grundlag berör nästan all politisk verksamhet i medlemsländerna. Att trygga en skyddad sfär för nationalstaten skulle minska byråkratin.
De amerikanska techföretagens övertag är ointagligt inom överblickbar framtid. Det finns därför anledning att välkomna kinesisk konkurrens som kan minska de gigantiska monopolräntor jättarna idag kan inkassera. Vad europeiska regeringar har att bedöma är om det finns strategiska kompetenser eller resurser som vi måste kunna disponera inomskärs. I så fall kan Airbus tjäna som förebild.
EU är i allt väsentligt är en organisation för att reglera den inre marknaden samt ekonomiska relationer till omvärlden. Att detta uppdrag utförs väl har betydelse för företagens konkurrenskraft. För detta krävs kloka regler som tillämpas av effektiva och oväldiga myndigheter sänker transaktionskostnader. Förstklassig fysisk, social och digital infrastruktur är viktiga för både företag och medborgare. Transparent och säkert skydd för liv och egendom är ett minimikrav. Effektiv och opartisk tvistlösning skapar trygghet och sparar pengar för alla. Forskning med både bredd och djup är attraktiv för många företag och en nödvändig förutsättning för somliga. Omfattande laglöshet och korruption skrämmer både folk och företag.
Kommissionen saknar dock egen kompetens för att samordna investeringar i industrisektorer, bedöma riskfyllda satsningar på banbrytande ny teknologi, kommendera fram billig el eller vägleda kemiindustrin mot ökad lönsamhet. I en marknadsekonomi ligger beslut i dessa frågor i händerna på företag som är delaktiga i både risk och belöning – och har egna organisationer för att hantera interna angelägenheter. Varken regeringen i Washington eller ministerrådet i Bryssel kan ge order till börsnoterade företag.
Svaret på Draghis rapport kan inte bli en bombmatta av vidlyftiga förslag. EU:s medlemsländer måste prioritera vilka utmaningar som är allra viktigast att ta sig an. I Kompassen saknas prioriteringar helt – den pekar inte ut någon riktning alls.
Lars Anell är f. d. EU-ambassadör
***
