Charlie Weimers: EU kan inte lösa försvarskrisen åt oss

Många känner oro för Donald Trumps utrikespolitik. Utspel om exempelvis tullar, att annektera Kanada och Grönland, den förödmjukande behandlingen av Volodymyr Zelenskyj et cetera bidrar till oron. Liksom intrycket att Trump ställt sig på Rysslands sida i kriget. Jag delar oron, men om vi ska kunna finna en väg framåt kan vi inte agera utifrån känslor.

Sanningen är tyvärr den att Europa, precis som Zelenskyj i Vita huset, inte har “the cards” att sätta hårt mot hårt. Europas länder har i decennier misskött sitt försvar och saknar i dag förmågan att avskräcka Ryssland. Vi är beroende av USA och måste ställa oss frågan vad vi har att erbjuda dem i en transaktionell värld som dagens? 

Europa befinner sig i den här situationen för att vi alltför länge har accepterat tre utrikespolitiska villfarelser. Den första var tanken att det gick att exportera demokrati genom militär interventionism. Villfarelsen var primärt amerikansk och tankemodellen har återkommit i olika skepnader, från Woodrow Wilson till George W. Bush. De amerikanska väljarna har tröttnat på kostsamma och blodiga krig och vill inte längre att USA tar på sig rollen som världspolis. Nationsbygganden misslyckades eftersom koncept såsom nation och demokrati inte kan exporteras till länder vars kulturer saknar nödvändiga värderingar och normer.

Den andra vanföreställningen var den tyska utrikespolitiska strategin “Wandel durch Handel” som byggde på tanken att auktoritära stater skulle kunna liberaliseras genom handel. Modellen anammades av EU i relationerna med Ryssland, Kina och Iran utan att några slutsatser drogs av Rysslands krig med Georgien 2008, anfallet mot Ukraina 2014 eller landets deltagande i det syriska inbördeskriget. När Ryssland sedan genomförde sin fullskaliga invasion av Ukraina satt EU-länderna fast i ett svårupplöst beroende av rysk energi.

Den tredje vanföreställningen var att Europas stater för evigt skulle kunna lägga pengar på sin egen välfärd samtidigt som man förlitade sig på USA för sitt försvar. Robert Gates, försvarsminister under både George W. Bush och Barack Obama, sade i ett tal redan 2011: Den brutala verkligheten är att det kommer att finnas en snabbt avtagande aptit och tålamod i USA:s kongress (…) för att lägga allt knappare medel på nationer som är uppenbart ovilliga att (…) investera (…) i sitt eget försvar. (…) USA:s framtida politiska ledare (…) kanske inte tycker att avkastningen på Amerikas investering i Nato är värd kostnaden.”

Donald Trump är ett symtom av ett djupare problem, och inte dess orsak. Den verkliga förändringen har djupa rötter och har pågått länge, vilket illustreras av Robert Gates ovan. Det vore därför ett misstag om vi européer sätter vårt hopp till att, om fyra år, ska allt bli som det var förr.

Det sågs som ett gott tecken att Trump valde att ha en byst av Winston Churchill i det Ovala rummet, men kanske har den ställts fram för att påminna honom om en tidigare epok när Amerika ville ha betalt för utestående fordringar snarare än att ständigt ställa ut nya checkar in blanco. Efter Första världskriget bidrog president Coolidges krav på återbetalning av brittiska krigsskulder till att pundet kollapsade, vilket gjorde Churchill rasande. Trumps transaktionalism är varken ny eller unik, utan snarare en återgång till hur det var före andra världskriget, när USA:s utrikespolitik styrdes av landets intressen och inte av idealism.

Under sjuttio år efter freden 1945 ansåg USA det vara billigare att stanna kvar i Europa än att befria det igen. D-dagsgenerationen förstod Europa. I många fall hade de själva, deras föräldrar eller mor- och farföräldrar emigrerat från Europa. Denna koppling är betydligt svagare i dag. 

Samtidigt har USA passerat den gräns då landets räntebetalningar överstiger dess försvarsutgifter. Enligt historikern Niall Ferguson är detta vändpunkten då imperier faller. Därför måste USA begränsa sina åtaganden. Förenta staterna kan inte längre vara allestädes närvarande. Och Donald Trump har beslutat sig för att fokusera på Kina och den indopacifiska regionen. Inte heller detta är nytt. Redan under Obama talade man i USA om ett skifte från Atlanten mot Stillahavsregionen – ”a pivot to Asia”.

De som vill centralisera makt till Bryssel utnyttjar alla kriser för att nå sina mål. Det hände under eurokrisen och pandemin, och det kommer även göras försöka att utnyttja Trumps återkomst i samma syfte. Just nu har centralisterna i EU vind i seglen.

Efter Rysslands fullskaliga invasion röstade exempelvis Danmark, en vanligtvis skeptisk medlemsstat, för att avskaffa sitt undantag från att delta i unionens gemensamma försvarspolitik. Den danske statsministern, som tidigare var en av de sparsamma, vill nu öka unionens försvarsutgifter. Det är ett tecken i tiden att Danmark vill öka EU:s budget och ha ett mer långtgående försvarssamarbete. Ett annat tecken på att centralisterna vädrar morgonluft är att debatten om att slopa enhällighetskravet i utrikespolitiken åter blossat upp.

Inte oväntat är det Frankrike som starkast driver frågan om att frikoppla Europa från USA, så kallad strategisk autonomi. President Macron har länge förespråkat ett starkare EU för att minska beroendet av USA. Frankrike har också länge velat använda EU:s ekonomiska och militära muskler för att gynna franska intressen i Afrika och Mellanöstern. Men de materiella förutsättningarna för att genomföra visionen om strategisk autonomi finns inte.

De som driver på för strategisk autonomi underskattar hur beroende Europa är av USA. EU-länderna köper en stor andel av sina vapensystem från USA och det finns sällan några alternativ. Vi är beroende av amerikanska halvledare i målsystem och satelliter för att styra våra kryssningsrobotar. Situationen är snarlik när det gäller exempelvis underrättelsearbete, offensiv cyberkrigföring, att bevaka världshaven, smygteknologi, drönare och en realistisk kärnvapenavskräckning.

Beroendet av USA kommer inte att försvinna för att européer ogillar Trump eller för att Macron vill leda ett federalt Europa. Att bygga europeiska versioner av dessa avancerade vapensystem kommer att ta decennier och kosta mer än vad europeiska väljare kommer vara villiga att betala. Därför är den federalistiska visionen om full strategisk autonomi orealistisk.

Vidare finns inomeuropeiska hinder för en fullskalig försvarsunion. Undersökningar visar ett sviktande stöd för Ukraina bland exempelvis franska, spanska och tyska väljare som tycker att konflikten ligger långt borta. Europeiska länders försvarsutgifter minskar proportionellt med avståndet till Moskva.

Vi svenskar bör inte förledas att tro att Sydeuropa kommer skicka trupper för att försvara Sverige. För det kan vi bara sätta tilliten till länder i närområdet som delar våra intressen. Därtill kan läggas att det finns en betydande politisk volatilitet i Europa. Även om vi skulle acceptera Macrons löfte att utsträcka det franska kärnvapenparaplyet till övriga EU, vore det naivt att inte inse att den saken snabbt kan ändras om nästa president heter Marine Le Pen.

Vi har inte råd att vara naiva. Inte igen. Europa säkerhet stärks inte av mer centralism. Idén att positionera Europa som en “självständig global aktör” mellan Washington och Peking är en fantasi som aldrig kommer att förverkligas. Europa kommer inte bli en aktör i Asien.

Det som är realistiskt är däremot att Europas länder tar ansvar för försvaret av sin egen kontinent. Om Europa kan försvara sig frigörs USA till att fokusera på Stilla havet. I ett sådant scenario skulle vi kunna återupprätta ett fungerande samarbete där Europas länder är respekterade och pålitliga partners.

Det vi behöver är en återgång till principiell realism. Det tjeckiskledda initiativet att köpa artilleriammunition till Kyiv, Polens upprustning och Danmarks snabba ökning av vapenproduktionen är alla exempel på den typ av praktiska, resultatdrivna lösningar som Europa behöver nu. Inte storslagna Brysselvisioner, planer, visioner, mekanismer och målsättningar. Utan större försvarsbudgetar med verkliga, viktiga och konkreta insatser.

Vi behöver återuppbygga det som en gång fungerade. Den transatlantiska alliansen behöver få en ny skepnad och samarbete mellan likasinnade demokratier behöver stärkas. Den mest realistiska vägen framåt ligger i regionala arrangemang där olika koalitioner med gemensamma intressen samarbetar kring försvarskapacitet, upphandlingar och produktion av vapen och ammunition. Bryssel har visserligen börjat samordna vissa initiativ, men det är medlemsstaterna själva som måste ta ansvar för att detta blir av.

Tyskland har beslutat om ett massivt låneprogram för försvaret, vilket på sikt kommer öka den europeiska försvarsförmågan avsevärt. Sveriges fördjupade samarbete inom försvars- och utrikespolitik med de nordiska länderna och med Polen, som genomför en massiv upprustning, är inte initiativ för maktcentralisering. De är konkreta uttryck för principiell realism.

Om USA väljer att lämna Nato skulle konsekvenserna bli långtgående – inte minst för alliansens förmåga att operera globalt och försvara sig mot missiler. För det krävs tillgång till radarstationer, baser, hamnar och annan infrastruktur i allierade länder. Amerikanerna inser även att om de inte ger Europa tillgång till sitt kärnvapenparaply kommer vi tvingas skaffa denna kapacitet. Det är just dessa konsekvenser som gör att jag i slutändan tror att Washington kommer avstå från att helt lämna Nato.

I ett läge där USA stannar i Nato, men överlåter det konventionella försvaret av kontinenten till européerna, krävs att tillbakadragandet sker i en takt som gör att vi hinner rusta upp. Och för att ett bibehållet amerikanskt kärnvapenparaply ska vara trovärdigt krävs att parterna förnyar sina ömsesidiga åttaganden.

Men frågan kvarstår: Vad kan Europa erbjuda amerikanerna – som har tröttnat på oss – för att de ska stanna till dess vi har återuppbyggt vår försvarsförmåga? Och vad kräver de för att fortsatt skydda oss med sina kärnvapen? Ett bättre handelsavtal, kanske? En allians mot Kina? Vad det än är så kommer det tyvärr att kosta. Mycket.

Charlie Weimers, EU-parlamentariker för Sverigedemokraterna 

***

Läs även: Charlie Weimers: ”Det var mitt Jimmie moment”

Läs även: Dags att sätta fosterlandet främst