Dags att avkriminalisera sexköp

I Luis Bunuels film Dagfjärilen från 1967, med Catherine Deneuve i huvudrollen, börjar en ung, vacker hemmafru – Séverine – arbeta i en bordell i fru Anais etablissemang. Séverine är gift med en väletablerad läkare. Hon får namnet Dagfjärilen då hon måste vara hemma senast klockan fem på eftermiddagen för att ta emot sin intet ont anande make. Men komplikationer uppstår när gangstern Marcel vill ha Dagfjärilen för sig själv. 

Med tillämpning av nu gällande svensk strafflagstiftning skulle Marcel göra sig skyldig till köp av sexuell tjänst och fru Anais skulle kunna fällas för koppleri. Initiativtagaren Séverine, däremot, går fri från ansvar. Inte heller hennes medverkan till Marcels och fru Anais brott skulle leda till något ansvar för Dagfjärilen. 

Varför straffas Marcel men inte Séverine, två vuxna personer, för den sexuella akt som båda varit överens om att genomföra? Det var ju Séverine som tog det avgörande initiativet. 

Tar man ett kliv bakåt i historien till 1864 års strafflag kan man konstatera att sexualbrotten hade ett helt annat syfte då än i dag, nämligen att förhindra "otukt". Eller med andra ord att förhindra lösaktig, syndfull sexuell utlevelse utanför äktenskapet. Men på den tiden saknades anledning att kriminalisera sexköp av det enkla skälet att alla utomäktenskapliga sexuella förbindelser redan var kriminaliserade. Brottet hette "lönskaläge" om båda parter var ogifta eller "horsbrott" om en av parterna var gift (med någon annan än sexpartnern). Både Séverine och Marcel skulle på den tiden ha gjort sig skyldiga till horsbrott, eftersom hon var gift. Först 1918 avkriminaliserades utomäktenskapliga sexuella förbindelser. 

Eftersom syftet med sexualbrotten var att upprätthålla äktenskapet som institution och förhindra fri sexualitet som hotade samhällets grundvalar, lades ett tyngre ansvar på kvinnan som riskerade att drabbas av en oönskad graviditet. Mannen som kunde blåneka eller fly var inte mycket att lita på. Den hårdare domen mot kvinnan avspeglades i våldtäktsbrottets utformning. "Tager man kvinna med våld och, emot hennes vilja, med henne övar otukt – varde dömd till straffarbete från och med sex till och med tio år." Även om mannen genomdrivit otukten med våld, förelåg inget brott om kvinnan – läs den fallna kvinnan – innerst inne inte hade haft något emot otukten. En kvinna som Séverine, som ägnat sig åt hor skulle inte plötsligt förvandlas till ett hedervärt brottsoffer, även om Marcel hade använt våld. Han skulle då ha gått fri från våldtäktsansvar, samtidigt som Séverine skulle ha riskerat ansvar för horsbrott för sitt deltagande. Vi möter här den historiska bakgrunden till skambeläggningen av våldtäktsoffret och intresset för offrets klädsel som, om den bedömdes vara utmanande, ansågs signalera intresse för otukt. 

Med brottsbalkens tillkomst 1965 introducerades ett annat synsätt, nämligen att sexbrottens ändamål var att värna om vuxna människors sexuella integritet eller självbestämmanderätt. Våldtäkt kunde begås även inom äktenskapet – man talar här inte längre om otukt. "Tvingar man kvinna till samlag genom våld å henne eller genom hot som innebär trängande fara, dömes för våldtäkt till fängelse, lägst två och högst tio år." Sexköp var ännu inte kriminaliserat. Varken Marcel eller Séverine skulle nu straffas för de sexuella tjänster som båda varit överens om och som saknat inslag av våld eller hot.  

Men så ändrade sig lagstiftaren 1998 när det blev straffbart att mot ersättning köpa – men inte sälja – sexuella tjänster. "Den som mot ersättning skaffar sig en tillfällig sexuell förbindelse, döms – för köp av sexuella tjänster till böter eller fängelse i högst sex månader." Lagen var könsneutral i sin utformning, men det blev i realiteten mannen som dömdes i sin egenskap av köpare av den sexuella tjänsten, medan kvinnan/säljaren gick helt fri. Hur ska man förklara denna omsvängning i synen på kvinnan som ägnat sig åt otukt? Från synderska till offer. 

Risken att drabbas av en oönskad graviditet är visserligen inte lika påtaglig som förr i tiden – fullt så mycket står inte på spel – men det räcker inte som förklaring till det förändrade synsättet. Grundfrågan är: om kvinnan genom fritt val har rätt att erbjuda sex mot ersättning, varför har då inte mannen rätt att genom fritt val acceptera erbjudandet? Två egenintressen möts och ingen utomstående skadas. Ett drömscenario för en sann liberal. 

Vad är det då som får även många liberalt sinnade att tveka? Sitter man fast i den gamla föreställningen att en kvinna som säger nej till sex egentligen menar ja, och omvänt att en kvinna som säger ja till sex genom att erbjuda sexuella tjänster mot ersättning egentligen menar nej? Eller med andra ord i föreställningen att kvinnor per definition är att betrakta som offer? 

Både ja och nej. Brottet köp av sexuell tjänst förutsätter att kvinnan/säljaren har handlat frivilligt. Det följer av den ändring av våldtäktsbrottet som genomfördes 2018 och som innebär att man lyft ut kravet på tvång genom våld eller hot. Tillräckligt för våldtäktsansvar är att någon genomför ett samlag eller dylikt med en person som inte deltar frivilligt (i det mycket uppmärksammade "Snippan-målet" nyligen, friades den åtalade mannen av hovrätten då det inte ansågs bevisat att en våldtäkt mot barn ägt rum, samtidigt som alternativ brottsrubricering saknades i åtalet). Skulle kvinnan/säljaren i vårt exempel inte ha handlat frivilligt, gör mannen/köparen sig skyldig till våldtäkt, inte till köp av sexuell tjänst. När vi talar om sexköp handlar det med andra ord om fall där kvinnan inte utsatts för våld eller hot. 

Kvinnan som har sålt sex måste alltså ha handlat frivilligt för att köp av sexuell tjänst ska aktualiseras. Ändå betraktas hon som en slav som blivit utnyttjad av män som tillfredsställt sina sexuella behov på hennes mentala bekostnad. Som om hon handlat ofrivilligt. Kriminaliseringen har också motiverats med att de gatuprostituerade kvinnorna ofta utsätts för misshandel och andra övergrepp. De sjunker ner i en misär som också kännetecknas av alkohol- och narkotikamissbruk. 

All prostitution är emellertid inte av det traditionella heterosexuella slaget med en stackars kvinna som säljare och utnyttjande man som köpare. Brottet köp av sexuell tjänst omfattar även sexköp mellan homosexuella män. Både säljaren och köparen är då en man. Verksamheten lär vara relativt vanligt förekommande men den präglas av diskretion och osynlighet. Här tenderar köparen att vara den som stigmatiseras och som utsätts för våld och utpressningshot – alltså den som intar rollen som offer – inte säljaren som i den heterosexuella prostitutionen. Ändå innebär vår lagstiftning att vi straffar den utsatta parten, eftersom vi straffar köparen, samtidigt som den utnyttjande parten, säljaren, går fri från ansvar.  

Sexköp är med andra ord inte en homogen företeelse. Det är inte möjligt att ge ett generellt svar på frågan vem det är som utnyttjar vem. Är det säljaren som utnyttjar köparen eller köparen som utnyttjar säljaren? Det beror på. 

I detta läge kan man inte lösa problematiken genom att bestraffa båda parter, både köparen och säljaren, eftersom man då kommer att straffa både förövare och offer. Man måste ställa sig frågan om kriminalisering är rätt verktyg för att hantera denna problematik – och vilka krafter det är som ligger bakom denna kriminaliseringsiver. 

Toppbild: Catherine Deneuve i rollen som Séverine i filmen Dagfjärilen.

***

Läs även: Har brottslingen ett moraliskt ansvar?

Läs även: Pinsamt låg debatt om kriminalitet