Dags att dekonstruera postmodernismen
Flummiga teorier från den akademiska världen har förgiftat samhällsdebatten. Det är hög tid att återställa ordningen.
Toppbild: Getty Images
Vår tids intellektuella liv verkar lida av en betydande brist på självtillit. Åtminstone om man ska döma efter namnen på det senaste halvseklets mest omdiskuterade teorier – postmodernism, poststrukturalism, postkolonialism, posthumanism, och så vidare. Förledet ”post-” innebär ju att den egna positionen definieras i relation till en föregående rörelse eller tidsanda snarare än som ett självständigt bidrag till debatten. Man profilerar sig utifrån de historiska företeelser man är emot och bygger därmed, paradoxalt nog, in dem i den egna identiteten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Postmodernismen vill göra upp med modernismens tro på upplysning, förnuft och sanning och ersätta den med en mångfald av ”berättelser”. Poststrukturalismen tar avstånd från strukturalismens tro på att vi kan lära känna verkligheten genom språkliga och sociala strukturer och pekar på hur dessa strukturer i sig bestäms av maktförhållanden. Postkolonialismen ger sig ut på jakt efter kvardröjande spår av västerländsk kolonialism i sätt att beskriva och värdera icke-västerländska kulturer och människor. Posthumanismen, slutligen, vill göra upp räkningen med en människocentrerad världsbild genom att angripa själva skiljelinjen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga och behandla alla former av levande materia (inklusive robotar) som likvärdiga. Gemensamt för anhängarna av alla dessa postteorier är att de är upptagna med att avslöja förkastliga normer och värderingar som döljer sig i vårt sätt att tala om verkligheten.
Postteorier brukar presenteras som filosofiska, men det är vanligen inte vid universitetens filosofiinstitutioner som de gör sig gällande, utan snarare inom institutionerna för litteraturvetenskap, konstvetenskap, sociologi eller genusvetenskap. En anledning till detta är den så kallade analytiska skolans inflytande inom västerländsk filosofi. Analytisk filosofi, vars rötter går att spåra till tyska 1800-talslogiker och matematiker, gjorde sitt intåg i brittisk filosofi under decennierna kring första världskriget och kom att inta en helt dominerande ställning under andra halvan av 1900-talet i den engelskspråkiga världen, men också i Skandinavien. Analytisk filosofi utmärks av språklig klarhet, väldefinierade termer och en ovilja att spilla tid på ämnen som inte går att föra tillbaka på en observerbar verklighet.
Ta till exempel hur man inom analytisk filosofi hanterar påståenden om att vi vet något. Om jag på allvar menar att jag vet att något är på ett visst vis, så måste jag till att börja med tro att det är på det viset. Det skulle vara märkligt om jag samtidigt hävdar att jag vet att det ligger en biograf vid torget, och att jag inte tror att det ligger en biograf där. Men sedan måste det också vara sant att det faktiskt ligger en biograf vid torget. Om jag har misstagit mig (biografen revs för tjugo år sedan), så kan jag inte säga att jag vet att det ligger en biograf där. Jag trodde att så var fallet, men jag hade fel. Att veta är något annat än att bara tro. Och slutligen måste jag också ha evidens för min tro. Om jag bara gissar att det ligger en biograf vid torget och råkar gissa rätt, så vet jag ändå inte att det ligger en biograf där. Att veta är något annat än att gissa rätt.
Den analytiska filosofins omsorg om språklig klarhet har antagligen vaccinerat dess utövare mot de retoriska dimridåer och svepande generaliseringar som ofta utmärker postteorierna. En utsaga som ”Döden är det ohållbara, men den är också virtuell i det att den har en generativ kapacitet att framkalla det aktuella” (Rosi Braidotti), skulle helt enkelt avfärdas som obegriplig.
För en filosof skolad i den analytiska traditionen handlar sanning om hur väl ett påstående överensstämmer med den observerbara verkligheten. För en postmodernist som Jacques Derrida finns emellertid inget ”utomtextligt” – Il n’y a pas de hors-texte. Påståenden i en text refererar inte till en objektiv verklighet utanför texten, utan utgör perspektivberoende utsagor. Det vi kallar verkligheten är i sig en produkt av sådana berättelser om verkligheten, snarare än verkligheten i sig. En sådan berättelse kan visserligen utmanas av andra perspektiv och berättelser, men inte falsifieras av någon objektiv, perspektivoberoende verklighet. Den kan tolkas och omtolkas, men aldrig ges en definitiv giltighet. Vad vi kan göra är att dekonstruera berättelsen, vilket innebär att vi berövar den dess skenbara objektivitet och pekar på vem som har formulerat den, hur och i vilket sammanhang den har formulerats, och vilka intressen den tjänar.
Eftersom postteoretikerna fnyser åt idén om en objektiv sanning, så lämnas fältet fritt för konspiratoriska tolkningar med ett outtröttligt letande efter ord och sammanhang som kan avslöja en ond avsikt. Följaktligen kan historien om naturvetenskaplig forskning, som ofta har utövats av män och handlat om att kontrollera naturen, ges en moraliskt förödande dekonstruktion: ”Manlig vetenskap främjar den kapitalistiska, imperialistiska tradition i vilken den föddes: den exploaterar, våldtar, förstör” (Kathy Overfield).
Normkritik
En poststrukturalist som Michel Foucault såg som sin uppgift att visa på samspelet mellan kunskap och makt. Hur vi resonerar om sådant som galenskap, brott och straff, eller sexualitet – våra diskurser om dessa saker – speglar inte en oberoende verklighet utan är sociala konstruktioner som i sin tur uttrycker tongivande gruppers makt att kontrollera det offentliga samtalet. Frågan om vad som är normalt är alltså något som skapas i maktutövning och mänsklig frigörelse handlar om att avslöja begränsande sociala konstruktioner.
Inom den samhällskritiska vänstern blev det efter Foucault populärt att ägna sig åt så kallad normkritik utifrån utgångspunkten att samhälleliga normer och tabun i största allmänhet bara var uttryck för den rådande maktordningen. Det är givetvis riktigt att många av våra föreställningar om till exempel mäns och kvinnors roller, om sexualitet, anständighet och avvikelser är djupt präglade av de föreställningar om normalitet som vid en viss tidpunkt är rådande. Men därav följer inte att samhälleliga normer i sig är förkastliga eller kan undvaras. Själva framförandet av normkritik förutsätter till exempel att det omgivande samhället bekänner sig till normer om åsiktsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet och tolerans också för värderingar som inte delas av en majoritet av medborgarna.
Dessutom innebär normkritik i sig ett hävdande av normer. Att avvisa en norm är också att förfäkta en norm – nämligen att den första normen inte bör gälla. Den som till exempel är emot en ”tysthetsnorm” på biblioteken, med hänvisning till att en sådan skulle utestänga vissa grupper av besökare, är därmed också för en norm som säger att biblioteksbesökare bör tillåtas vara högljudda. (Vilket innebär att en annan grupp blir utestängd från biblioteken, nämligen de som inte står ut med andras oväsen.)
Eftersom allt handlar om ”berättelser”, så är aktivister inspirerade av postteorier djupt engagerade i ett ständigt redigerande av omvärlden. Det är detta som kommit att förknippas med fenomenet woke – en aggressiv form av politisk korrekthet, som går ut på att ständigt vara på hugget när det gäller att inskrida mot ord eller symboler som kan tolkas som uttryck för ”fel” berättelse. Ett svenskt exempel på ansatser till woke-redigering är de krav som 2021 framfördes av konstnärskollektivet Brown Island att Konstfack skulle byta namn på sitt utställningsrum Vita havet för att motverka en berättelse om ”vit homogenitet” i konstvärlden.
Ett annat exempel är fallet med Inga-Lill Aronsson, lektor vid Uppsala universitet, som 2019 hade nämnt ordet ”neger” när hon skulle beskriva vilka sökord som kan bli aktuella vid forskning i gamla arkiv. För detta anmäldes hon och utsattes av en ”likavillkorsspecialist” för ett tuktande samtal om vikten av att inte uttrycka sig diskriminerande
Rädslan för ”vithetsnormer” fick ett närmast komiskt uttryck i en debattartikel i Aftonbladet 2017, där två forskare i ”kritiska djurstudier” (ingen av dem filosof) vid Lunds universitet ville uppmärksamma att ”mjölk och mjölkdrickande (har) historiska kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet”.
Postteorier främjar en kränkthetskultur
Woke förknippas framför allt med samhällskritik från vänster och rörelser som Black Lives Matter. Men den bakomliggande tanken, att verklighetsbeskrivningar handlar om perspektiv och berättelser snarare än sanning, återfinns i dag över hela det politiska spektrumet. Här kan man tänka på Donald Trumps första presidentinstallation 2017, och hur hans rådgivare Kellyanne Conway försvarade Vita husets kraftigt överdrivna uppgifter om hur många människor som närvarat vid ceremonin med att det finns ”alternativa fakta”. I klartext alltså att det är en fråga om perspektiv, inte om objektiva siffror.
Postteoretiskt inspirerade aktivister är inte sällan så upptagna med att ställa Västerlandet vid skampålen att de blir ovilliga eller oförmögna att se klart på andra kulturer. Man har ett vaket öga för orättfärdigheten i den transatlantiska slavhandeln, men tiger om den slavhandel med lika många offer som bedrevs av araber, liksom man är ointresserad av den dryga miljon européer som bortfördes och såldes som slavar i det muslimska Nordafrika mellan 1500 och 1800. Man är angelägen att identifiera förtryck av etniska och religiösa minoriteter i Europa, men fullkomligt ointresserad av det förtryck som utspelas inom dessa minoriteter (till exempel hedersvåld mot unga kvinnor och män). Detta selektiva moraliska engagemang blir givetvis till en trovärdighetsfråga för den postteoretiskt inspirerade aktivismen.
Postteorier främjar också en kränkthetskultur, inte minst inom universitetsvärlden, där annars kritiskt tänkande och fritt sanningssökande har uppfattats som själva syftet med verksamheten. Men utifrån ett postteoretiskt synsätt handlar akademiskt arbete om aktivism, om en kamp mellan konkurrerande berättelser eller ”narrativ”, där vissa framställningar eller ordval ses som så förgripliga att de (som i fallet med Inga-Lill Aronsson) omgående måste tystas.
Decennier av postteoretisk kränkthetskultur, med ordmärkeri och ängslig korrekthet, välter förr eller senare över i sin motsats. Det är sent påtänkt att börja med faktagranskning av populister när man redan tillåtit att sanningsbegreppet slängs över bord.
Frågan är hur postteorierna, med sin fallenhet för att ersätta sanningssökande med berättelser om sociala konstruktioner, kommer att stå sig i umgänget med de senaste årens klimataktivism. Greta Thunberg och hennes anhängare talar ju om att ”lyssna på vetenskapen” och citerar gärna forskningsresultat om globala temperaturhöjningar som de uppenbarligen ser som något mer än bara en ”berättelse”. Representerar klimataktivismen möjligen ett post-postperspektiv?
Om man söker efter en bakgrund till den så ofta framhållna polariseringen av samhället, så har postteoretiska aktivister mycket att svara för. Det är vanligt att diverse ”populister” och ”högergrupper” hålls ansvariga för det offentliga samtalets dåliga ton. Men det är att anklaga röken, inte elden. Decennier av postteoretisk kränkthetskultur, med ordmärkeri och ängslig korrekthet, välter förr eller senare över i sin motsats. Det är sent påtänkt att börja med faktagranskning av populister när man redan tillåtit att sanningsbegreppet slängs över bord. Vägen tillbaka till ett förnuftigt offentligt samtal handlar inte om att förneka förekomsten av sociala konstruktioner eller om att avvisa kritiken av normer och värden som vi tar för givna. Den handlar däremot om att utsträcka detta kritiska tänkande till att omfatta också själva normkritiken. Postteorierna har utvecklats i skydd av ett övergripande antagande, att den som kritiserar samhället utifrån en förmodat underprivilegierad utgångspunkt har en moralisk rätt att inte bli ifrågasatt. En sådan rätt finns emellertid inte, och ju förr vi kan inse detta, desto bättre för såväl den akademiska arbetsmiljön som debattklimatet i allmänhet.
Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet
***
Vår tids intellektuella liv verkar lida av en betydande brist på självtillit. Åtminstone om man ska döma efter namnen på det senaste halvseklets mest omdiskuterade teorier – postmodernism, poststrukturalism, postkolonialism, posthumanism, och så vidare. Förledet ”post-” innebär ju att den egna positionen definieras i relation till en föregående rörelse eller tidsanda snarare än som ett självständigt bidrag till debatten. Man profilerar sig utifrån de historiska företeelser man är emot och bygger därmed, paradoxalt nog, in dem i den egna identiteten.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Postmodernismen vill göra upp med modernismens tro på upplysning, förnuft och sanning och ersätta den med en mångfald av ”berättelser”. Poststrukturalismen tar avstånd från strukturalismens tro på att vi kan lära känna verkligheten genom språkliga och sociala strukturer och pekar på hur dessa strukturer i sig bestäms av maktförhållanden. Postkolonialismen ger sig ut på jakt efter kvardröjande spår av västerländsk kolonialism i sätt att beskriva och värdera icke-västerländska kulturer och människor. Posthumanismen, slutligen, vill göra upp räkningen med en människocentrerad världsbild genom att angripa själva skiljelinjen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga och behandla alla former av levande materia (inklusive robotar) som likvärdiga. Gemensamt för anhängarna av alla dessa postteorier är att de är upptagna med att avslöja förkastliga normer och värderingar som döljer sig i vårt sätt att tala om verkligheten.
Postteorier brukar presenteras som filosofiska, men det är vanligen inte vid universitetens filosofiinstitutioner som de gör sig gällande, utan snarare inom institutionerna för litteraturvetenskap, konstvetenskap, sociologi eller genusvetenskap. En anledning till detta är den så kallade analytiska skolans inflytande inom västerländsk filosofi. Analytisk filosofi, vars rötter går att spåra till tyska 1800-talslogiker och matematiker, gjorde sitt intåg i brittisk filosofi under decennierna kring första världskriget och kom att inta en helt dominerande ställning under andra halvan av 1900-talet i den engelskspråkiga världen, men också i Skandinavien. Analytisk filosofi utmärks av språklig klarhet, väldefinierade termer och en ovilja att spilla tid på ämnen som inte går att föra tillbaka på en observerbar verklighet.
Ta till exempel hur man inom analytisk filosofi hanterar påståenden om att vi vet något. Om jag på allvar menar att jag vet att något är på ett visst vis, så måste jag till att börja med tro att det är på det viset. Det skulle vara märkligt om jag samtidigt hävdar att jag vet att det ligger en biograf vid torget, och att jag inte tror att det ligger en biograf där. Men sedan måste det också vara sant att det faktiskt ligger en biograf vid torget. Om jag har misstagit mig (biografen revs för tjugo år sedan), så kan jag inte säga att jag vet att det ligger en biograf där. Jag trodde att så var fallet, men jag hade fel. Att veta är något annat än att bara tro. Och slutligen måste jag också ha evidens för min tro. Om jag bara gissar att det ligger en biograf vid torget och råkar gissa rätt, så vet jag ändå inte att det ligger en biograf där. Att veta är något annat än att gissa rätt.
Den analytiska filosofins omsorg om språklig klarhet har antagligen vaccinerat dess utövare mot de retoriska dimridåer och svepande generaliseringar som ofta utmärker postteorierna. En utsaga som ”Döden är det ohållbara, men den är också virtuell i det att den har en generativ kapacitet att framkalla det aktuella” (Rosi Braidotti), skulle helt enkelt avfärdas som obegriplig.
För en filosof skolad i den analytiska traditionen handlar sanning om hur väl ett påstående överensstämmer med den observerbara verkligheten. För en postmodernist som Jacques Derrida finns emellertid inget ”utomtextligt” – Il n’y a pas de hors-texte. Påståenden i en text refererar inte till en objektiv verklighet utanför texten, utan utgör perspektivberoende utsagor. Det vi kallar verkligheten är i sig en produkt av sådana berättelser om verkligheten, snarare än verkligheten i sig. En sådan berättelse kan visserligen utmanas av andra perspektiv och berättelser, men inte falsifieras av någon objektiv, perspektivoberoende verklighet. Den kan tolkas och omtolkas, men aldrig ges en definitiv giltighet. Vad vi kan göra är att dekonstruera berättelsen, vilket innebär att vi berövar den dess skenbara objektivitet och pekar på vem som har formulerat den, hur och i vilket sammanhang den har formulerats, och vilka intressen den tjänar.
Eftersom postteoretikerna fnyser åt idén om en objektiv sanning, så lämnas fältet fritt för konspiratoriska tolkningar med ett outtröttligt letande efter ord och sammanhang som kan avslöja en ond avsikt. Följaktligen kan historien om naturvetenskaplig forskning, som ofta har utövats av män och handlat om att kontrollera naturen, ges en moraliskt förödande dekonstruktion: ”Manlig vetenskap främjar den kapitalistiska, imperialistiska tradition i vilken den föddes: den exploaterar, våldtar, förstör” (Kathy Overfield).
Normkritik
En poststrukturalist som Michel Foucault såg som sin uppgift att visa på samspelet mellan kunskap och makt. Hur vi resonerar om sådant som galenskap, brott och straff, eller sexualitet – våra diskurser om dessa saker – speglar inte en oberoende verklighet utan är sociala konstruktioner som i sin tur uttrycker tongivande gruppers makt att kontrollera det offentliga samtalet. Frågan om vad som är normalt är alltså något som skapas i maktutövning och mänsklig frigörelse handlar om att avslöja begränsande sociala konstruktioner.
Inom den samhällskritiska vänstern blev det efter Foucault populärt att ägna sig åt så kallad normkritik utifrån utgångspunkten att samhälleliga normer och tabun i största allmänhet bara var uttryck för den rådande maktordningen. Det är givetvis riktigt att många av våra föreställningar om till exempel mäns och kvinnors roller, om sexualitet, anständighet och avvikelser är djupt präglade av de föreställningar om normalitet som vid en viss tidpunkt är rådande. Men därav följer inte att samhälleliga normer i sig är förkastliga eller kan undvaras. Själva framförandet av normkritik förutsätter till exempel att det omgivande samhället bekänner sig till normer om åsiktsfrihet, yttrandefrihet, tryckfrihet och tolerans också för värderingar som inte delas av en majoritet av medborgarna.
Dessutom innebär normkritik i sig ett hävdande av normer. Att avvisa en norm är också att förfäkta en norm – nämligen att den första normen inte bör gälla. Den som till exempel är emot en ”tysthetsnorm” på biblioteken, med hänvisning till att en sådan skulle utestänga vissa grupper av besökare, är därmed också för en norm som säger att biblioteksbesökare bör tillåtas vara högljudda. (Vilket innebär att en annan grupp blir utestängd från biblioteken, nämligen de som inte står ut med andras oväsen.)
Eftersom allt handlar om ”berättelser”, så är aktivister inspirerade av postteorier djupt engagerade i ett ständigt redigerande av omvärlden. Det är detta som kommit att förknippas med fenomenet woke – en aggressiv form av politisk korrekthet, som går ut på att ständigt vara på hugget när det gäller att inskrida mot ord eller symboler som kan tolkas som uttryck för ”fel” berättelse. Ett svenskt exempel på ansatser till woke-redigering är de krav som 2021 framfördes av konstnärskollektivet Brown Island att Konstfack skulle byta namn på sitt utställningsrum Vita havet för att motverka en berättelse om ”vit homogenitet” i konstvärlden.
Ett annat exempel är fallet med Inga-Lill Aronsson, lektor vid Uppsala universitet, som 2019 hade nämnt ordet ”neger” när hon skulle beskriva vilka sökord som kan bli aktuella vid forskning i gamla arkiv. För detta anmäldes hon och utsattes av en ”likavillkorsspecialist” för ett tuktande samtal om vikten av att inte uttrycka sig diskriminerande
Rädslan för ”vithetsnormer” fick ett närmast komiskt uttryck i en debattartikel i Aftonbladet 2017, där två forskare i ”kritiska djurstudier” (ingen av dem filosof) vid Lunds universitet ville uppmärksamma att ”mjölk och mjölkdrickande (har) historiska kopplingar till rasism och förtryck av rasifierade, där mjölken använts som symbol för idéer om vit överlägsenhet”.
Postteorier främjar en kränkthetskultur
Woke förknippas framför allt med samhällskritik från vänster och rörelser som Black Lives Matter. Men den bakomliggande tanken, att verklighetsbeskrivningar handlar om perspektiv och berättelser snarare än sanning, återfinns i dag över hela det politiska spektrumet. Här kan man tänka på Donald Trumps första presidentinstallation 2017, och hur hans rådgivare Kellyanne Conway försvarade Vita husets kraftigt överdrivna uppgifter om hur många människor som närvarat vid ceremonin med att det finns ”alternativa fakta”. I klartext alltså att det är en fråga om perspektiv, inte om objektiva siffror.
Postteoretiskt inspirerade aktivister är inte sällan så upptagna med att ställa Västerlandet vid skampålen att de blir ovilliga eller oförmögna att se klart på andra kulturer. Man har ett vaket öga för orättfärdigheten i den transatlantiska slavhandeln, men tiger om den slavhandel med lika många offer som bedrevs av araber, liksom man är ointresserad av den dryga miljon européer som bortfördes och såldes som slavar i det muslimska Nordafrika mellan 1500 och 1800. Man är angelägen att identifiera förtryck av etniska och religiösa minoriteter i Europa, men fullkomligt ointresserad av det förtryck som utspelas inom dessa minoriteter (till exempel hedersvåld mot unga kvinnor och män). Detta selektiva moraliska engagemang blir givetvis till en trovärdighetsfråga för den postteoretiskt inspirerade aktivismen.
Postteorier främjar också en kränkthetskultur, inte minst inom universitetsvärlden, där annars kritiskt tänkande och fritt sanningssökande har uppfattats som själva syftet med verksamheten. Men utifrån ett postteoretiskt synsätt handlar akademiskt arbete om aktivism, om en kamp mellan konkurrerande berättelser eller ”narrativ”, där vissa framställningar eller ordval ses som så förgripliga att de (som i fallet med Inga-Lill Aronsson) omgående måste tystas.
Decennier av postteoretisk kränkthetskultur, med ordmärkeri och ängslig korrekthet, välter förr eller senare över i sin motsats. Det är sent påtänkt att börja med faktagranskning av populister när man redan tillåtit att sanningsbegreppet slängs över bord.
Frågan är hur postteorierna, med sin fallenhet för att ersätta sanningssökande med berättelser om sociala konstruktioner, kommer att stå sig i umgänget med de senaste årens klimataktivism. Greta Thunberg och hennes anhängare talar ju om att ”lyssna på vetenskapen” och citerar gärna forskningsresultat om globala temperaturhöjningar som de uppenbarligen ser som något mer än bara en ”berättelse”. Representerar klimataktivismen möjligen ett post-postperspektiv?
Om man söker efter en bakgrund till den så ofta framhållna polariseringen av samhället, så har postteoretiska aktivister mycket att svara för. Det är vanligt att diverse ”populister” och ”högergrupper” hålls ansvariga för det offentliga samtalets dåliga ton. Men det är att anklaga röken, inte elden. Decennier av postteoretisk kränkthetskultur, med ordmärkeri och ängslig korrekthet, välter förr eller senare över i sin motsats. Det är sent påtänkt att börja med faktagranskning av populister när man redan tillåtit att sanningsbegreppet slängs över bord. Vägen tillbaka till ett förnuftigt offentligt samtal handlar inte om att förneka förekomsten av sociala konstruktioner eller om att avvisa kritiken av normer och värden som vi tar för givna. Den handlar däremot om att utsträcka detta kritiska tänkande till att omfatta också själva normkritiken. Postteorierna har utvecklats i skydd av ett övergripande antagande, att den som kritiserar samhället utifrån en förmodat underprivilegierad utgångspunkt har en moralisk rätt att inte bli ifrågasatt. En sådan rätt finns emellertid inte, och ju förr vi kan inse detta, desto bättre för såväl den akademiska arbetsmiljön som debattklimatet i allmänhet.
Per Bauhn, professor emeritus i praktisk filosofi vid Linnéuniversitetet
***
