Dags att lyfta fram och nytolka folkhemstanken

Börja om från början, 
börja om på nytt. 
Varför ska man sörja 
tider som har flytt. 

Det finns många skäl för dagens politiska Sverige att ta till sig Sven-Ingvars gamla schlagerhit. Särskilt gäller det Socialdemokraterna, som i sin villrådighet arbetar på ett nytt partiprogram till nästa år. Också landets centerpartister och Liberalerna – eller snarare alla partilösa tidigare folkpartister av Bengt Westerberg- och Birgitta Ohlsson-snitt – borde begrunda Sven-Ingvars ord. Liksom varje ärlig demokrat till höger eller vänster som oroas över tillståndet i Sverige. Med det avses vårt debattklimat där Homo affectus, den uppskruvat känsloladdade opinionsbildaren, tillåts ange tonen med destruktiv, grälsjuk och polariserande blockpolitik som följd.  

Men hur börjar man om från början? Också om sensmoralen i Sven-Ingvars succé från 1965 inte är kristallklar, så tycks den gå ut på att en nystart för kärleken, hoppet inför framtiden, ändå bör ta sin utgångspunkt i sorgen över de tider som flytt. Kort sagt: dags att lyfta fram och nytolka folkhemstanken.  

För att med folkhemstanken som ledstjärna leta sig ut ur det svenska tillståndet krävs dock några klargöranden om vad tanken faktiskt är, historiskt sett, och vad den inte är. En och annan vantolkning måste avlivas.  

Folkhemstanken är inte identisk med Folkhemmet, dvs med de svenska samhällsreformer som genomfördes från 1930-talet och därefter på initiativ av Ernst Wigforss, makarna Myrdal, Tage Erlander och andra sossar. Per Albin Hanssons ikoniska tal i riksdagen 1928 var, som Niklas Ekdal så väl beskrivit det i ett porträtt av honom, ”ett resonemang om värderingar… ingen programförklaring, ingen åtgärdskatalog, utan en verbal katalysator”.  

Per Albin efterlyste en ny politisk kultur, en variant på franska revolutionens ”frihet, jämlikhet och broderskap”. Danskarna talar om samhällets sammenhængskraft. Tillit människor och grupper emellan är likaså en viktig del av folkhemstanken.  

Folkhemstanken är inget svenskt påfund. Den är nordisk. Den historieskrivning som oftast dras hävdar att Per Albin lånade begreppet ”folkhem” av den nationalkonservativa och uppburna statsvetaren Rudolf Kjellén (1864 – 1922) och fyllde det med ett progressivt innehåll. Visst, ordet fanns etablerat i Sverige, men Per Albin sökte sin inspiration utomlands ifrån. Han ”hade sedan länge ögonen stint fästade på Danmark där hans politiska förebild den socialdemokratiska partiledaren Thorvald Stauning regerade landet”, skriver Anders Isaksson i sin stora Per Albin-biografi. 

Staunings agerande gav impulsen till den epokgörande krisuppgörelsen med Bondeförbundet 1933. Liknande samförstånd mellan sossar, bondepartister och liberaler såg vi senare också i Norge och Finland. Grunden lades till den så kallade svenska eller nordiska modellen. 

Folkhemstanken är inte bara socialdemokratisk. Den har flera urfäder. En är den danske prästen och folkbildaren N.F.S Grundtvig (1783 – 1872) vars påverkan är stor än idag. Han trodde på ett Danmark ”där få har för mycket och färre för lite.” I Norge startade liberalen Johan Castberg (1862 – 1926) partiet Arbeiderdemokraterna och genomdrev viktiga socialreformer och lagar som säkrade nationens kontroll över de egna naturresurserna. Argumenten liknade Per Albins. Finlands främsta politiker under mellankrigstiden var Agrarförbundets ledare Kyösti Kallio (1873 – 1940), tillika republikens president under vinterkriget. Innan det blodiga inbördeskriget 1918 ens var slut sa Kallio i ett berömt anförande att han ville se ett land ”där det inte finns röda och vita, utan … medborgare i republiken Finland där alla känner sig som medborgare och där de trivs.” Kallio drev igenom de lagar som skapade 100 000 nya jordbrukshemman och självägande bönder. Tillsammans med socialdemokrater och liberaler räddade han och agrarerna demokratin undan den s k Lapporörelsens försök till fascistisk statskupp i början av 1930-talet. Delar av den nordiska borgerligheten har följaktligen stora inteckningar i den progressiva folkhemstanken. 

Med tanke på att folkhemstanken varken är exklusivt socialdemokratisk eller helsvensk, utan en regional tillämpning av en universell idé om vilka politiska stämningar som bör råda i ett framåtsträvande och demokratiskt samhällsbygge, är det sorgligt att se hur den i Sverige emellanåt antingen hånas eller glöms bort. Ibland görs på borgerliga håll ingen skillnad mellan tanken som sådan och det flydda Folkhems-Sverige som på Timbro- eller Filip-och-Fredrik-svenska på raljant vis ibland kallas för DDR-Sverige. 

Ett orkeslöst socialdemokratiskt parti har sett på när Sverigedemokraterna länge och oblygt försökt överta förvaltningsrätten till begreppet ”folkhem” och arvet efter Per Albin. Vilket paradoxalt nog skett samtidigt som de under valrörelsen 2018, enligt mönster från Trump-rådgivaren Steve Bannon, gjorde fake history och beljög hela Per Albin-epoken i propagandafilmen ”Ett folk, ett parti”. Några akademiker och kulturskribenter protesterade, men knappast den dåvarande S-regeringen. Det är alltså på tiden att Socialdemokraterna drar folkhemsretoriken ut ur Sverigedemokraternas gap. 

Dessutom, Europa plågas av kriser och krig. Låt då folkhemstankens ande sväva in över en rad politiska fält: invandring och integration, över skola, utbildning och kultur, avgöra de långsiktiga villkoren för parlamentarismen och för arbete, näringar och sociala omsorger. Byt erfarenheter över Nordens och Europas gränser. Läs Per Albins folkhemstal och tänk efter – men inte för länge – och sedan: sätt i gång!    

Bengt Lindroth har tidigare varit mångårig Nordenkorrespondent för Sveriges Radio, politisk redaktör på Expressen samt kolumnist i flera nordiska tidningar. 

Boken Homo affectus (Atlas), om en nordisk väg bort från polarisering och känslostyrd offentlighet, har just publicerats.  

***

Läs även: Gärna ett gott folkhem men först en rejäl järnnäve

Läs även: Sverige åt sossarna!