Dags att sätta fosterlandet främst

”Den svenska linjen” var rubriken på ett politiskt upprop som publicerades sommaren 1940 under brinnande krig i Europa. Initiativtagare var en krets av nationellt inriktade unga intellektuella, däribland den blivande rättshistorikern Erik Anners och de bägge journalisterna Arvid Fredborg och Gunnar Unger. 

Skriften innehåller en del tankegods som hör det förgångna till. Men dess huvudbudskap är, i ljuset av den svenska Nato-diskussionen vårvintern 2024, högaktuellt, ja till och med angeläget: ”Tiden kräver ett starkare svenskt nationalmedvetande.” 

Med detta avsåg den svenska linjens män inte främst en folklig samling kring fosterland och flagga, utan att Sverige som stat skulle avsvära sig den ”verklighetsfrämmande tro på Nationernas Förbund” och behovet av nedrustning som hade präglat 1920- och 30-talens utrikes- och säkerhetspolitik, och i stället försvara de svenska intressena mot stormakternas anspråk. 

Parallellerna till våra dagar är lätta att dra. 

Efter att i decennier ha iklätt sig rollen som fredsapostel och världssamvete, har Sverige genom den ryska invasionen av Ukraina väckts till en ny insikt om småstatsrealismens dygder och pragmatiskt övergivit alliansfriheten för ett medlemskap i Nato. Så sägs det. Men i själva verket har svenska beslutsfattare somnat om till ett tillstånd av självuppoffrande idealism. 

De två år som förflöt efter det att den svenska Nato-ansökan lämnades in borde ha gjort det uppenbart, att de flesta länder trots alla försäkringar om motsatsen fortfarande agerar efter nationalstatens logik. Finland försatt till exempel inte tillfället att gå före Sverige in i Nato, trots att landet teoretiskt kunde ha väntat med att deponera sitt ratificeringsinstrument hos USA för att visa solidaritet med sitt gamla broderfolk. 

USA självt ville inte riskera relationen med det geostrategiskt viktiga Nato-landet Turkiet för att skynda på ratificeringen av Sverige. Föga förvånande eftersom allt USA har gjort och gör inom Nato, som den tidigare diplomaten John Bolton nyligen förklarade i en debattartikel i Wall Street Journal, handlar om att främja ”hårda amerikanska nationella säkerhetsintressen”. Altruism och högstämda ideal – ”några särskilt varma känslor för européer” – ryms inte i ekvationen. (I en DN-intervju häromveckan visste Bolton att tona ned sin uppriktighet till förmån för en mer lättsmält retorik om gemensam vinning.) 

Men vi i Sverige vill inte se sanningen i vitögat för vi förstår den inte. Vi har inte bara i ord utan också i handling avskaffat all form av nationalism och förväntar oss att andra ska vara lika inriktade på samarbete och hygglighet. 

Därför föresätter sig nu Sverige att bli klassens ljus i Nato – att ”vara Nato” som ledande politiker och militära befälhavare plötsligt har börjat uttrycka sig – och villigt axla den funktion som landet ”får” i alliansens europeiska försvarsplanering. Av samma skäl kan Sverige välja att lyfta tidigare begränsningar på hur mycket egna militära resurser som placeras i Ukraina. Enligt statsminister Ulf Kristersson kan Sverige helt enkelt ”komma överens med andra (Nato-länder) om att de här sakerna gör större nytta någon annanstans, givet att (deras) resurser kan användas på vårt territorium också”. 

Ovanpå all denna ambition inom ramen för Nato har regeringen och ett alltmer blåvittrött färgat Sverigedemokraterna rekommenderat riksdagen, att senare i år godkänna ett separat, så kallat försvarssamarbetsavtal med USA som på centrala punkter utmanar Sveriges suveränitet. 

Bland annat avstår den svenska staten genom avtalet från rätten att visitera främmande, amerikanska fordon, fartyg och luftfartyg, liksom ”på begäran av Förenta staterna” från den straffrättsliga jurisdiktionen över utstationerade amerikaner i Sverige. Kanske mest anmärkningsvärt är att avtalet, med förbluffande vaga formuleringar, ger amerikanska styrkor rätt att avlysa områden på svensk mark för att skydda USA:s materiel och personal, och där bruka det våld som anses nödvändigt. 

Detta mycket långtgående avtal har hittills mötts av tystnad i den offentliga debatten, med undantag för en krönika av Jan Guillou, som fåfängt trodde att han hade avslöjat ett topphemligt dokument bara för att sedan finna det publicerat på regeringskansliets hemsida. 

I våra grannländer, däremot, har det från ledande håll framförts kritiska synpunkter på motsvarande avtal med USA. Enligt en stort uppslagen artikel i danska Politiken i vintras har exempelvis riksåklagaren i Norge varnat för att avtalen, i hans tolkning, öppnar för ”utövande av amerikansk myndighet i bred skala” och ytterst situationer där amerikanska soldater skjuter skarpt mot medborgare i värdlandet som kränker av USA upprättade ”säkerhetszoner”. 

Det finns all anledning också för svenska medier och experter att reflektera över vad Sverige står i begrepp att offra genom sin transatlantiska entusiasm, både i termer av nationell suveränitet och en redan begränsad försvarsförmåga; egentligen enbart på grundval av säkerhetsgarantier från USA och andra Nato-länder som efter det kalla krigets slut aldrig har fästs på papper, men som svenska beslutsfattare anser är, eller borde vara, underförstådda. 

Sveriges tvååriga Nato-limbo må till stor del ha förspillts på analyser av formaliaregler i utländska parlament och reportage av typen ”vad statsministern sa till sin portföljbärare på regeringsplanet”. Men ett visst tidsfönster står ännu på glänt för bättring, eftersom integreringen till Nato-land precis har påbörjats.  

Naturligtvis går det att delta i Nato som en aktiv och engagerad medlem av alliansen utan att ensidigt prioritera försvaret av andra staters territorium framför sitt eget. Det visar inte bara de andra mindre Östersjöstaterna Polen och de baltiska länderna, vilka alla har sett till att kunna utfärda en egen, nationell säkerhetsgaranti; man kan också slå en parallell till Ulf Kristerssons balanserade synsätt på Europasamarbetet. I SVT:s intervjuprogram ”30 minuter” beskrev Kristersson sig själv som ”en stark EU-förespråkare” som inte uppskattar tendensen att ”göra europeisk politik av sådant som bör förbli nationell eller lokal politik”. 

Vad ska man kalla en motsvarande doktrin i förhållande till Nato? Varför inte en svensk linje? 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.

***

Läs även: Nu hade vi behövt den blågula bomben

Läs även: Den omoraliska stormakten Sverige