”Dags att tvätta lössen ur den röda fanan, Nooshi!”

Vänsterpartiets riksdagsledamot Lorena Delgado Varas hamnade i blickfånget nyligen efter att ha delat en antisemitisk bild i sociala medier. Budskapet var tydligt: Sionistiska judar kontrollerar världen – genom utpressning, medier, banker och politiskt inflytande. Bilden återgav en klassisk konspirationsteori; en hand med Israels flagga styr USA, som i sin tur kontrollerar marionettstater som Tyskland, Ukraina, Storbritannien, Kanada och Frankrike.

Delgado Varas är bara ett i raden av exempel på öppen antisemitism från framträdande vänsterpartister, ett parti där ledande kamrater även hyllat terrororganisationer efter Hamas massaker i Israel den 7 oktober 2023. Minst lika anmärkningsvärd som själva antisemitismen är partiledningens passivitet mot densamma. I stället för uteslutning belönades Delgado Varas med en skattefinansierad ”time out” – trots att den typen av ”pauser” formellt inte existerar i riksdagsuppdraget. Antingen entledigas man, eller så sitter man kvar – med fullt arvode och alla privilegier intakta.

I stället för att kritiseras har hon mötts av starkt stöd från partikamrater och Palestinarörelsen i stort. ”Du är en grym kamrat”, skrev Vänsterpartiets utrikespolitiske talesperson Håkan Svenneling på Instagram – med en knuten näve och ett rött hjärta. Riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Malcolm Jallow – båda också V – publicerade en bild med Delgado Varas och deklarerade: ”Solidaritet, alltid!” Vänsterpartiet i Storstockholm gjorde ett uttalande till stöd för Delgado Varas medan en offentlig manifestation anordnades förra lördagen till stöd för henne.

För att förstå den antisemitism som Delgado Varas ger uttryck för, måste vi blicka tillbaka på den ideologiska tradition där sådan propaganda har sina rötter. Samma konspirationsteorier som vänsterpolitiker delar idag spreds redan av tsarens hemliga polis i början av 1900-talet, vilket bland annat resulterade i det ökända falsariet ”Sions vises protokoll” – ett dokument om en påstådd judisk världskonspiration. Josef Stalin – som var besatt av idén om en judisk komplott – använde antisemitismen som maktmedel i Sovjetunionen. I slutet av sextiotalet intensifierades den antijudiska kampanjen. Eftersom antisemitism förknippades med nazismen och officiellt fördömdes, krävdes ett nytt språkbruk. Efter att Israel blivit en nära allierad till USA, utvecklade Sovjetunionen en retorik som dolde antisemitismen under begreppet ”antisionism”.

Judarna omklassificerades till ”sionister” och framställdes i statskontrollerade medier som ett globalt hot – ett redskap för kolonialism, amerikansk imperialism och ett existentiell fara för socialismen. Staten Israel fick personifiera ondskan. Karikatyrerna från denna tid bär en kuslig likhet med den bild som Delgado Varas delade i sociala medier. Den kommunistiska antisemitismen – nu förklädd till antisionism – spreds vidare till vänstergrupper i Västeuropa som stod under starkt inflytande från Moskva – även i Sverige, där den blev en bärande del i den nymarxistiska världsbilden.

Följderna blev enorma när Sovjets kommunistiska satellitstater tog efter. I samband med sexdagarskriget 1967 lanserade det polska kommunistpartiet en aggressiv antijudisk kampanj. ”Vi vill inte ha någon femtekolonn i landet”, dundrade partichefen Władysław Gomułka. Resultatet blev att 20 000 judar – däribland delar av min egen familj – fördrevs från Polen, förödmjukade, bespottade och fråntagna sina medborgarskap. Offren kallades sällan för judar rent ut, utan stämplades som ”sionister”, ”kosmopoliter” och ”imperialister”. De avskedades från sina arbeten, vräktes från sina hem och tvingades emigrera under förnedrande former. Judarnas tusenåriga historia i Polen fick därmed ett brutalt slut.

Propagandans budskap var tydligt och välbekant: Förintelsens överlevande var en del av en global ”sionistisk sammansvärjning” som styr världen genom hot, medier och banker – ett narrativ som återkommer i Delgado Varas inlägg. Från denna urgamla ideologiska mylla – gödd av judehat, förföljelse och misstänkliggörande – hämtar antisemitismen inom Vänsterpartiet alltså sin näring.

Men detta handlar inte bara om historia. I valet till Europaparlamentet i somras nådde Vänsterpartiet stora framgångar i Malmö – där V nästan fördubblade sitt väljarstöd. I flera valdistrikt i invandrartäta Rosengård röstade omkring 50 procent på partiet. Partiledaren Nooshi Dadgostar pekade själv ut Palestinafrågan som en nyckel till valframgången – en strategi som sammanföll med att partiföreträdare öppet flörtade med extremism.

Samma dag som Hamas massakrerade civila i Israel i oktober 2023, gjorde Anfal Mahdi, Vänsterpartiets oppositionsråd i Malmö och ledamot av den nationella partistyrelsen, gällande att ”Gaza har just brutit sig ut ur fängelset”. Ett uttalande som kan tolkas som en hyllning till massmordet. När vice ordföranden för Malmövänstern, Orwa Kadoura, delade antisemitisk propaganda och uttryckte stöd för talkörer som hyllade Hamas och Hizbollah, reagerade partiet först efter intensivt medietryck – och då med en senkommen och halvhjärtad tillsägelse. Kadoura avgick till slut självmant, utan att visa ånger, och passade på att rikta skarp kritik mot partiets agerande mot honom. Någon uteslutning blev det aldrig. I stället möttes hans Facebookinlägg om avgången av stöd och hjärtemojis från flera vänsterpartistiska riksdagsledamöter – däribland Lorena Delgado Varas.

Skandalen kring Kadoura, som Nooshi Dadgostar i det längsta vägrade att kommentera, var bara början. Kort därefter publicerade Kristofer Lundberg, Vänsterpartiets ordförande i Angered, bilder på en egenmålad tavla av medlemmar ur den marxist-leninistiska palestinska terrororganisationen PFLP, med texten: ”One Solution, Intifada, Revolution.” I ett tal på en Palestinademonstration i Göteborg uppmanade Lundberg till väpnat motstånd och krävde att PFLP och DFLP skulle strykas från EU:s terrorlista. Trots att deras våldsamma karaktär är väldokumenterad – liksom deras deltagande i massakern den 7 oktober – förblev partiledningen tyst. När Lundberg efter lång tvekan uteslöts, reserverade sig flera partistyrelseledamöter mot beslutet.

Om ledande vänsterpartister spridit nazistisk propaganda hade konsekvenserna blivit omedelbara. Men antisemitism som uttrycks inom ramen för Mellanösternkonflikten tycks accepteras i riksdagens, enligt egen utsago, “mest antirasistiska parti.” Det väcker frågan: Fiskar Vänsterpartiet i grumliga vatten?

V:s oförmåga att ta avstånd från Delgado Varas och andra partiföreträdares extremism visar att de forna kommunisterna inte bara vägrar göra upp med sin historia – utan även med sin samtid. Oviljan att konfrontera antisemitism och våldsromantik kastar en mörk skugga över partiets trovärdighet och framtida roll i ett eventuellt regeringsunderlag. Det borde oroa varje demokratiskt sinnad väljare. 

Nooshi Dadgostars arbete med att göra rent hus har inte ens börjat. Första steget är att erkänna att huset är smutsigt – och att sluta sopa problemen under mattan.

Fotnot: Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och Visiting Scholar vid Georgetown University.

***

Läs även: Riktig antisemitism (och sådan som inte räknas)

Läs även: Daniel Schatz: ”Vänsterpartiet göder terrorister”