Dansk socialpolitik är bättre än svensk

Flera länder har uppmärksammat problemet: De som lever i hemlöshet och utsatthet har inga incitament att ta ett påhugg när det finns möjlighet eftersom lönen kvittas mot de offentliga bidragen. 

Hårt prövade människor långt från den ordinarie arbetsmarknaden – exempelvis efter åratal av missbruk och hemlöshet – förvägras möjligheten att tjäna lite extra, stärka självkänslan och bidra med någonting de kan. 

Många har resonerat kring problemet och lösningarna ser lite olika ut. I Tyskland finns en volontärsersättning som ger människor rätt att tjäna upp till 3 000 euro per år (motsvarande ungefär 34 000 svenska kronor) utan att det påverkar socialbidraget. Men mest genomtänkta och framgångsrika är danskarna med ett system med ”sociala frikort”. 

Allt började med att ”Krølle”, som tiggde pengar till mat och droger på Köpenhamns gator, tog till orda. Varför inte låta missbrukare, hemlösa och psykiskt sjuka ta småjobb mot kontant betalning, utan att behöva betala skatt eller bli av med sina bidrag, löd hans fråga. 

Krølle hette egentligen Michael Hansen och hade sett för många av sina vänner fara illa i jakten på pengar och droger. Hans idé snappades upp av partiet Liberal Alliance, som skrev en motion som den borgerliga så kallade VLAK-regeringen (Venstre, Liberal Alliance och De Konservative, 2016-2019) ställde sig bakom. 

År 2018 röstade folketinget igenom ett försök med socialt frikort. Målgruppen var hemlösa, psykiskt sjuka, personer med missbruk eller som just hade blivit drogfria. Man fick inte ha tjänat över 10 000 danska kronor under det senaste året. Och viktigast: lönen (från början upp till 20 000 danska kronor, senare höjt till 41 280 kronor) samordnas inte med kontanthjälp, bostadsbidrag eller annat offentligt stöd. 

Inte många såg det komma att ett nyliberalt skattesänkarparti skulle ge röst åt gatans hårt prövade klientel. Mannen som skrev motionen, Joachim B Olsen, är i dag krönikör på den högröstade borgerliga kvällstidningen BT. Nyckeln är realistiska förväntningar, förklarade han i en intervju i vintras. Och en viss försiktighet med storslagna utopier om absolut drogfrihet. 

”Det finns många goda socialpolitiska ambitioner. Men tanken att även de mest utsatta missbrukarna ska bli som vi; bli nyktra, drogfria och jobba 8–16 är problematisk. Vi behöver vara lite realistiska. Många kommer aldrig dit, men det betyder inte att de inte kan få ett bättre liv”, säger han. 

Kraven som ställs på frikortsjobbarna är enkla och obyråkratiska: De ska vilja jobba och de ska vara nyktra när de utför sitt arbete, åtminstone till synes. I övrigt får de leva som de vill.  

Sådana tilltufsade människor finns numera lite överallt på den danska arbetsmarknaden. Några hjälper företag och kommuner med enklare arbetsuppgifter, andra ordnar stadsvandringar, jobbar på kafé, säljer julgranar eller tvättar cyklar för att ta några exempel. 

I början fanns dock viss skepsis. Från fackligt håll knorrades om att frikorten skulle leda till lönedumpning och otrygga anställningar. Bland partierna på vänsterkanten fanns en oro för att frikortjobbarna skulle utnyttjas av skrupelfria arbetsgivare. 

Men snart tystnade invändningarna och socialminister Pernille Rosenkrantz-Theil (S) sa i en intervju med politiksajten Altinget förra året att farhågorna var obefogade: ”Det har visat sig att jag hade fel. Det sociala frikortet ger dessa människor en stark livsglädje och stolthet, men också en insikt om att det faktiskt går att ta sig in på arbetsmarknaden.” 

Det är uppenbart att Krølle kom något på spåret. En utvärdering från den danska socialstyrelsen 2022 visade att livskvaliteten för målgruppen har ökat och fört dem närmare den ordinarie arbetsmarknaden. Hittills har drygt 15 000 danskar beviljats ett frikort från handläggare på kommunen och nästan 4 200 företag, kommuner, stiftelser och sociala företag har fått enklare arbetsuppgifter utförda med ett minimum av byråkrati. 

I dag är alla parter med på banan; regeringen, oppositionen, facken, socialrådgivarnas yrkesförening, forskare och inte minst frikortsjobbarna själva. Nu handlar debatten främst om finputsning. Hur ska fler kunna involveras – framför allt kvinnor och invandrare – och hur ska fler jobb skapas inom offentlig sektor som bara står för 13 procent av frikortsjobben? 

Efter sex års försöksverksamhet beslöt folketinget i höstas att frikortet ska permanentas vid årsskiftet, varefter socialminister Rosenkrantz-Theil i ett pressmeddelande deklarerade att ”detta är socialpolitik när den är som bäst.” Drygt 30 miljoner danska kronor avsätts årligen i budgeten för de administrativa kostnaderna. 

Utvecklingen i Danmark står i bjärt kontrast till den i Sverige. Här har den hårda nolltoleranspolitiken avseende missbrukare och utslagna kvävt debatten i sin linda. Frågan är stendöd och lönearbete är bara öppet för helnyktra som har lämnat det trassliga livet bakom sig. 

Låt oss anta att en hemlös person med  temporärt missbruk försiktigt börjar jobba några timmar i veckan och tjänar 2 000 kronor i månaden på att putsa fönster. Pengarna lockar och det gör förmodligen också arbetsgemenskapen och chansen att på egen hand välja nykterhet åtminstone under en del av veckan. Men de 2 000 kronorna kvittas försörjningsstöd och andra bidrag och i slutänden blir det inga extra pengar i plånboken. 

Vän av ordning kan invända att det finns något som heter jobbstimulans, som gör att vår fönsterputsare kan få behålla 25 procent av extrainkomsten. I teorin ja, men i praktiken är reformen krånglig. Den når färre än 2 procent av biståndsmottagarna och har inte gjort att fler börjar arbeta, enligt en svidande utvärdering från Socialstyrelsen. 

Svenska politiker av alla färger har vallfärdat till Danmark de senaste åren för att studera hur man hanterar gängkriminalitet och ökar integrationen. Det är hög tid att även våra socialpolitiker beger sig till vårt södra grannland. Där kan de med egna ögon se hur både individer och samhälle berikas när den knivskarpa gränsen mellan dem som lever det mjuka respektive hårda livet görs mindre skarp. Som reselektyr rekommenderas webbplatsen socialtfrikort.dk där det mesta om modellen finns väl beskrivet.  

Erfarenheterna från Danmark visar att kostnaderna är blygsamma och de ideologiska motsättningarna i praktiken obefintliga. Vinsterna i form av ökad värdighet och självkänsla för de mest utsatta är däremot svåra att överskatta. 

Niklas Lindstedt är frilansjournalist inriktad på arbetsmarknad och sociala frågor.

***

Läs även: Danmark river getton – bör Sverige ta efter?

Läs även: Hela Sverige är redan en förebyggande insats