Därför blir klassresenärer höger

Vicepresidentkandidaten JD Vance är, på många sätt, en osannolik republikan, i alla fall från ett vänsterperspektiv. James Donald Vance, född 1984, växte upp i en kaotisk familj i en fattig del av Ohio. Fadern var frånvarande, och hans mamma Beverley hade ett oberäkneligt humör, missbruksproblem och en skakig ekonomi. Vance beskriver sin uppväxt i den självbiografiska romanen Hillbilly Elegy – A Memoir of a Family and Culture in Crisis. Den publicerades i USA 2016, var en av de bäst säljande böckerna det året, lyftes fram av Oprah Winfrey i hennes bokklubb och filmatiserades med bland annat Glenn Close i en av de ledande rollerna.  

 Hillbilly Elegy skildrar den vita, fattiga underklassen i rostbältet, en miljö som präglas av stereotypa könsroller, arbetslöshet, missbruk, fattigdom, frustration och våld. Tack vare morföräldrarna, som tog över där mamma Bev tappade greppet, och av egen kraft lyckades Vance göra en nästan osannolik klassresa: Från Hillbillyland till vice presidentkandidat för USA:s konservativa parti. 

Jag blev lite kär i JD Vance när jag häromkvällen såg filmatiseringen av hans roman: kanske för att jag kände igen mig. I en scen sitter en ung Vance, nybakad jurist, och svettas inför åsynen av diverse glas, bestick och tallrikar som är omsorgsfullt placerade på en vit linneduk. Han har bjudits in i de fina salongerna, vill göra ett gott intryck men har inte en jävla aning om vilken gaffel han ska använda först. Han ringer sin flickvän, som har en annan klassbakgrund, för vägledning. Jag minns hur min första man, ur den bildade medelklassen, lärde mig allt om bestick, glas och tygservetter och tänker på hur min nuvarande man (övre medelklass med rötter i brittisk adel) irriterat försökt lära mig hur man håller besticken rätt.  

Nu bryr jag mig inte längre, men när jag var yngre orsakade den sortens sociala sammanhang en del ångest. Rädslan över att bli avslöjad som någon som inte hörde dit var påtaglig. 

Alla är inte lika charmade av Hillbilly Elegy som jag. ”Tvivelaktig fattigdomssafari”, skriver Karolina Fjellborg om filmatiseringen i Aftonbladet.

”Stolpigt och falskt om den amerikanska drömmen”, skriver Dagens Nyheter och ETC påstår att ”JD Vance bok lär oss att fattiga människor är lata och skyller ifrån sig”.

Det där, tänker jag, är typiska medelklasskommentarer från människor som aldrig har varit på en spritfest i Gärsnäs eller suttit vid ett köksbord i Kroksbäck i utkanten av Malmö och tjuvlyssnat på de kedjerökande förtidspensionerade/sjukskrivna/arbetslösa kvinnorna som tycker att allt är ”muslimernas fel”. 

Clara Sandelind gör på Expressens kultursida en jämförelse mellan JD Vance och den franska författaren Édouard Louis eftersom ”de båda har skildrat den vita arbetarklassens resa mot högerextremismen”. Sandelinds resonemang mynnar ut i att Vance valt fel väg (höger) medan Louis valt rätt (vänster). När jag läste Edouard Louis självbiografiska roman Göra sig kvitt Eddy Belleguele blev jag mest betryckt. Både Vance och Louis skildrar miserabla uppväxter i fattigdom, med fysiskt och psykiskt våld, droger och undermåligt föräldraskap. Skillnaden är att Vance lyckas behålla en kärleksfull blick på människorna omkring sig medan Louis bara har förakt till övers för alla i sin bakgrund. Vance förlåter, Louis hatar.  

När Hillbilly Elegy 2017 kom på svenska, med titeln Hillbilly – en familj och kultur i kris (Dualis), hade kritikerna märkligt svårt att förhålla sig till den. Vance fick beröm och godkänt för sin skildring av vit, fattig underklass, men de politiska slutsatser han drog av sin erfarenhet av att växa upp i Hillbillymijö underkändes: ”Jag var givetvis kritisk mot JD Vance mycket djupt konservativa politiska uppfattning och världsåskådning”, skrev Ulf Lundén som recenserade boken i Dala-Demokraten och fortsatte, indignerat: ”Han betonade ständigt budskapet att det är upp till var och en att ordna upp sitt liv oavsett om det handlar om arbetslöshet, sjukdom eller missbruk”.

Till skillnad från Lundén menar jag att budskapet i Hillbilly Elegy är hoppfullt: Du är inte determinerad av ditt sociala arv. Du kan lyfta dig ur ditt sammanhang, skapa ett annat liv, bli någon annan. Det är inte var du kom ifrån som är avgörande. Det avgörande är vart du är på väg. En klassresa är möjlig – men bara om du tror att du kan. Den viktigaste faktorn för social rörlighet är inte bidrag och kvotering utan attityd och inställning. Arbetarklassens rotsynd är oförmågan att drömma, tendensen att slå ner på alla som vill något, som har ambitioner och visioner, som ”tror att dom är något”. JD Vance vågade drömma, och drömmen gav honom kraft att anstränga sig och arbeta hårt för att göra drömmen verklig, ett annat liv, långt borta från barndomens misär.  

Människor med vänstersympatier förstår aldrig varför vi som har gjort klassresor tar till höger istället för till vänster. De är ju på vår sida, tycker de progressiva. Den som gör en klassresa gör det av egen kraft och på egna meriter. Det rimmar illa med vänsterns människosyn som ser arbetarklass och underklass som offer som behöver hjälp. Det är så långt ifrån förtjänstprincipen man kan komma - och förtjänstprincipen är avgörande i klassresan. Den ger individen makt att påverka sitt liv genom att arbeta hårt: precis som JD Vance gjort. 

Enligt en studie från Handelshögskolan, ”Dynastic Human Capital, Inequality and Intergenerational Mobility” (2021) av nationalekonomerna Adermon, Lindahl och Palme, ligger den sociala rörligheten i Sverige på en lägre nivå än tidigare. ”En individs framgång styrs i hög grad av familjebakgrunden även i ett land som Sverige, som ofta ses som ett samhälle med relativt hög social rörlighet”, säger Mikael Lindahl, professor i nationalekonomi.  

”Dålig ojämlikhet kan, lite förenklat, sägas vara att livschanserna till alltför stor del avgörs av vilken familj du föds in i, istället för av individens egna ansträngningar”, fortsätter Lindahl.  

De värderingar man insuper med modersmjölken präglar ens inställning till livet och till sig själv, vilka möjligheter man har och vad man kan uppnå. I Sverige är utbildning gratis, universiteten står öppna för alla, oavsett klassbakgrund. För att ta sig dit och igenom krävs hårt arbete – men steget innan är helt avgörande, nämligen övertygelsen om att det är möjligt. Det är inte en fråga om samhälleliga insatser utan om exakt det Vance anger redan i titeln till sina memoarer: Kultur. Det är därför individens framgång i hög utsträckning styrs av hennes familjebakgrund: Den som lär sig att det inte är lönt att ens försöka kommer aldrig att ta sig någonstans.  

Därför är en högerpolitik som ser människan som kapabel, som tror på förtjänstprincipen och som föredrar meritokrati före kvotering och identitetspolitik förutsättningen för klassresor. I USA och i Sverige. 

***

Läs även: Svenska intellektuella är ryggradslösa flockdjur

Läs även: "De tjocka barnen blir ständigt flera"